Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ljudskridning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framtränger lika starkt och långt åt alla sidor.
L. H.
Ljudskridning (T. lautverschiebung; termen
infördes af Jak. Grimm) är icke namn på en ljudlag,
utan på sammanfattningen af en stor mängd,
till tiden och arten vidt skilda ljudlagar, nämligen
alla de, som reglera förhållandet emellan å ena
sidan de ursprungliga, det indo-europeiska
urspråket tillkommande explosivljuden och spiranterna,
å andra sidan dessas motsvarigheter inom
de germanska språken (specielt det för dem alla
till grund liggande urgermanska språket).
Ljudskridningen, i synnerhet den del deraf, som
angår de indo-europeiska oaspirerade
explosivorna (p, t, k, q; b, d, g, g), är den germanska
språkfamiljens förnämsta karakteristikum
och har derför också sedan långliga tider varit
föremål för språkforskarnas synnerliga
uppmärksamhet och för en rik literatur.
Antydningar finnas redan hos flere författare under
1600- och 1700-talet, så t. ex. hos svenskarna
E. Benzelius d. y. (dels i hans afhandling
"Periculum runicum", 1724, dels i en uti
Upsala universitetsbibliotek befintlig handskrifven
samling, "collectanea", deri sannolikt äfven det
parti, som behandlar ljudskridningen, förskrifver
sig från B.) och J. Ihre (i företalet till
"Glossarium suiogothicum", 1769). Klarhet och reda
i hithörande förhållanden vanns dock först i
början af 1800-talet, då dansken R. K.
Rask i sitt snillrika verk "Det gamle nordiske sprogs
oprindelse" (1818) kan sägas hafva i det
väsentliga upptäckt ljudskridningslagarna.
Samtidigt gjordes, fullt sjelfständigt, samma
upptäckt af "den historiska språkforskningens fader",
tysken Jakob Grimm, hvilken uti sitt stora verk
"Deutsche grammatik" (del. I, 1819) vida
utförligare än Rask framställde och motiverade
ljudskridningslagarna eller, som han uttryckte
sig, "-lagen", hvilken derför också ofta kallats
helt enkelt "Grimms lag" eller "grimmska
(ljudskridnings-)lagen". I 2:dra uppl. af grammatikens
första del (1822) voro hithörande partier
betydligt omarbetade och förbättrade, delvis på
grund af Rasks inflytande. Under de följande
50 åren skedde inga väsentliga modifikationer i
uppfattningen af ljudskridningen, hvilken man
tämligen allmänt fattade efter Grimms föredöme,
som en jämförelsevis enhetlig företeelse,
hvars olika moment stodo i ett strängt
beroende af hvarandra. Det sista decenniet har
emellertid medfört en fullständig revolution i
formuleringen af ljudskridningslagarna. De
vigtigaste modifikationerna äro gjorda af tysken
H. Paul ("Der lautverschiebung", i Paul-Braunes
"Beiträge", bd I, 1874); dansken K. Verner,
hvars hithörande, med boppska priset belönta
lilla artikel ("Eine ausnahme der ersten
lautverschiebung", i Kuhns "Zeitschrift", bd XXIII,
1876) genom sitt uppvisande af den ursprungliga
indo-europeiska accentens genomgripande
betydelse för språkutvecklingen ("vernerska
lagen") varit epokgörande icke blott i fråga om
ljudskridningen, utan för den jämförande
indo-europeiska språkforskningen öfver hufvud, på
hvilken den utöfvat ett mera genomgripande
inflytande än väl någon annan vetenskaplig
produkt alltsedan grundläggaren Bopps dagar;
vidare tyskarna E. Sievers ("Sievers’ regel":
Paul-Braunes "Beiträge", bd V, s. 149, 1877),
H. Osthoff ("Zum grammatischen wechsel der
velaren K-reihe", i Paul-Braunes "Beiträge", bd
VIII, 1881) och F. Kluge ("Die indogermanischen
tenues adspiratae im germanischen",
Kuhns "Zeitschrift", bd XXVI, 1881, och "Die
germanische consonantendehnung", i Paul-Braunes
"Beiträge", bd IX, 1883). – I ljudskridningen
hafva följande indo-europeiska ljud
deltagit: mediæ aspiratæ: bh, dh, gh, gh; tenues:
p, t, k, q; tenues aspiratæ: ph, th, kh, qh;
mediæ: b, d, g, g, och spiranten s (om skilnaden
emellan palatalerna gh, k, kh, g och gutturalerna
eller "velarerna" gh, q, qh, g se Gutturaler),
och detta troligtvis ungefär i den
ordning, i hvilken de olika grupperna här anförts.
Ljudskridningslagarna äro nu följande.
| I. | Mediæ aspiratæ (bh, dh, gh, gh) öfvergå
till urgermanska tonande spiranter (b, ð, z, zw), hvilka sedermera – ovisst om redan i urgermansk tid – i början af ett ord, efter nasaler och vid förlängning öfvergå till mediæ (b, d, g, gv) men annars bibehållas, åtminstone i urgerm. tid (Paul). I stället för zw inträder z, så snart gh i indo-europ. tid stod omedelbart före o, o, u, u (Osthoff), deremot w, så snart den närmast föregående vokalen icke hade stark accent (Sievers). | ||
| bh | (Sanskr. bh, sällan b; Grek. [phi], sällan [pi];
Lat. f, inuti ord b) uppträder alltså som | ||
| a) | b, d. v. s. bilabialt v (Isl. tecknadt
f, Sv. v, fv, T. b genom en yngre utveckling, Eng. v), ex. Sanskr. nábhas, moln, Grek. [nephéle], Lat. nebula, Isl. Nifl-heimr, T. nebel; Grek. [orphanós], Lat. orbus, Isl. arfe, Sv. arfvinge, T. erbe. | ||
| b) | b, ex. Sanskr. bhratar, Grek. [phráter],
Lat. frater, Isl. bróðer, Sv. broder, T. bruder, Eng. brother; Grek. [phegós], Lat. fagus, Isl. bók, Sv. bok, T. buche, Eng. beech; Sanskr. gámbhas, tand, Grek. [gómphos], kil, Isl. kambr, Sv. kam(b), Eng. comb. | ||
| dh | (Sanskr. dh, sällan d; Grek. [delta], sällan
[tau], Lat. f, inuti ord d, men b i förbindelse med r) blir | ||
| a) | ð, d. v. s. Eng. lent th (Isl. ð, Sv.
numera d, T. t och Eng. d till följd af speciella ljudlagar), ex. Sanskr. rudhirás, Grek. [erydrós], Lat. ruber (pl. rubri), Isl. rauðr, T. rot, Eng. red; Sanskr. mádhjas, Grek. [méssos] ([sigma][sigma] = [delta]j), Lat. medius, Isl. miðr, T. mitte, Eng. mid-(night). | ||
| b) | d (Isl., Sv., Eng. d, T. t, men d efter
n), ex. Sanskr. dvaras, Grek. [dýra], Lat. fores, Isl. dyrr, Sv. dörr, T. thor, thür; Sanskr. dá-dha-mi, Grek. [tí-de-mi], Lat. fa-cio, T. thun, Eng. do; Sanskr. bándhus, förbindelse, Grek. [penderós], befryndad, Lat. | ||
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
