Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Linné, Karl von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framtid. – En filologisk disputation i Dec. 1729 i Upsala
af bibliotekarien G. Wallin "Om trädens bröllopsfest"
förmådde L. att, måhända tidigare än annars skett,
skrifva och som nyårsgåfva till sin välgörare
Celsius öfverlemna sin uppsats Praeludia sponsaliorum
plantarum (Förspel om blomstrens biläger), hvari han,
stödd på Vaillant, sammanfattade sina åsigter om att
blommornas innersta delar, ståndare och pistiller,
såsom växternas könsdelar, voro de för blomman
väsentligaste. Celsius delgaf den åt prof. Rudbeck
d. y., "som ville närmare känna den ungkarlen,
som den sammanskrifvit". Dermed var snart vägen
banad för L. till större utmärkelse. Rudbeck önskade
frihet från sina offentliga föreläsningar för att mera
ostörd få arbeta på sitt "Lexicon harmonicum". Emedan
med. fakultetens ende ordinarie adjunkt, N. Rosén
(senare adlad von Rosenstein), var stadd på en
utrikes resa, skickade Rudbeck bud efter L., och
frågade, sedan han länge och noga under en promenad
i trädgården examinerat honom, om han ville åtaga
sig att hålla de botaniska föreläsningarna. Med
lätt förklarlig tvekan, om ej bäfvan, mottog L.,
som sjelf aldrig fått höra någon sådan, det ärofulla
uppdraget och intog vid tre och tjugu års ålder d. 4
Maj 1730 de vidtfrejdade Rudbeckarnas lärostol. Detta
och det följande året fortgingo dessa föreläsningar
från början af Maj till midsommartiden under ett
ovanligt stort tillopp af åhörare. Förevisningarna af
naturföremål i akad. trädgården och de naturhistoriska
utflykterna lockade med nyhetens behag och genom
det praktiska sätt, hvarpå de redan nu utfördes. På
uppmaning af sina lärjungar och för att lätta
deras möda vid anteckningars förande företog
L. sig att upprätta katalog öfver de växter, som
odlas i Upland, förnämligast i Upsala botaniska
trädgård. (På en förteckning öfver de i Upland vildt
växande var Celsius betänkt, hvarvid L. var honom
behjelplig.) Sådana kataloger uppgjordes båda dessa
år, under namn först af Hortus uplandicus, senare af
Hortus sive Adonis uplandicits. Första årets katalog,
dagtecknad d. 29 Juli 1730 och tillegnad Olof Rudbeck,
är uppställd efter Tourneforts metod, men i det
följande årets framträder L. d. 13 Maj 1731 (hans
25:te födelsedag) för första gången i tillämnadt
tryck med sin Methodus propria et nova a sexu
desumta, eller sexualsystemet i dess första utkast,
med tillegnan till Vetenskaps-societeten i Upsala. Med
L:s öfriga ungdomsskrifter delade dessa det ödet att
blifva otryckta. Men 1883 års riksdag anslog medel för
utgifvande af L:s dittills otryckta ungdomsarbeten. –
Anställning som informator i Rudbecks hus gaf honom
osökt anledning att efter dennes samlingar och
handritade planschverk studera foglarna. Frukten af
dessa studier visar sig i en ännu bevarad egenhändig
handskrift af L.: Methodus avium sveticarum, af d. 1
Jan. 1731, hvari första uppränningen gjordes till en
sjelfständig, systematisk uppställning af foglarna
efter deras näbbar, klor och tarser. Åtskilliga andra
värdefulla, egenhändiga, ännu otryckta handskrifter
af L. från denna och närmast följande tid finnas i
behåll. Bland dem intaga hans dagböcker öfver resan
till Lappland 1732 samt öfver de båda till Dalarna
1733 och 1734 framstående rum. Den förstnämnda
dagboken har väl under namn af Lachesis lapponica
blifvit i 2 del. tryckt i London 1811, men i en dålig
engelsk öfversättning. Med icke ringa sanning, dock
ej utan mycken öfverdrift, säger L. om sig sjelf:
"Alt hade han conciperat för sig förr, än han ännu
var 23 åhr gammal; alt utarbetat förr, än han kom
tillbakas till fäderneslandet". – Under lappska
resan hade L. af bergmästaren Seger Svanberg fått i
dennes hem, Björknäs nära Kalix, på 8 dagar lära sig
proberkonsten. Detta kom honom väl till pass. Han
lemnade nämligen sjelf sedan, såsom förut nämnts,
enskild undervisning deri, först i Upsala, derefter
i Falun samt utarbetade sitt Systema lapidum, eller
ordning bland stenarna.
Rosén hade nu återkommit och öfvertagit vikariatet
for Rudbeck. L. påstår, att äfven en förordning
utfärdades af akademikansleren, riksrådet grefve
G. Cronhielm, "att aldrig någon docens må få antagas
i medicinen vid Upsala academie till adjuncti
praejudice, hvarigenom händerna blefvo bundna
på L., som hade detta enda till uppehälle". Deri
såg L. endast förföljelser från Roséns sida. Den
naturhistoriska professuren borde efter den åldrige
Rudbeck snart blifva ledig, och Rosén ville vara
säker om tjensten. L. kunde måhända stå honom i vägen
och borde derför i tid göras oskadlig. Sådana voro,
åtminstone efter L:s mening, Roséns afsigter. "Armod
och förtryck", skrifver L. sjelf, "hade snart giort,
ät Linnaeus fattat en farlig resolution. Han satte
sig före at som Simson med sitt och sin fiendes
dödande revangera sig på sin ovän, hvilkens förtahl
han hvar timme fick vestigia (spår) äfter. Men en
professor Oelreich ifrån Lund, L:i discipel den tiden
i botanicis, afrådde alt detta, visade at intet ont
sker utan Herren giör thet och at tohla voro det
säkraste; då Han straffat, lisade han ock. Linnaeus
bytte sinne, berömde altid sin förfölliare och gaf
Skaparen sin sak". Skada således för mången att den
mycket spridda och trodda berättelsen om L:s angrepp
med blottad värja på Rosén, då denne trädde ut ur
konsistorium (der han ännu ej hade säte och stämma)
ej eger annan grund än den nu anförda. L. kunde med
sin liflighet och i sin uppretade sinnesstämning väl
förgå sig i tankar och ord, men ej i handling. Man har
t. o. m. vågat påstå – till bevis för sina uppgifter
–, att L. verkligen blifvit för detta sitt brott
dömd till förvisning från universitetet, men åter
räddats af sin faderlige vän Celsius, som då skulle
hafva skickat honom – till Lappland. Räddaren var i
främsta rummet, som vi finna, dåvarande e. o. prof. i
Lund, slutl. presidenten i Kommersekollegium Niklas
v. Oelreich, som vid denna tid såsom informator för
presidenten grefve H. v. Fersens söner vistades i
Upsala, men äfven landshöfdingen frih. N. Reuterholm
räckte L. en hjelpsam hand genom att skicka honom
penningar för en naturhistorisk resa genom Dalarna. –
I Falun, der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
