Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Läder, afhårade och genom garfning beredda djurhudar - Läderbro. Se Lärbro - Läderhuden. Se Hud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det myckna fett, som hudarna upptagit, har visserligen
en stor del oxiderats och fast förbundit sig
med fibrerna samt derigenom förvandlat huden till
läder, men en betydlig mängd återstår dock, hvilken
endast är mekaniskt inpressad i lädret och måste
bortskaffas. Detta sker genom upprepade behandlingar
med ljum sodalut, hvarefter skinnen utvridas,
indränkas i »skölj» (fetthaltig, utspädd sodalösning),
torkas och »riktas upp», d. v. s. utarbetas till
sin naturliga form, hvarefter de putsas och äro
färdiga att utsändas i handeln. Ur den använda
sodaluten afskiljer sig småningom en hufvudsakligen
af tvålartade ämnen bestående, fettliknande massa,
som kallas dégras l. garffett och har ganska
stor användning vid garfning. Sämskgarfvadt skinn
har stor användning till handskar, ridbyxor,
tröjor m. fl. klädespersedlar liksom äfven till
gehäng, bantler, kirurgiska bandage o. s. v.
S. J-n.
Till sul- l. bottenläder tagas tjockare
ox- och kohudar, af hvilka den största mängden
fås från Syd-Amerika (Buenos Aires-, Rio Grande-,
Rio Janeiro-hudar). Förr ansågs portugisiskt och
franskt sulläder för det bästa. Sedan 1850-talet
införas till Sverige betydliga poster välarbetadt
norskt sulläder. Till följd af det amerikanska
hemlocklädrets (se nedan) nyligen vunna öfvervigt
på marknaden drifva numera endast några större
svenska garfverier (i Stockholm, Göteborg och södra
Sverige) tillverkning af bottenläder. Hemlockläder
kallas ett snällgarfvadt, rödbrunt sulläder,
till hvars garfning nyttjas hemlockextrakt. Det
senare framställes ur barken på den i Nord-Amerika
inhemska hemlockgranen (Pinus canadensis L.) och
utgör en brun, sirapsliknande vätska, som innehåller
14,8 proc. garfämne, medan resten består af vatten
och värdelösa ämnen. Hemlocklädret är tyngre än det
ekbarkade, med hvilket det kan täfla i hållbarhet och
vattentäthet. Priset på hemlockläder, jämfördt med
det å godt svenskt sulläder, ställer sig som 1 till
1,5. Sedan midten af 1870-talet har hemlocklädret
vunnit en mycket stor utbredning i Skandinavien. –
Ofvanläder innefattar de flesta här nedan omnämnda
sorter. Vanligt ofvanläder i skodon göres af tunnare
ox- och kohudar samt kalfskinn. Särskilda sorter
äro smorläder (svart, insmordt med själtran eller
fett), vaxläder (ljust gulbrunt) och plattläder
(till sadelmakeri). Smorlädret och plattlädret hafva
narfsidan utåt, hvaremot vaxlädret har köttsidan
ut. Rossläder (af T. ross, häst) l. »skyltläder»
utgöres af länddelen å hästhuden, hvilken å köttsidan
affalsats, så att en inuti befintlig, hornartad hinna
blottats. Rosslädret har på senare tiden i Sverige,
Ryssland och Polen fått en vidsträckt användning
till ofvanläder. Hästläder göres af hästhudens
öfriga delar. Lackeradt läder l. »blankläder»
är överdraget med en seg, glänsande betäckning af
lackfernissa. Insidan å oxhudar, som spaltats itu
å spaltmaskin, lämpar sig genom sin jämna yta väl
för upptagande af lackering. Det bästa blanklädret
fås från Worms och Mainz. Ryssläder l. juftläder
(R. juftj eller juchtj) göres af olika slags hudar
och skinn, som garfvas med videbark, sedan indränkas
i alun, färgas röda eller svarta, insmörjas på köttsidan med en
blandning af trän och björkolja (se d. o.), glättas
och förses med konstgjord narf. Af björkoljan
får rysslädret sin egendomliga lukt, hvilken har
egenskapen att afhålla insekter. Juftlädret,
som är högeligen mjukt och vattentätt, tillverkas
förnämligast i Ryssland (men äfven i Österrike,
Sverige och andra land) samt brukas till remmar,
ridtyg, renslar, skor, bokband och
portföljarbeten. Till Sverige infördes juftläderfabrikationen
från Ryssland genom Johan Anthony Balk. Till
ersättning för de förluster han lidit i Ryssland
benådades han »för det goda uppsåtets skull,
som han hade till att föra den nyttiga konsten»
till Sverige, d. 23 Juni 1673 genom k. bref med
slagskatten eller tullen på 1,000 Sk[pund] koppar såsom
räntefritt lån. Saffian (af marokkanska staden
Saffi), äfven kalladt marokäng (Fr. maroquin, af
Marokko) l. turkiskt skinn, tillverkas (äkta) af get-
och bockskinn eller (oäkta) af får- och lamskinn. Det
är mjukt och mycket fint, på narfsidan färgadt
och med konst finkrusadt. I Turkiet förfärdigas
skodon af saffian; dessutom bälten, schabrak,
portföljarbeten o. s. v. Karduan (se d. o.), en numera
icke tillverkad, färgad lädersort, är af samma art
som saffian och har en klädesliknande yta. Chagrin
(se d. o.) är på narfsidan kornigt l. strimmigt samt
färgadt. I Persien och Turkiet, hvarest chagrin bildar
en inhemsk tillverkning, göres det af rygghudens bakre
del på hästar och vildåsnor, men i Europa mestadels
af getskinn. (S. k. fiskhuds-chagrin, hvarmed kikare
o. d. öfverdragas, består af huden på hajfiskar,
rockor o. s. v. Se Fiskskinn). Klipping är ett svagt
logarfvadt, fint och smidigt lamskinn med egendomlig,
vackert ljusbrun färg (jfr Klippingshandskar). I Skåne
tillverkas utmärkt klipping. Danskt handskskinn är af
samma art som klipping, men garfvas med videbark. Ofta
spaltas get- och fårskinn för framställande af
det finaste glacé–handskskinn. - Om gyllenläder se
Tapeter. Pergament (se d. o.) är icke läder i egentlig
mening, ty det underkastas ej garfning.
Läderberedningen är en synnerligen vigtig
och omfångsrik industri. Dess uppkomst går
tillbaka till de förhistoriska tiderna. Man
synes hafva från början i enklare form tillämpat
samma garfningsmetoder, som nu med vetenskaplig
insigt brukas. Garfning med galläpplen utbildades
företrädesvis i Orienten, metoden med ekbark i
Vesterlandet och alungarfningen hos muhammedanerna. I
Europa har i senare tider Frankrike gått främst
inom läderindustrien. Fransmännen införde i 18:de
årh. saffiantillverkningen äfvensom hvitgarfningen
och läder-lackeringen. Snällgarfningen utvecklades
sedan slutet af 18:de årh. i England och Amerika. –
Sveriges export af oberedda hudar och skinn uppgick
1883 till 1,350,088 kg., medan importen utgjorde
2,526,255 kg. S. å. utfördes 8,695 kg. och infördes
1,988,656 kg. beredda hudar (sulläder o. s. v.).
Läderbro. Se Lärbro.
Läderhuden. Se Hud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
