Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litorale ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sifonen är belägen i midten; mynningen är något
hopdragen. Arterna af detta slägte förekomma i
silursystemet. B. L-n.
Liturg (af Grek. leiturgos), gudstjenstledare,
tjenstförrättande prest. – Jfr Grekiska kyrkan.
Liturgi (Grek. leiturgia, se Leiturgi) betecknar i
det kyrkliga språket sammanfattningen af alla till
den offentliga gudstjensten eller kulten hörande
handlingar. I en mera inskränkt betydelse förstås
med liturgi endast de formulerade beståndsdelarna af
gudstjensten, till skilnad från det fria föredraget
(predikan, icke formulerad bön). Ofta användes ordet
äfven såsom benämning på sjelfva den formulärsamling
eller ritual, hvarefter gudstjensten förrättas. Den
äldsta kyrkans enkla liturgi, som hade uppvuxit ur
apostlarnas anordningar, var i hufvudsak densamma
öfverallt, ehuru den visserligen i enskildheter
gestaltade sig olika på olika platser. Nybildade
församlingar antogo merendels moderkyrkans
gudstjenstordning. Småningom åvägabragtes större
enhet genom kyrkomötenas och, hvad vesterlandet
angår, påfvarnas bemödanden. Då det romerska riket
sönderföll (395), kunde nationella afvikelser
emellertid ej undgås. I 5:te årh. var den liturgi,
som enl. traditionen härrörde från den helige Jakob,
utbredd öfver nästan hela Österlandet. Den synes i
verkligheten blifvit utbildad under inflytande af
Basilius den store (biskop i Caesarea, d. 379) och
Johannes Chrysostomus (patriark af Konstantinopel,
d. 407). En bearbetning deraf, som bär den sistnämnde
lärofaderns namn, ligger till grund för den
grekiska kyrkans ännu gällande gudstjenstordning. I
vesterlandet blef latinet kyrkospråk, och de
provinsiella liturgierna utträngdes till större
delen af den romerska, som i sina hufvuddrag
föreligger i påfven Gregorius den stores (590–604)
"sacramentarium" och vann sin afslutning i 11:te
årh. Fullständig likformighet uppnåddes emellertid
icke. Mötet i Trident (1545–63) lemnade påfven rätt
att ombesörja en af omständigheterna påkallad ny
redaktion af mässboken. Efter åtskilliga förarbeten
utkom också, 1634, under Urban VIII, "Missale romanum"
(den romerska mässboken), som ännu tillämpas vid den
romersk-katolska kyrkans gudstjenst. Under 16:de
årh. hade emellertid i de reformerade kyrkorna
medeltidsliturgien undergått en grundligare
omgestaltning. Latinet utbyttes mot modersmålet,
och det, som ansågs oförenligt med protestantisk
bekännelse, uteslöts ur ritualen. Denna utrensning
blef dock i allmänhet vida mer radikal inom den
calvinska än inom den lutherska kyrkan, som af
de gamla kyrkobruken bibehöll hvad som utan anstöt
kunde bibehållas. Genom Luthers två skrifter "Formula
missae" (1523) och "Deutsche messe oder ordnung des
gottesdienstes" (1526) erhöll den lutherska liturgien
den medelvägsprägel, som den sedan troget bevarat. Den
förra af dessa mässordningar var förebilden till den
af Olaus Petri 1531 offentliggjorda "Svenska mässan",
hvilket arbete i sin ordning utgör den grund, hvarpå
i senare kyrkohandböcker den svensk-lutherska
gudstjenstordningen utvecklat sig till hvad
den för närvarande är. Jfr Agenda, Gudstjenst
och Kyrkohandbok. – Den gudstjenstordning
för svenska kyrkan, som Johan III år 1576 lät
trycka och hvars antagande han 1577 genomdref,
kallades "Liturgien" eller – efter färgen på
bokens band – "Röda boken". Se Liturgiska striden.
P. F.
Liturgik, den gren af den praktiska teologien,
som har till föremål den kyrkliga liturgien eller,
m. a. o., kyrkans offentliga gudstjenst (kult)
och dermed sammanhängande heliga handlingar. Inom
liturgikens område faller således äfven den kyrkliga
predikan, för så vidt den är ett moment af den
offentliga kulten, om än denna hufvudbeståndsdel i all
protestantisk gudstjenst tillika utgör ämnet för en
annan gren af samma vetenskap, nämligen homiletiken.
P. F.
Liturgiska striden, "liturgiska oväsendet",
kallas de 20-åriga stridigheter (1574–93) angående
den svenska kyrkans bekännelse och religionsbruk,
hvilka framkallades af konung Johan III:s försök att
tvinga henne intaga en förmedlande ståndpunkt emellan
katolicismen och de protestantiska meningsriktningarna
genom fasthållande af endast så mycket i lära och
kult, som kunde anses grundadt omedelbart i Guds
ord eller de äldste kyrkofädernas skrifter. Idén
om en de olika kristna kyrkornas sammanslutning
på denna grundval hade redan tidigare framträdt
i utlandet och der haft sin mest framstående
målsman i den nederländske teologen G. Cassander
(d. 1566). Johan III hade genom sina teologiska
studier under fängelsetiden å Gripsholm (1563–67)
gjort sig förtrogen med samma tanke, och han
fick i sin sekreterare Petrus Fecht (d. 1576) en
god medhjelpare vid sträfvandet att återställa
"den första kyrkans apostoliska och katolska
tro". En början gjordes dermed att konungen vid ett
kyrkomöte 1574, trots framkastade betänkligheter,
fastställde åtskilliga jämförelsevis betydelselösa
förhållningsregler rörande gudstjensten och 1575
förmådde kyrkans främste män att såsom förklaring
af den år 1571 utgifna kyrko-ordningen antaga en
ny kyrko-ordinantia hvilken i flere punkter äfven
innefattade lärosatser, skiljaktiga från hvad
som snart derefter gällde såsom ensamt renlärig
lutheranism. Teologerna från Upsala fingo afgifva
ett särskildt utlåtande öfver denna ordinantia: de
ansågo, att den innehölle kyrkans godkända lära,
"allenast den rätt förstodes", samt att de deri
föreskrifna ceremonierna väl kunde gillas, "såvida
det ej väckte förargelse". S. å. godkändes stadgan
vilkorligt äfven af de prester, som sammankommit, då
ärkebiskop Laurentius Petri Gothus samt biskoparna i
Linköping och Vesterås invigdes i sina ämbeten. Men
1576 kom schismen till fullständigt utbrott, sedan
konungen i början af s. å. låtit trycka och sprida en
af honom och Fecht sammanskrifven ny mässordning, den
s. k. liturgien eller – efter färgen på de tryckta
exemplarens band – Röda boken. (Bokens titel och
företal samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
