Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ljung ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
föräldrar till slägtens egendom Krusenhof invid
Kolmården. Den vildromantiska naturomgifningen
och ett glädtigt familjelif verkade lifvande
på hennes gryende talanger. Sedan hon 1846 ingått
äktenskap med dåv. kamreraren (numera byråchefen) i
Fångvårdsstyrelsen S. V. Ljungstedt, lemnade hon under
olika signaturer smärre berättelser till "Aftonbladet"
och "Bore". Under författarenamnet Claude Gerard
(taget efter en af personerna i E. Sues roman "Martin,
hittebarnet") offentliggjorde hon sedermera såsom
följetonger dels i "Aftonbladet", dels och mest i "Nya
dagligt allehanda" flere större berättelse-cykler och
romaner, näml. Dagdrifverier och drömmerier (1857),
En jägares historier (1861), Skymningsprat (1864),
Psykologiska gåtor (1869), Onkel Benjamins album
(1870), Jernringen (1871), Moderna typer (1872), Inom
natt och år (1875), Hvardagslif (1877), Gröna blad
(s. å.) samt Den tomma rymden (1878), förutom ett
par historiska noveller i "Svenska familj-journalen"
m. m. Hon lyckades att ända till midten af 1870-talet
väl skydda sin anonymitet, något som i ej ringa grad
bidrog att egga allmänhetens nyfikenhet och intresse
för hennes alster. Ett utmärkande drag hos fru L. är
hennes oförskräckthet att inväfva fantastiska
element i det hvardagslif hon skildrar. Bäst gör
hon sig gällande i de bredt utförda, ofta grotteska
interiörerna och gestalterna från armodets hem. I
öfrigt tecknar hon med förkärlek äfventyrliga män och
qvinnor ur den högre sällskapsverlden. Hon författar
icke med syfte att göra några inlägg i samhällsfrågor,
utan tydligen mest för att gifva luft åt sin romaneska
inbillningsgåfva. Också äro hennes berättelser
sannskyldiga sensationsromaner, byggda på sådana
motiv som hemlighetsfulla mord och stölder, dystra
slägttraditioner, förmenta dödas och bortkomna barns
återuppträdande, förklädningar, spöksyner o. dyl. Fru
L. synes luta starkt åt spiritismen, och synnerligen
betänkligt är hennes sätt att låta intrigen påverkas
af öfvernaturliga tilldragelser, som qvarstå
oförklarade eller stundom omöjliga att förlika med
gränserna för mensklig förmåga. Karaktersteckningen
är, trots mycken hjertlighet, icke rätt sund och klar,
i det att personernas handlingar tyckas härflyta ur
omständigheter och stämningar, men alltför sällan
ur viljans impulser. Emellertid förstår fru L. mer
än de flesta svenska författare att hålla läsaren i
spänning. Hennes stil är kraftig, säker och flytande,
naturskildringarna i sin korthet verkligt goda,
men berättelsens gång afbrytes tidt och ofta af
allmänna betraktelser, hvilka äro mindre sinnrika än
de gifva sig sken af att vara. I bokform utgåfvos
1872–82 Samlade berättelser af Claude Gerard, i 9 bd.
E. F–t.
Ljungström, Klas Johan, prest, fornforskare,
vitterlekare, född d. 25 Juli 1819 i Sandhems socken,
Skaraborgs län, var torpareson och fick sent följa sin
håg för studier. Han blef student i Upsala 1842,
prestvigdes 1845, innehade befattningar såsom adjunkt,
vice pastor och (sedan 1855) komminister å olika orter
inom sitt födelsestift samt utnämndes 1871 till
kyrkoherde i Tunhems (med Björke, Åsaka och Gerdhem)
konsistoriella pastorat. Död d. 8 Dec. 1882. L. inlade
betydande förtjenster om den inhemska topografien
genom beskrifningarna öfver Redvägs härad med staden
Ulricæhamn (1861), Åhs och Vedens härader samt staden
Borås (1865), Kinnefjerdings och Kållands härader samt
staden Lidköping (1871), Vartofta härad och staden
Falköping (1877) och Väne härad samt staden Venersborg
(1884). Han utgaf dessutom Runalist eller konsten
att läsa runor (1866; 2:dra uppl. 1875), lemnade
bidrag till tidningar och tidskrifter (bl. a. en
mängd poem, som sällan höja sig öfver medelmåttan)
och redigerade Vestergötlands fornminnesförenings
"Tidskrift" (3 hftn, 1869–77). L. var den egentlige
upphofsmannen till detta samfund och intog en hedrad
plats bland fosterlandets fornminnesvänner. Han var
korresp. ledamot af Vitt. hist. o. ant. akad. samt
af Nordiske oldskrift-selskabet i Köpenhamn.
Ljungvipa. Se Pipareslägtet.
Ljungväxter. Se Ericaceae.
Ljunits härad, i Malmöhus län, ingår i Ljunits,
Herrestads och Vemmenhögs härads fögderi och i
Vemmenhögs, Ljunits och Herrestads domsaga. Areal
10,815 har. 7,787 innev. (1884). Häradet omfattar
socknarna Södra Villie, Nöbbelöf (fr. o. m. 1886
Vestra N.), Sjörup, Katslösa, Balkåkra, Snårestad
och Skårby.
Ljunits och Herrestads kontrakt, i Lunds stift, består
af de 10 pastoraten Södra Villie och Örsjö, Nöbbelöf
(fr. o. m. 1886 Vestra N.) och Skifarp, Balkåkra och
Snårestad samt Skårby, Sjörup och Katslösa, Ystads
S:t Marie och S:t Petri stadsförsamlingar samt Öja,
Bjeresjö och Hedeskoga, Stora Herrestad och Borrie,
Söfvestad och Bromma, Högestad och Baldringe, Tranås
och Onslunda, hvilket sistnämnda annex stundom räknas
till Ingelstads kontrakt. Areal 33,033 har. 26,998
innev. (1884).
Ljur, socken i Elfsborgs län, Gäsene härad. Areal
1,727 har. 590 innev. (1884). Annex till Nårunga,
Skara stift, Kullings kontrakt.
Ljus, fys. 1. Enligt den numera af alla fysici hyllade
undulations- l. vibrationsteorien framkallas den
företeelse, som vi benämna ljus, af vibrationer,
d. v. s. periodiska fram- och återgående rörelser
hos de minsta delarna i etern (se Eter 1). Sådana
vibrationer utgå från de sjelflysande kropparna,
t. ex. solen, en ljuslåga, ett glödande kol, hvilka
derför kallas ljuskällor, fortplanta sig åt alla håll
i den dem omgifvande etern och framkalla förnimmelsen
af ljus, då de träffa det ljusuppfattande organet i
vårt öga. Som nu ljusstrålen ingenting annat är än
den väg, på hvilken vibrationsrörelsen framskrider
i etern, kan man ock säga, att hvarje punkt på
ljuskällan utsänder strålar i alla riktningar, och om
ögat är vändt mot en sådan punkt, infaller deri en
strålkon, hvars bas utgöres af pupillen, och hvars
spets ligger i den lysande punkten. Häraf följer,
att en kropp, som icke är sjelflysande, under vissa
förhållanden kan verka på ögat såsom en ljuskälla,
om han nämligen sjelf mottager ljus från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
