Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Livingston ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mindre än 42 bref till hemmet, men intet enda
kom fram, hvilket gjorde, att man i Europa greps
af oro för hans skull och t. o. m. fruktade, att
han var död. I Juli 1869 for han öfver sjön in åt
Manjuemas land och försökte ett helt år förgäfves
att nå Lualaba, hindrad dels af infödingarna och
slafjägarna, dels af sin långa sjukdom. Först d.
29 Mars 1871 lyckades han framkomma till Njangve
vid Lualaba, der han dröjde 4 månader under fåfänga
försök att erhålla en båt. Det var der, som han
blef vittne till huru araberna en dag utan ringaste
anledning verkställde en massaker på marknadsfolket,
qvinnor och barn, och nedsköto dem i hundratal. Den
af honom sedermera hemsända berättelsen om detta
uppträde väckte så stor harm i England, att åt
L. måste tillerkännas ej ringa del i det fördrag, som
England derefter ingick med sultanen af Sansibar
om slafhandelns upphäfvande på Afrikas östkust.
Sjuk till kropp och själ, lemnade L. Njangve i Juli
1871 och återkom till Udjiji d. 23 Okt. Han led der
brist på allting, och hans kropps- och själskrafter
voro uttömda, då fem dagar senare (d. 28 Okt.) den
af Gordon Bennett för hans uppsökande utsände
H. M. Stanley anlände med rika förråd och ingaf honom
nytt mod (jfr Stanleys berättelse "Huru jag fann
L.", 1873). Tillsammans med Stanley undersökte han
norra änden af Tanganjika, från hvilken, enligt L:s
tro, utlopp fanns till Mvutan, men erfor, att Lusise
är tillflöde till och icke ett aflopp från sjön, och
att Tanganjika således icke tillhör Nilens flodområde.
Han följde derefter Stanley till Unjanjembi (mellan
Udjiji och Sansibar) samt inväntade der ett halft
år det manskap, som denne skulle sända från kusten,
och med hvilket L. ämnade företaga en expedition till
Bangveolosjön, hvars tillflöden han ville finna. Han
färdades längs sydöstra stranden af Tanganjika
och omkring sjöns sydände genom Urumba samt
nådde i Jan. 1873 Bangveolo. Dennes södra strand
följde han mot s., så hårdt medtagen af dysenteri
(hans vanliga åkomma), att han slutligen måste låta
bära sig. Den 21 April blef L. så svag, att han
efter den tiden knappt kunde göra anteckningar i sin
dagbok, och d. 27 skref han i den för sista gången.
Den 29 April ankom sällskapet till Tsjitambos by
på sjöns södra strand, och der funno hans tjenare
honom på morgonen d. 1 Maj död i knäböjande ställning
vid sängen. L:s lik jämte hans papper, instrument
m. m. fördes af hans trogna tjenare under stora faror
och mödor till kusten samt derifrån till England,
der hans döda kropp d. 18 April 1874 nedsattes i
Westminster abbey. Hans troget förda dagböcker
under de sista 7 årens vandringar utgåfvos 1874 af
hans vän H. Waller under titel The last journals
of D. L. in Central Africa. En bronsstaty af L. i
East Prince’s street gardens i Edinburgh aftäcktes
d. 15 Aug. 1876 och en annan på George square i
Glasgow d. 19 Mars 1879. – Ingen resande har gjort
så mycket för kännedomen om Afrikas geografi som L.
Hvad man nu vet om verldsdelens inre mellan 21°
s. br. och sjötrakten samt en del af denna är till
det mesta hans verk. Hans resa tvärs öfver
kontinenten från Loanda till Kilimane, hans kartläggning
af nedre och mellersta Sambesi, Sjire och Rovuma
äro storverk, som skulle hvar för sig gjort en man
ryktbar. Hans upptäckt af en jätteflod (Lualaba)
midt inne i kontinenten sätter kronan på hans öfriga
hydrografiska upptäckter: sjöarna Ngami, Dilolo,
Sjirva, Njassa, Moero och Bangveolo. L. var ingen
snabb resande; han färdades långsamt, iakttog och
antecknade omsorgsfullt allt anmärkningsvärdt med
en sällspord geografisk instinkt och en vetenskaplig
iakttagares vana öga, studerade infödingarnas seder,
åt deras föda, bodde i deras hyddor samt deltog i
deras fröjder och sorger. Det dröjer ock länge,
innan hans minne dör bland de svarta stammarna,
hvilka utan undantag behandlade honom nästan som
ett högre väsende. Han var i sitt uppträdande
alltid öm och kärleksfull mot dem. L. var en
kristen ej blott i ord, utan ock i handling, och i
första rummet låg honom de besökta folkens andliga
frälsning om hjertat. Men äfven deras jordiska bästa
afsåg han, och Afrikas förbannelse, slafhandeln,
var städse föremål för hans ogillande. L:s exempel
har dragit till Afrika en mängd af forskare och
missionärer samt framkallat i Europa en så stark
opinion mot slafhandeln, att denna kan anses
hafva fått dödsstöten. Han var, säger Stanley,
en öppen, ädelsinnad man, oskuldsfull som ett barn,
en sann, ädel kristen.
Livingstone-fallen [stön-]. Se Kongo.
Liviska språket, det af liverna, Livlands
ursprungliga bebyggare, talade språket, är kändt
nästan uteslutande genom den berömde finske
språkforskaren Sjögrens arbeten. Han besökte 1846
de sista då ännu qvarlefvande livländske liverna,
i byn Salis vid Rigaviken, och 1852 de kurländske
(jfr Liver). Hans utförliga "Livische grammatik
nebst sprachproben" samt "Livisch-deutsches
und deutsch-livisches wörterbuch" utgåfvos
efter hans död i hans "Gesammelte schriften"
(1861). Af de bägge der framställda dialekterna,
den salisska och den kurländska, är den förra
numera fullständigt utslocknad, och i den senare
skiljer man emellan en östlig, med lettiska
starkt uppblandad munart (i 11 byar) och en renare,
vestlig (i 3 byar). Dessutom finnas liviska texter
och ordsamlingar i A. E. Ahlqvists "Suomalainen
murteiskirja" (Finsk dialektbok, 1869). Liviskan
tillhör de finsk-ugriska språken (se d. o.) och
inom denna stam den vestfinska grenen, som omfattar
lappar, liver, vepser, ester, voter och finnar.
Närmast beslägtad med estniska språket, har
liviskan dock gått ännu längre än detta i fonetisk
ombildning. I rikedom på vokaler och diftonger
öfverträffar hon t. o. m. finskan, men saknar
fullständigt den redan i finskan försvagade och i
estniskan till stor del försvunna vokalharmonien.
I afseende på konsonanterna eger liviskan b, d, g
(dessa saknas i finskan) samt s och z (dessa
saknas i estniskan), och hennes förnämsta fonetiska
skiljemärken från systerspråken äro vokalljudens
förlängning samt den s. k. konsonantmouilleringen
i st. f. i, t. ex. tulj "eld", F. och Estn. tuli.
Deklinationen är enklare än i F. och Estn.
man kan nog bilda alla 15 kasus,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
