Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 9. Kristendomen - Lloyd / 1567-1568 (1885) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ljushölje ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Ljushölje, fys. Se Aureola.

Ljusintensitet, ljusstyrka. Se Astrometer, Belysning,
Fotometer, Ljus, Lyskraft.

Ljus-kaos. Se Efterbild.

Ljuslåga. Endast gasformiga ämnen kunna förbrinna med
låga, och lågan är i sjelfva verket en brinnande
gas- eller ångpelare. Visserligen gifva vissa
fasta ämnen (t. ex. fosfor och svafvel) lågor,
när de antändas; men detta beror derpå att dessa
ämnen, innan de förbrinna, öfvergå till gaser,
och således är det i sjelfva verket ångorna af
dessa ämnen, som brinna. På samma sätt är det icke
den flytande spriten eller bergoljan, som brinner,
utan dessa ämnens ångor; likaså är det hvarken veden
eller fettet i våra ljus, som direkt brinner, utan
brännbara gaser och ångor, uppkomna genom vedens
eller fettets upphettning. Sådana fasta ämnen,
som vid upphettning icke förgasas eller afgifva
brännbara ångor, t. ex. kol, brinna icke med låga,
utan synas blott glöda. Lågan af ett brinnande
ämne utgöres ingalunda af en massiv eldmassa, utan
består endast af ett brinnande hölje eller fodral,
som innesluter icke brinnande, men brännbara gaser. I
en spritlampa t. ex. fortares icke veken, emedan ett
icke brinnande lager af spritångor finnes emellan den
och det brinnande höljet samt skyddar veken. Man kan
visa detta på en vanlig ljuslåga (fig. 1), om man i
dess innersta del håller ett smalt glasrör. De icke
brinnande gaserna i lågans midt bortgå då genom röret
och kunna antändas vid dess yttre öppning. Man kan

Fig. 1. Fig. 2.

äfven på annat sätt visa detta, genom att anbringa
krut i midten af en brinnande låga, utan att det
tändes. För detta ändamål sluter man ett vanligt
lampglas med en kork, hvari ett glasrör infogats
(fig. 2). Glasets andra öppning täckes med ett
trådnät, på hvars midt man lagt några krutkorn. Låter
man nu lysgas inströmma genom det smalare glasröret
och antänder gasen ofvan trådnätet, antändas
ej krutkornen, förrän man genom förminskning af
gastilloppet gjort lågan så liten, att dess brinnande
del förmår upphetta krutet till antändning. – Redan
Davy visade, att en ljuslåga består af flere lager
(fig. 3), nämligen ytterst af en blå, föga lysande zon, a,
hvari en mycket liflig och fullständig förbränning
eger rum, en starkt lysande mantel, b, i hvilken
förbränningen är ofullständig, och hvari, till följd
deraf, förekommer fint fördeladt kol, samt innerst
af en kärna, c, som utgöres af icke brinnande, men
brännbara gaser. De senare uppkomma genom inverkan af
hettan från de yttre brinnande lagren på det i veken
uppsugna fettet. Att kol i fint fördeladt tillstånd
finnes i lagret b kan man lätt visa genom att hålla
en porslinsskifva i lågan. Den beslår sig

Fig. 3. Fig. 4.

då med ett svart öfverdrag af sot. Förbränningen
sker således fullständigt blott i lågans yttersta
lager och detta till följd deraf att endast der
har den för förbränningen nödvändiga luften
fullt tillträde. Om man deremot ställer så till,
att luft i tillräcklig mängd införes i lågans inre,
blir förbränningen fullständig äfven i lågans inre
delar. Derpå beror konstruktionen af de vanliga
lysgasbrännarna, hvilka på laboratorierna användas
för åstadkommande af upphettning. I sådana brännare
(fig. 4) blandas gasen, innan den antändes, med
luft, som inkommer i brännaren genom draghål strax
nedom gasens utströmningsöppning. Antänder man
blandningen af lysgas och luft, far man en icke
lysande och icke sotande låga. Det kol, som i form af
sot under vanliga förhållanden afsöndras i lågan,
förbrinner nämligen fullständigt till följd af
den rikliga lufttillgången. Genom vridning på den
nedre delen af brännaren kan man efter behag reglera
lufttillträdet samt t. o. m. alldeles hindra det,
och i sådana fall får man en sotande och lysande
låga. Lufttillträdet är således af stort inflytande
på lågans lyskraft. Brännämnen, som äro rika på kol,
gifva under vanliga förhållanden sotande lågor, emedan
kolmängden, som afsöndras i lågan, är så stor, att
den icke ens i lågans yttersta lager fullständigt
förbrännes. Vill man erhålla lyslågor af sådana
ämnen, måste man genom drag öka lufttillgången
under förbränningen. – En lågas lyskraft är således
beroende derpå att i lågan afsöndras ett fast ämne,
nämligen i vanliga fall kol (sot), som upphettas till
hvitglödgning och då utsänder ljus. Brinnande gaser,
som ej afsöndra fasta ämnen, gifva i regeln icke
lysande lågor. Så brinner vätgas med föga lysande
låga, emedan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>