Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lindhagen ... - Lindqvist, Karl Adolf - Lindroth, Adolf Fredrik - Lindsay, Sir David. Se Lyndsay - Lindsay, A. W. C. Se Crawford and Balcarres - Lindsköld, Erik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han var ledamot af Vetenskapsakademien (sedan
1785) och af Vetenskapssocieteten i Upsala
(sedan 1795). Död i Åbo d. 14 Mars 1798. –
L. var en för sin tid ganska duglig matematiker
och astronom. Inom matematiken sysselsatte han sig
med flere speciella frågor, såsom integration af en
klass differentialeqvationer af tredje ordningen,
parallel-teorien, omvända tangentmetoden och
ellipsoidsektioner. Såsom astronom verkställde han
observationer rörande solförmörkelser, ockultationer
och Mercurius-passagen 1786 samt behandlade åtskilliga
problem hörande till olika delar af astronomien,
bl. a. äfven keplerska problemet. Såsom akademisk
lärare åtnjöt L. stort anseende och bidrog i väsentlig
mån till främjande af de matematiska studierna vid
Åbo universitet. Hans skrifter äro dels utgifna
i disputationsform, dels införda i Vet. akad:s
handl. eller Upsala Vet. societets "Acta". Bland dem
må nämnas Nytt sätt at til en gifven anomalia media
finna en planets anomalia vera (Vet. akad:s handl.,
1778) och Methodus ex observatis stellarum a luna
occultationibus inveniendi differentias meridianorum
et loca lunae vera (Acta Soc. scient. upsal, VI;
1799). G. E.
Lindqvist, Karl Adolf, veterinär, född i
Stockholm d. 12 Aug. 1830, tog afgångsexamen
vid veterinärinrättningen i Stockholm 1851, blef
s. å. veterinär vid Löfsta-verken, i Upsala län, samt
utnämndes 1854 till länsdjurläkare i Jönköpings län,
1861 till lärare i zoologi, husdjursskötsel och
veterinärmedicin vid Ultuna landtbruksinstitut,
1868 till adjunkt och 1877 till professor vid
veterinärinstitutet i Stockholm. L. var ledamot
af 1874 års veterinärkomité samt är sedan 1879
ordförande i Svenska veterinärläkareföreningen och
sedan 1883 medlem af Landtbruksakademien. För studier
i veterinärmedicin och husdjursskötsel har han med
offentligt understöd företagit ett stort antal resor
(till Danmark, Tyskland, Frankrike, Nederländerna
och Storbritannien) och var 1883 Sveriges ombud
vid den internationella veterinärkongressen i
Bruxelles. Utom åtskilliga tidskriftsuppsatser har
han offentliggjort Husdjursskötselns hufvudgrunder
(1865; 3:dje uppl. 1882; belönad af Patriotiska
sällskapet; utgör 2:dra delen af "Landtbrukspraktika
af J. Arrhenius och C. A. Lindqvist"), Hjelpreda
vid den första behandlingen af husdjurens
sjukdomar (1871; 3:dje uppl. 1884) och Minnesbok
för veterinärer i tjenst (1870; belönad af
Svenska veterinärläkareföreningen). Sedan 1882
utgifver L. "Tidskrift för veterinärmedicin och
husdjursskötsel".
Lindroth, Adolf Fredrik, musiker, född i Stockholm
d. 27 Nov. 1824, elev af d’Aubert, var violinist
i hofkapellet 1844–69 och violinlärare vid
konservatoriet 1868–71. Han har konserterat
i Stockholm och landsorten samt af Musikaliska
akademien, till hvars ledamot han kallades 1864,
oupphörligt mottagit förtroendeuppdrag. Musikaliska
konstföreningen har utgifvit två af hans
kompositioner: Violinstudier och Andante och bolero.
A. L.
Lindsay [-se], Sir David. Se Lyndsay.
Lindsay [-se], A. W. C. Se Crawford
and Balcarres.
Lindsköld, Erik, grefve, statsman, vitterlekare,
föddes d. 2 Febr. 1634 i Skeninge, der hans fader,
Olof Håkansson, var först smed, sedermera rådman
och slutligen borgmästare. L. genomgick Linköpings
skola och blef vid 17 års ålder student i Upsala samt
antog vid denna tid namnet Lindeman. Efter några år
blef han informator hos amiral Bielkenstierna och
gjorde sig redan då känd såsom vitter författare
både på latinskt och svenskt tungomål. Han ådrog
sig tidigt konung Karl Gustafs uppmärksamhet, och
denne utsåg honom till lärare för sin naturlige son,
grefve Gustaf Carlson. Med sin discipel vistades
L. länge i främmande land. Vid några och tretio
års ålder återkom han till fäderneslandet. Plats
såsom professor erbjöds honom både i Upsala och i
Lund, men han föredrog att inträda såsom underordnad
tjensteman i kansliet, der han hoppades vinna den ära
och de utmärkelser han så lifligt eftersträfvade. Hos
enkedrottning Hedvig Eleonora kom han i stor gunst;
han blef själen i nöjena vid hennes hof och gjorde
sig omtyckt såväl genom sitt fina och behagliga
umgängessätt som genom sin poetiska talang, hvilken
ej sällan togs i anspråk. Han afgick 1669 till
Polen såsom legationssekreterare åt ambassadören
grefve Kl. Thott samt adlades s. å. under namnet
Lindensköld, hvilket namn han efter en tid utbytte mot
L. – Med Karl XI:s tillträde till regeringen (1672)
kan L:s politiska bana sägas egentligen begynna. Han
vardt en vigtig person inom den kabinettsregering
eller "sängkammarstyrelse", som icke minst genom
M. G. De la Gardies föranstaltande inrättades och
som utgjorde likasom en öfvergång till Karl XI:s
envälde. Inom denna regering intog L. visserligen
till det yttre en obemärkt plats såsom sekreterare,
men hans framstående kunskaper och hans sällsporda
duglighet gåfvo honom snart ett stort inflytande,
och det dröjde ej länge, förrän han kunde kallas
Sveriges egentlige inrikesminister, under det
ledningen af dess yttre politik låg i De la Gardies
hand. Efter rikskanslerens fall, 1675, började Karl
XI sjelf regera Sveriges rike med hjelp endast af
sina sekreterare, och bland dem steg L. högst i
konungens ynnest, emedan han vid svåra tillfällen
visade sig såsom en utomordentligt rådig och verksam
man. Planerna att förskaffa Karl XI oinskränkt makt,
en gång framkastade af De la Gardie, upptogos och
utvecklades af L., hvilken inom kort blef enväldets på
en gång ifrigaste och talangfullaste tjenare. Under
det danska kriget (1676–79) sköts han undan från den
förnämsta platsen i konungens förtroende af Johan
Gyllenstierna, och det ser ut, som om han en tid till
och med skulle hafva pröfvat sin herres onåd. Den
olyckan blef emellertid öfvergående. 1680 afled
Gyllenstierna. Kort derpå var L. åter en högtbetrodd
man och utöfvade i konungens kabinett ett alltmer
ökadt inflytande. Han var alltjämt konungsk till
sina tänkesätt och städse villig att tjena sin herre,
vare sig det gällde att utvidga konungamakten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
