Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Linnéska samlingarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eller d. 19 Nov. 1784, fälldes af provinsialläkaren i
Halland med. dokt. L. Montin i bref till med. prof. i
Upsala C. P. Thunberg, den sedermera mångårige
innehafvaren af Linnéernas lärostol, har mötts med
en storm af ovilja. Smärtan öfver den oberäkneliga
förlusten var för stor för att med vanliga mått
mätas. Ansvaret för den obestridliga skammen har ock
med förkrossande tyngd kastats på den senare af nyss
omnämnda män. Femtio år efter denna för Sveriges ära
så skamliga köpslagan fann sig en ung man, docenten
C. G. Myrin, uppfordrad att i tidskriften "Skandia"
(bd II, sid. 242–288; 1833) lemna en utförlig och
väl skrifven uppsats "om Linnés naturhistoriska
samlingar och deras bortförande till England. Ett
bidrag till Sveriges litteraturhistoria". Hvar och
en, som tager närmare kännedom om de aktstycken,
som der föreläggas, och den bevisföring, som der på
grund af dessa förebringas, måste känna sig manad
att med författaren för efterverldens domstol ställa
till ansvar denne man – Thunberg –, som för sin
egenkärlek och sitt högmod öfver egna från trenne
verldsdelar under sjuåriga resor hopade samlingar
föraktade Linnés på anspråslösare sätt samlade och
förvarade naturalier. Äfven träda tvänne andra
skuggor i förgrunden af denna bedröfliga tafla:
akad. adjunkten, sedermera e. o. prof. i Upsala
J. G. Acrel, ’utredningsman i sterbhuset efter den
kort förut aflidne närmaste arftagaren, Linné d. y.,
och med. stud. i Upsala, slutl. akad. adj. i Åbo
Andr. Dahl. Den förre var så mån om dödsboets snara
utredande och naturaliesamlingarnas hembjudande åt
samtidens rikaste naturforskare, Sir Joseph Banks i
London, att den döde knappt hann kallna, säkerligen
ej jordas, innan första planen utkastades att för
dessa samlingar söka erhålla ett så förmånligt anbud
som möjligt, innan man nödgades, hvad man ej vågade
undvika, för sken skull hembjuda dem åt svenska staten
till inköp, en hemställan, som väl ock gjordes,
men först sedan affären med en ung, rik engelsman,
Sir James Edward Smith, var så godt som afgjord genom
t. o. m. skriftligt bindande aftal. Med stort skäl har
äfven lagts Acrel till last, att han ej till Upsala
universitet undan försäljningen räddade åtminstone
böcker och handskrifter, då äfven utan dessa en
lika stor summa troligen erhållits i utlandet
endast för naturalierna. Huru mycket man än sökt
rentvå Acrels minne från all partiskhet i denna sak,
visar han sig värd hvarken samtids eller efterverlds ens
medömkan, då han sjelf skrifvit sin moraliska
dödsdom i den sluträkning med sterbhuset häröfver,
hvartill egenhändiga konceptet ännu finnes i Upsala
universitets bibliotek, och hvari han beräknade –
så vida icke någon utbetalad post är uteglömd – utom
en oskäligt hög försäljningsprovision af 6 proc.,
särskild godtgörelse af (både köparen och) säljarna
för hafda kostnader och ändock ej kom rätt på det
klara med redovisningens slutsumma på annat sätt, än
att han för sin del skulle hafva sammanlagdt behållit
550 rdr silfver specie utaf 4,150. Den andra skuggan –
den blide Andr. Dahls –
väcker på samma gång medkänsla och förvåning. Ur sista
ledet af lärjungeskaran kring "blomsterkonungens"
tron, fann han beskyddare hos mecenaterna kanslirådet
frih. Cl. Alströmer och handlanden J. Mauhle, med
hvilkas bistånd han hoppades kunna åt fäderneslandet
rädda dessa skatter genom slutligt erbjudande af samma
summa, som den rike köparen i England bjudit. När
intet annat hjelpte, vände han sig till Gustaf III,
men båda kommo för sent. – Egde då icke Upsala
universitet och Vetenskapssocieteten derstädes,
hvilkas prydnad Linné d. ä. var i nära åtta lustrer,
någon målsman eller medlem, som förenade kännedom
om hans efterlemnade samlingars värde och betydelse
med en sådan samhällsställning, att han kunnat,
som han bort, i tid söka förebygga denna skamliga
köpslagan? Sorgligt att säga, funnos tvänne sådana,
hvilka derjämte voro eller ville räknas till Linnés
förtrognaste vänner. Desse voro ärkebiskopen och
universitetets prokansler Karl Fredrik Mennander
samt preses i Collegium medicum, arkiatern Abraham
Bäck. Inför efterverldens dom måste äfven de
ställas till ansvar för sin underlåtenhet att, så
vidt nu kunnat utrönas, officielt ingripa med ett
enda ord. Möjligt är väl, att de enskildt vände
sig till familjen, hvilken dock svårligen kunnat
underlåta lyssna till deras råd. Vinningslystnad hos
arftagarna i förening med afundsjuka hos mer än en
bland L. d. ä:s samtida och efterlefvande medlärare,
hvilka dermed måhända hoppades lättast nedtysta dennes
minne, gjorde, att de röster, som verkligen höjdes
för dessa samlingars bevarande inom fäderneslandet,
voro alltför svaga. "Linné hade vid lärosätet gifvit
studierna en annan riktning. Han hade fört ungdomen
från de döda glosorna och tomma spetsfundigheterna
ut i Guds fria natur, för att der betrakta den
Eviges vishet, makt och godhet. Det behagade icke de
lärde herrar. Efter Linnés död uppreste de högvisa
lärorna, de gamla aristokraterna, åter sin hjessa
och väpnade sig mot Linnés vetenskap, den de ville
slå ihjäl, men han blef såld, liksom Joseph, af sina
bröder." – Äfven här ligger dock den trösten nära:
det är bäst, som sker. Ett lika obestridligt som
sorgligt påstående kan vågas, att Linnés samlingar,
åtminstone naturalierna, om de fått qvarstanna i
fäderneslandet, länge sedan gått en fullständig
förgängelse till mötes. Prof. Thunberg, hvilken
såsom L. d. y:s närmaste efterträdare blef prefekt
för den botaniska trädgården i Upsala och dithörande
samlingar, hade efter all anledning i sådan händelse
fått äfven Linnés under sin vård. Thunberg skänkte
till universitetet sina egna naturhistoriska skördar,
med hvilkas af honom så högt skattade värde ej Linnés
kunnat tåla någon jämförelse. Till straff för sitt
småsinne att ej af egna medel, då allmänna icke
dertill kunde utverkas, bekosta några famnar ved för
att från fukt befria rummen i det nyuppförda huset,
nödgades han ock klaga öfver att dessa "så
dyrbara" naturalier delvis måste förkastas såsom
alldeles förderfvade, oaktadt all den tillsyn han
sjelf egnat dem. Meningarna kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
