Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Liniment, med., en medikamentsform afsedd till ingnidning å huden - Link, Heinrich Friedrich - Linköping, stapelstad i Östergötlands län
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
("ammoniakliniment", 1 del ammoniak och 3 delar olivolja),
L. ammoniacato-camphoratum (se Kamferliniment),
L. calcicum (se Kalkliniment), L. Opodeldoc (se
Opodeldoc), L. saponis camphoratum (5 delar
kamfer, 10 delar silkestvål, 100 delar utspädd sprit
och 1 del rosmarinolja) samt L. Terebinthinae acetatum
("Stokes’ liniment", 1 äggula, 50 gr. destilleradt
vatten, 90 gr. rå terpentinolja, 15 gr. ättiksyra
samt ytterligare så mycket vatten, att hela
blandningen väger 200 gr.). Liniment sammansättas
äfven ofta för tillfället enligt läkares särskilda
föreskrift af smärtstillande beredningar, såsom
opiitinktur, kloroform, narkotiska extrakt o. d.,
utblandade i någon olja. Om användningen af liniment
se Gnida.
O. T. S.
Link, Heinrich Friedrich, tysk botanist, f. 1767,
studerade i Göttingen och blef 1792 prof. i
naturhistoria, kemi och botanik i Rostock. 1797
följde L. grefve v. Hoffmannsegg på en botanisk resa
till Portugal. Frukterna deraf blefvo den botaniska
resebeskrifningen Bemerkungen auf einer reise durch
Frankreich, Spanien und vorzüglich Portugal (1801–04)
samt den tillsammans med Hoffmannsegg utarbetade Flore
portugaise (1809–40). 1811 blef L. prof. i kemi och
botanik i Breslau samt 1815 kallad till Berlin som
professor i naturalhistoria och tillika direktör
för botaniska trädgården. Denna lemnade L. stoff
till flere botaniska planschverk. Bland hans många
öfriga botaniska arbeten, i synnerhet i växtanatomi,
må nämnas Elementa philosophiae botanicae (1824; 2:dra
uppl. 1837) och Anatomie der pflanzen in abbildungen
(1843–47). Af mera populärt innehåll äro Handbuch
zur erkennung der nutzbarsten und am häufigsten
vorkommenden gewächse (1829–33), Die urwelt und das
alterthum, erläutert durch die naturkunde (1820–22;
2:dra uppl. 1834), fortsatt af Das allerthum und
der übergang zur neuern zeit (1842). L. dog i Berlin
nyårsdagen 1851.
Linköping, stapelstad i Östergötlands län, säte för
landshöfdingen i länet och biskopen i Linköpings
stift, ligger på slätten vid Stångåns vestra strand,
omkr. 5 km. från åns utlopp i sjön Roxen. Staden har
en rektangulär form med regelbunden gatuindelning,
från hvilken dock några äldre delar af staden med
sina sneda tvärgator göra undantag. Hela arealen är
740 har, hvaraf stadsplanen upptager omkr. 70 har. Vid
1880 års slut var de bebyggda tomternas antal 355 och
det sammanlagda taxeringsvärdet 7,668,080 kr., deraf
554,900 kr. af jordar. Stadens jord är satt till 18,25
mantal. Vid 1884 års slut hade staden 10,856 innev.
(år 1874: 8,117). Af offentliga byggnader märkas i
främsta rummet domkyrkan (se Linköpings domkyrka)
samt slottet, residens först för biskopen, sedan för
landshöfdingen. Det anlades i slutet af 1400-talet
och var beräknadt för väpnadt försvar, indrogs till
kronan 1527 och förvandlades till kungshus, men fick
förfalla och vardt slutligen obeboeligt. På 1700-talet
reparerades det och blef 1785 åter residens. Det
består af en hufvud- och två sidobyggnader, hvilka
tillsammans bilda en öppen fyrkant. Inom stadens
område ligger ock S:t Lars kyrka, ehuru tillhörande
kringliggande landsförsamling. Hon byggdes eller
ombyggdes vid midten af 1100-talet och invigdes 1160,
utvidgades 1736 och ombyggdes 1798–1802. Den tredje
kyrkan, Hospitalskyrkan (en lemning af
bernhardinklostret), inreddes af Johan III till
kyrka och ombyggdes 1771. Det gamla skolhuset (bygdt
1827–30) är numera lokal för stiftsbiblioteket, bekant
för sin storlek och betydande rikedom på äldre
manuskript. I senare tider äro uppförda allmänna
läroverkets hus (1860–64) och frimurarelogen. Vid
L. ligger en Östra stambanans station. Genom Stångån
och Kinda kanal samt de sjöar, som denna förbinder,
har staden regulier ångbåtsförbindelse dels med
Stockholm och Göta kanal-linie, dels söderut till
Åsundens södra strand, som ligger omkr. 80 km. från
Roxen. Summan af ankomna och afgångna fartyg år 1883
var 2,423 om 118,089 tons. Stadens handelsflotta
bestod samtidigt af följande fartyg öfver 10 tons:
3 segelfartyg om 106 tons och 2 ångfartyg om 47 tons
och 27 hästkrafter. Antalet handlande uppgick till 87,
med 126 biträden, och handtverkarna voro 119, med 248
arbetare. Fabrikerna uppgifvas för samma år till 7
med 208 arbetare och 421,650 kr. tillverkningsvärde,
i hvilket ingingo 1 tobaksfabrik med 220,250 kr. och
1 mekanisk snickerifabrik med 124,000 kr. I staden
finnas Östergötlands enskilda banks hufvudkontor,
ett afdelningskontor af Stockholms enskilda bank,
Linköpings sparbank, stiftad 1833, samt Ränte- och
kapitalförsäkringsanstalt (sedan 1852). Der finnes
äfven styrelsen för Östgöta hypoteksförening. Bland
undervisningsanstalter märkas högre allmänt läroverk
(bildadt af det 1627 stiftade gymnasiet samt lärdoms-
och apologistskolan, hvilken fanns redan i slutet af
1200-talet), folkskolelärareseminarium (sedan 1843)
samt den s. k. Ljungstedtska friskolan, stiftad af
generalkonsul And. Ljungstedt, som för en friskola
för gossar i förening med teknisk skola 1818 donerade
80,000 kr. och sedan ökade denna donation med 55,512
kr. Stadens tidningar äro "Östgöta Correspondenten"
(3 ggr i veckan) och "Östgöten" (2 ggr). Ett af länets
sex länslasarett finnes härstädes. Vid 1883 års slut
uppgingo stadens bokförda tillgångar till 697,646
kr. och skulder till 402,110 kr. I ecklesiastikt
hänseende bildar L:s domkyrkoförsamling med S:t Lars
ett regalt pastorat af 1:sta kl. inom domprosteriet
eller Hanekinds och Åkerbo kontrakt. För val af
ledamot i riksdagens Andra kammare utgör staden
egen valkrets. – L. (i äldre tider Liongaköpunger)
var tidigt landskapets förnämsta ort, vigtig såsom
tings- och marknadsplats, ehuru i senare hänseendet
underlägset Söderköping. Redan på 1100-talet fanns
der biskop och höll domkyrkan på att byggas. Till
stadens äldsta minnen hör kyrkomötet i L. 1152
(se Kyrkomöte). Vid slutet af 1200-talet grundades
i L. ett franciskankloster; omkr. 1300 nämnes ett
helgeandshus och vid medeltidens slut åtminstone
tvänne kapell utom dem, som torde hafva funnits inom
kyrkorna. Biskopsstolen var troligen den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
