Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Memming ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
egyptiska mennu) af grekerna kallades för Memnoneia,
hvilket på folketymologiens väg förklarades vara
bildadt af namnet Memnon. Inskrifterna å minnesmärket
äro nästan uteslutande klassiska. Den yngsta
härstammar från Septimius Severus’ samregering med
sonen Caracalla. Af de grekiska inskrifterna märkes
en, som meddelar, att kolossen bland de infödde
egypterna alltjämt uppkallas med namnet Amenofis. De
båda stoderna kallas af de nuvarande innevånarna i
den på vestra stranden belägna delen af Thebe Sama och
Tama. Ett vanligare namn är Salamât, »helsningarna»,
måhända en omtydning af sanamat, »bildstoderna»,
hvarmed en anslutning synes hafva skett till grekernas
uppfattning af Memnons »helsning» till sin moder
i morgonstunden. – Angående förklaringen af det
klingande ljudet äro numera forskarnas åsigter,
så vidt bekant, samstämmiga. Man har flerestädes i
Egypten, liksom i andra varma land (t. ex. vid Sinai,
Orinoco), iakttagit, att klippor och massiva byggnader
i morgonstunden något efter soluppgången gifva
ljud från sig, som emellanåt kunna aflägset likna
toner. Fenomenet förklaras deraf att de under natten
af kölden sammandragna stenpartiklarna i solvärmen
utvidga sig, hvilket stundom inträffar så våldsamt,
att stora stycken lösgöras. Under Septimius Severus
synes den norra kolossen hafva förlorat förmågan
att »sjunga». Den blef nämligen på denne imperators
befallning restaurerad, och den förut klingande delen
blef derigenom undandragen solstrålarnas direkta
inflytande. K. P.
Memoarer l. memoirer [-åarer], Fr. mémoires (af
Lat. memoria, minne, minnesskrift), anteckningar om
märkliga tilldragelser och politiska förhållanden
samt historiska personers karaktersdrag, hvilka
författaren iakttagit (såsom ögonvittne eller
under verksamt ingripande i händelserna) och
sedermera ur minnet upptecknat tillika med sina
egna omdömen öfver tilldragelsernas orsaker
och förlopp; en persons anteckningar om sina
privata lefnadshändelser. I historiska memoarer
kan historieforskaren finna vigtiga källor, hvilka
emellertid måste nyttjas med stor varsamhet, på grund
af deras subjektiva och öfvervägande anekdotiska
prägel. Den klassiska forntiden har att uppvisa två
utmärkta memoarförfattare: Xenofon och Caesar. I
nyare tider hafva i synnerhet fransmän och engelsmän
åstadkommit en rik memoarliteratur, hvilken under
de senaste 100 åren vuxit ofantligt i omfång. Den
franska literaturen vanprydes dock af en mängd dels
skandalösa, dels understuckna memoarverk. Bland
svenska memoarförfattare framstå G. J. Adlerbeth,
J. A. Ehrenström, G. J. Ehrensvärd, F. A. v. Fersen,
L. v. Engeström, M. J. Crusenstolpe, J. K. Hellberg
samt, på inskränktare fält, P. G. Ahnfelt, A. Kahl och
Emilie Carlén.
Memorabel (Lat. memorabilis), minnesvärd, märklig. –
Memorabilier, tänkvärda ting, minnesrika händelser;
försvenskning af den latinska titeln (»Memorabilia»)
på en skrift af Xenofon; benämning på Swedenborg
andesyner.
Memorandum, Lat., meddelande, skriftlig erinran;
en från en stat till en annan aflåten diplomatisk
skrifvelse, som innehåller en kort ock klart
sammanfattande framställning af en frågas läge.
Memorera (Lat. memorare, erinra, berätta), lära
sig utantill; kunna utantill. – Memorering,
ihågkommandet af ordalydelsen i en rol, en dikt,
ett tal, en anekdot o. s. v.
Memoria, Lat., minne, hågkomst. – In memoriam,
till åminnelse. Jfr Promemoria.
Memorial (Lat. memorialis), betänkande; utlåtande;
promemoria; inlaga, skriftlig ansökan eller anmälan;
kungörelse, förordning; handelst., »dagbok», betecknar
dels en mera omsorgsfullt förd bokföringskladd, dels
en handelsbok, i hvilken de löpande affärerna (med
debet och kredit om hvarandra) antecknas ur kladden,
innan de införas i hufvudboken.
Memphis. 1. Se Memfis. – 2. Stad i nordamerikanska
staten Tennessee vid östra stranden af
Mississippi. Omkr. 50,000 innev. (1882). M. är
den största staden i staten och den vigtigaste
handelsplatsen vid Mississippi mellan S:t Louis och
New Orleans. De största oceanångare kunna gå upp
dit alla årstider. Särskildt har M. den största
bomullsmarknaden i det inre af Förenta staterna;
exporten af bomull uppgick 1881 till 470,000
balar, med ett värde af 23 mill. doll. Liflig
industri. M. började bebyggas 1820 ock blef stad 1831.
Mena, Juan de, spansk skald, f. i Cordova omkr. 1411,
studerade i Salamanca och sedan i Rom, hvarest han
lärde sig beundra Dantes och Petrarcas diktning,
vardt derefter medlem af sia födelsestads kommunalråd
och åtnjöt gunst hos konung Johan II af Kastilien,
hvilken utnämnde honom till sin latinske sekreterare
och rikshistoriograf. Han dog 1456. Spaniorerna se
i M. fadern till deras konstpoesi. Hans märkligaste
dikt är El laberinto (tr. 1496), äfven kallad Las
tres cientas (ty det består af 300 strofer om 8
rader), en dunkel och stel allegori om menniskans
uppgift och lyckans vexlingar. Den påminner starkt
om Dantes berömda arbete, men står hardt när under
medelmåttan, trots enstaka goda skildringar. M. gaf
dermed uppslaget till en italianiserande, lärd poesi
uti Spanien. Af mindre betydenhet är hans allegori
Contra los siete pecados mortales och hyllningsdikten
La coronacion till hans vän och beskyddare markisen
af Santillana. M:s skrifter utkommo samlade 1528
(3:dje uppl. 1840).
Menabrea, Luigi Federico, grefve, markis
de Valdora, italiensk krigare ock statsman,
f. 1809, tjenstgjorde som löjtnant i sardinska
ingeniörkåren, tills han af regeringen kallades till
professor i mekanik, konstruktionslära m. m. vid
militärakademien, artilleriets tillämpningsskola
och universitetet i Turin. Under sin professorstid
utgaf M. bl. a. Études sur la serie de Lagrange
(1844–47). År 1848 befordrades M. till kapten, och
under de följande åren tjenstgjorde han i krigs-
ock utrikesministerierna. Vid krigets utbrott
1859 utnämndes han till generalmajor och chef för
ingeniörtrupperna. Han ledde belägringen af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
