Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ministèr ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ansvar skall yrkas. Öfverhuset pröfvar derefter
åtalets befogenhet och dömer. Detta system
har legat till grund för en mängd andra lands
författningsbestämmelser och blifvit tillämpadt i sin
renhet, såsom i de franska »Chartes constitutionelles»
(1814 och 1830), enligt hvilka den åklagande
deputeradekammaren var folkvald och den andra,
pärskammaren, bestod af sjelfskrifna eller (enligt
1830 års författning) konungavalda medlemmar. I andra
land har man i allmänhet bibehållit grundsatsen om den
underhuset motsvarande kammarens åtalsrätt; men der
den öfverhuset motsvarande kammaren grundar sig helt
och hållet eller hufvudsakligen på val, öfverlemnat
den dömande rätten antingen åt landets högsta domstol,
såsom i Holland, Belgien och Preussen, eller åt
en af ledamöter från denna och från den öfverhuset
motsvarande afdelningen af representationen blandad
domstol, såsom i Baden, Danmark och Norge, eller
ock åt en af partiförhållanden oberoende särskildt
organiserad eller konstituerad domstol såsom i
Österrike och Sachsen. Hvad ministeransvarigheten
i Sverige och Norge angår se Riksrätt och Statsråd.
H. L. R.
Minister för utrikes ärendena, den officiella titeln
för chefen för det svenska utrikesdepartementet. Se
vidare Ministeriella mål, Statsråd och
Utrikesdepartementet.
Ministeriälböcker kallas de böcker, i hvilka det
andliga ämbetets innehafvare (Lat. ministri sacri
officii) införa af dem förrättade ämbetshandlingar
(se Kyrkoböcker). I Sverige utfärdades icke efter
reformationen någon allmän stadga härom förrän
1686. Men både i kyrkolagsförslaget af 1619 och i
Gustaf II Adolfs instruktion för J. Botvidi framhålles
behofvet af dylika böcker, likasom ock biskoparna i
de olika stiften utfärdade stadgar derom. Inventarie-
och räkenskapsböcker hade blifvit påbjudna redan i
1571 års kyrko-ordning.
Ministerialer (Lat. ministeriales) kallades på
länsväsendets tid, i motsats till de med riddarelän
beneficierade vasallerna, öfver hufvud alla personer,
som omedelbart tillhörde en stormans hofstat och der
njöto sitt underhåll. Likasom denna direkt beroende
ställning ursprungligen medförde saknad af en del
af den frie mannens medborgerliga befogenheter,
inträffade å andra sidan senare, att furstarnas
växande makt och glans kommo hans omgifning så till
godo, att de näst dem ypperste stormännen funno
förenligt med sin fördel att såsom höga riksämbeten
innehafva befattningar, hvilka på de egentliga
ministerialernas tid snarast varit att betrakta såsom
lakejsysslor. Jfr Hof och Ministèr.
Ministerie1, som tillkommer eller är egendomlig för
en minister; som utgår från en minister; som gillar
(understöder) ministèrens politik; regeringsvänlig
(mots. oppositionel). Se vidare nästa art.
Ministerielia mål, en för Sverige egendomlig benämning
på ärenden, som angå rikets förhållande till främmande
makter. (I Norge kallas sådana mål »diplomatiske
sager».) Dessa äro enligt Regeringsformens § 7
undantagna från föredragning och afgörande i
samladt statsråd och ej häller i fråga om beredning
underkastade den i R. F. § 10 gifna föreskrift
om upplysningars inhemtande från vederbörande
ämbetsverk, utan skola, enligt R. F.. § 11, på
det sätt konungen lämpligast synes, beredas af
ministern för utrikes ärendena. Formen för dessa
ärendens behandling och afgörande är, enligt den
1885 vidtagna ändringen i R. F. § 11, så bestämd,
att ministern för utrikes ärendena eller, i händelse
af förfall för honom, annan af konungen tillkallad
statsrådsmedlem föredrager dessa ärenden inför
konungen i närvaro af två andra statsrådsledamöter,
af hvilka statsministern är sjelfskrifven, derest han
är oförhindrad eller ej sjelf är minister för utrikes
ärendena. Enligt denna paragrafs ursprungliga lydelse
behöfde, utom statsministern för utrikes ärendena
eller, i händelse af förfall för honom, annan till
föredragande förordnad statsrådsledamot, endast ett
statsråd, (hofkansleren, så länge detta ämbete fanns)
vara närvarande. Efter Norges förening med Sverige,
till följd hvaraf de båda rikena framträdde såsom en
enhet i förhållande till främmande makter, hafva de
ministeriella målen fått en större omfattning. De
inbegripa nämligen icke allenast svenska, utan
äfven norska ärenden och hafva derför erhållit
unionel natur. Oaktadt Riksakten i § 4 uttryckligen
gifvit unionskonungen representationsrätt för
båda rikena såsom en enhet, har den icke angifvit
någon bestämd form för dessa unionella ärendens
handläggning. R. A. § 5, som föreskrifver det
sammansatta statsrådet såsom form för handläggning
och afgörande af ärenden, som angå båda rikena, har
begränsat dess kompetens till ärenden, som utgöra
föremål för handläggning i samladt statsråd. Som
emellertid, i Sveriges R. F. §§ 7 och 11 ministeriella
mål och enligt Norges Grundlov § 28 »diplomatiske
sager» äro undantagna från behandling i samladt
statsråd, kan formen för dessa ärendens behandling
ej hänföras under R. A. § 5. Vid fråga om sättet för
behandlingen innehåller Sveriges R. F. § 11, efter
hvad ofvan blifvit anfördt, bestämmelser derom, men
Norges Grundlov nämner ej mer än att dessa ärenden
icke tillhöra statsråds handläggning och omtalar
ej ens något utrikesdepartement i motsats till
hvad Eidsvoldskonstitutionen § 33 föreskref. Sättet
för dessa ärendens handläggning och afgörande kan
således, hvad Norge angår, af unionskonungen
sjelfrådigt bestämmas. Han har blott att tillse,
att Sveriges R. F. § 11 iakttages. Till följd
deraf hafva alla utrikes ärenden blifvit afgjorda
på svenska utrikesministerns föredragning, äfven då
de rört Norge särskildt. Att så skulle förfaras och
att norska Grundlovens bestämmelser äro affattade
i öfverensstämmelse dermed, visar sig af R. A. §
7, hvilken föreskrifver, att ministern för utrikes
ärendena, ursprungligen hofkansleren, skulle föredraga
alla »diplomatiska ärenden», en bestämmelse, som
har så mycket större betydelse, som den blifvit
i R. A. införd på förslag af 1815 års norska
Storting. För att bereda tillfälle till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
