Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minerva ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lutande ställning, med termometerkulan uppåt, så
att indexen glider ned mot spritkolonnens fria ände,
hvarefter det försigtigt vrides tillbaka, tills röret
kommer i horisontalt läge, och upphänges i denna
ställning. Vid aftagande temperatur sammandrager
sig spritkolonnen och för med sig nålen mot lägre
grader på skalan. Ty den buktiga yta, som bildar
spritens fria ände, sammanhålles af en kraft,
det s. k. yttrycket, hvilken förhindrar dess
genombrytande af indexen. Då kolonnen sedan, efter
att temperaturen uppnått sitt minimum, åter börjar
att utvidga sig, ligger indexen deremot qvar på sitt
ställe. Om således instrumentet icke rubbats ur
det läge detsamma erhållit vid sista inställningen,
kan man efter en tid, t. ex. ett dygn, på det läge
indexen intager se huru stor lägsta temperaturen
varit under mellantiden. Denna minimitemperatur
angifves naturligtvis genom det gradtal på skalan,
med hvilket den mot spritkolonnens fria yta vettande
änden af indexen sammanfaller. För att observationerna
på minimitermometern ej må blifva felaktiga, måste
stor uppmärksamhet egnas åt flere omständigheter,
bland dem förnämligast åt den att inga spritdroppar
afsatt sig i den fria delen af röret. I detta fall
äro de aflästa värdena för låga. Så snart sådana
droppar visa sig i öfre delen af röret, böra de genom
lämpliga manipulationer förenas med spritpelaren och
instrumentet å nyo inställas. Jfr Maximi-termometer.
R. R.
Minimum, Lat, det minsta; det minsta värdet, den
lägsta graden, i motsats till maximum (se d. o. samt
Anticyklon, Barometerminimum, Maximi-termometer och
Minimi-termometer).
Minin, Kozma, rysk folkhjelte, borgare i
Nisjnij-Novgorod, ställde sig 1612 i spetsen för den
derifrån utgående folkrörelsen till det moskovitiska
rikets räddande under en inhemsk dynasti. Han offrade
genast för ändamålet tredjedelen af sin förmögenhet,
blef resningens skattmästare samt öfvertalade furst
Dmitrij Posjarskij att taga befälet öfver den
nationella hären, hvarefter de båda männen ryckte
Moskva ur polackernas händer, medan svenskarna i
Novgorod uppehöllos med underhandlingar. Faran för
utländskt öfverherrskap var dermed öfverstånden, och
i Febr. 1613 valdes Mikael Romanov till Rysslands
tsar. Två hundra år senare restes öfver Minin och
Posjarskij en kolossal minnesstod i Moskva.
Minister (Fr. ministre, af Lat. minister,
tjenare), ursprungligen gårds- l. hoftjenare,
är i våra dagar titel för de högste ämbetsmännen
i staten, regeringens närmaste organ, som
omedelbart under statsöfverhufvudet ombesörja
regeringsangelägenheter (statsminister),
och för regeringens befullmäktigade ombud hos
främmande suveräner (ministre plénipotentiaire,
ministerresident). Ministerinstitutionen tillhör den
moderna statsrätten, men dess rötter sträcka sig till
medeltiden. Medeltidens feodala konungadöme höll
sig i och för förvaltningen af regeringsgöromålen
till de sedvanliga fyra hofämbetsmännen (marskalk,
drotset, kamererare och källarmästare l. skattmästare), hvilkas
ämbeten i enlighet med feodalsystemet, likasom länen,
gingo i arf inom vissa förnäma slägter, hvartill
kom kanslersämbetet, som besörjdes af höga kyrkliga
magnater. Innehafvarna af dessa hofämbeten voro
sjelfskrifna rådgifvare och samlades på furstens
kallelse, jämte särskilda för rådplägning använda
män (hofråd, geheimeråd), till öfverläggning samt
bildade konungens råd. Till en början samlades rådets
medlemmar blott tillfälligtvis och ombesörjde utom
sina län blott tillfälliga uppdrag. Efter hand
utbildades ur detta råd en ständig rådkammare
(konselj; Eng. »privy council»). I den mån
konungamakten tillväxte och dess område vidgades,
kändes behof af enhet inom denna rådkammare, hvadan
en af dess medlemmar höjde sig öfver de öfriga, såsom
ledande minister, hvilken under konungen var den
egentliga själen i styrelsen. Derjämte erfordrades
en ändamålsenlig fördelning af regeringsärendena
på särskilda styrelsegrenar (statsdepartement), för
hvilkas omvårdnad fordrades ständigt verksamma, i de
speciella värfven erfarna och skickliga män. Dessa
ämbetsmän, vanligen benämnda statssekreterare,
hvilkas uppgift blef att bereda och föredraga
regeringsärendena samt expediera regeringsbesluten,
fingo derför allt större inflytande, och
på 1600-talet, under Ludvig XIV:s regering,
försiggick på Europas fastland en omgestaltning
af ministerinstitutionen och rådkammaren. De
sjelfskrifne högaristokratiske rådgifvarna, hvilka
kunde göra konungen hans makt stridig, undanträngdes
af statssekreterarna på grund af desses större
skicklighet; och ett rent ämbetsmannaråd uppstod,
hvars medlemmar voro för platsernas erhållande
och bevarande mera hänvisade till furstens gunst
än till sjelfständig magnatställning. Ministrarna
blefvo således konungens tjenare, hvilka såsom
chefer för hvar sitt statsdepartement innehade
ledningen af dithörande ärenden. Dessa departement
hafva äfven kallats ministerier. Vanligen hafva
för behandlingen af följande ärenden särskilda
ministerier bildats, nämligen för utrikes-,
justitie-, politie-, inrikes-, krigs-, finans- och
kultusärendena, men i senare tider hafva i olika
land tillkommit nya förvaltningsgrenar. Med hänsyn
till sättet för bevarandet af de handlingar, hvilka
böra vara till hands för ministern vid ärendenas
föredragning inför regenten, har äfven begagnats
benämningen portfölj (t. ex. finansportfölj)
för att beteckna det departement, hvars chefskap
ministern innehar. Jämte ministrarna »med portfölj»
eller »med departement» kunna i konseljen finnas äfven
»ministrar utan portfölj», utan chefskap för särskildt
departement. Emedan statens öfverhufvud bildar
styrelsens spets och uti detta alla ministrarna finna
sin högre enhet, måste hvar minister, på samma gång
han är ledamot af rådet, särskildt stå i omedelbar
förbindelse med regenten. Ministern bringar sina
förslag hos honom till sanktion och kontrasignerar
hans anordningar, och konungen uppdrager i de frågor,
i hvilka han sjelf tager initiativ, åt ministern att
utarbeta förslag i angifven riktning. Åt ministern
kan vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
