Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lind ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och dess fortsättning, Kristendommens indflydelse
paa de occidentale folks sociale forhold indtil 814
(1858). E. Ebg.
Lind, Jenny. Se Lind-Goldschmidt.
Lindansare (akrobat, eqvilibrist), gymnastisk
konstmakare, som på en (vanligen högt öfver marken)
spänd, stram lina skrider fram, dansar och utför
allahanda svåra rörelser, hvarvid han för att
vidmakthålla kroppens jämnvigt ofta betjenar sig
af en balanser-stång (se Balansera). Lindansare
hafva funnits hos alla kulturfolk i öster- och
vesterlandet. Hos greker och romare stod denna konst
högt. De, som dansade på tjockt rep, kallades
hos grekerna schoinobatai (Lat. funambuli),
medan neurobatai, de som dansade på (knappt
märkbara) tarmsträngar, ofta kallades "luftdansare"
(aerobatai). I Rom dresserades under kejsaretiden
elefanter att gå på lina. Sällskap af lindansare,
hvilkas medlemmar mest togos från slafklassen, drogo
från ort till ort och uppträdde vid offentliga
fester. På vaser och väggmålningar återfinnas
bilder af deras produktioner. Under medeltiden kommo
lindansare från Orienten till Europa. Det ryktbaraste
lindansareprof i nyare tider är Blondins färder på
spänd lina (på 60 m. höjd) öfver Niagara (med säck
öfver hufvudet, på styltor, afbrännande fyrverkerier
midt öfver fallet o. s. v.). Jenkins har senare utfört
samma vågstycke på velociped, Maria Spelterini med
förbundna ögon, baklänges eller med tunga kulor
vid fötterna.
Lindare, zool. Se Sutare.
Lindau, stad i bajerska regeringsområdet
Schwaben-Neuburg, ligger på en ö i Bodensjön och står
i förbindelse med fastlandet medelst en 219 m. lång
träbro och en 555 m. lång stenbänk, öfver hvilken
gå jernvägarna till München och Vorarlberg. 5,337
innev. (1880). Staden har en god hamn, som utgör
centralpunkten för samfärdseln emellan Bajern och
Schweiz, och besökes mycket af främlingar såsom
klimatisk kurort. – L. uppgifves hafva uppstått af
ett romerskt fältläger, Castrum Tiberii. 1275–1803
var det fri riksstad.
Lindau, Paul, tysk kritiker, journalist och dramaturg,
född i Magdeburg d. 3 Juni 1839, vistades flere
år i Paris för att tillegna sig de franska
teaterförfattarnas och kåserande kritikernas
metod. Efter återkomsten (1863) vardt han filos.
doktor, deltog i redaktionen af flere tidningar och
grundlade i Leipzig den illustrerade journalen "Das
neue blatt" (som han skötte 1869–71) samt i Berlin
den stort anlagda politisk-literära veckoskriften
"Die gegenwart" (hvilken stod under L:s ledning
1872–81) äfvensom månadsskriften "Nord und süd"
(1877). Inom bokverlden gjorde L. sitt inträde med
reseskildringarna Aus Venetien (1864) och Aus Paris
(1865), men vann ett namn först genom Harmlose briefe
eines deutschen kleinstädters (2 bd, 1870; 2:dra
uppl. 1879) och Litterarische rücksichtslosigkeiten
(tre uppl. 1871), der han med lyckad, men ofta
orättvist skarp satir gick löst på åtskilliga
literära företeelser. Såsom kritiker eger L. den
franska klarsyntheten och elegansen och håller sig
fri från all skolmässighet. Han är städse qvick, glädtig och mångsidigt
väckande, men ej i samma mån öfvertygande. Hans
arbeten Molière (1871) och Alfred de Musset (två
uppl. 1877) vittna om grundlig forskning. L. har
jämväl författat flere dramer, bl. a. Marion (1868),
Maria und Magdalena (1872; "Maria och Magdalena",
1875), Diana (1873), Gräfin Lea (1880; "Grefvinnan
Lea", s. å.) och Frau Susanne (1884). De hafva
spelats mycket och äro delvis samlade i Theater (4
bd, 1873–81). En liflig, käck dialog, fängslande
detaljscener och teatraliskt verksamma motiv
utgöra företrädena i hans pjeser, hvilkas ämnen
mest äro tagna ur samtidens lif. Af L:s öfriga
arbeten förtjena nämnas Moderne märchen (1871),
Vergnügungsreisen (1875; "Här och der för ro skull",
s. å.), Dramaturgische blätter (1875–79), Nüchterne
briefe aus Bayreuth (1876; 9:de uppl. 1879), Herr
und frau Bewer (1882; 7:de uppl. 1883) och Aus der
hauptstadt (fem uppl. 1884). – L:s broder Rudolf
L. (f. 1829) har utfört flere diplomatiska uppdrag
samt gjort sig fördelaktigt känd såsom reseskildrare
och novellförfattare. Hans roman Robert Ashton (1877)
var införd i "Nya dagligt allehanda" 1885.
Lindbast. Se Beklädnadsväxter.
Lindberg, socken i Hallands län, Himle härad. Areal
4,452 har. 1,959 innev. (1884). L. bildar med Torpa
ett regalt pastorat af 2:dra kl., Göteborgs stift,
Varbergs kontrakt.
Lindberg, Jakob Kristian, dansk teolog och
språkforskare, f. i Ribe 1797, blef student 1815,
teol. kandidat och adjunkt vid metropolitanskolan
i Köpenhamn 1822 samt magister artium 1828. Han var
den lärdaste och skarpsinnigaste bland Grundtvigs
anhängare under dennes långvariga strid med
H. N. Clausen (1825–31), i hvilken han deltog både
såsom medredaktör af kyrkliga tidskrifter och genom
flygskrifter. I en sådan ansågs han hafva förnärmat
regeringen och ställdes derför under åtal, men
frikändes. Emellertid afsade han sig i sammanhang
dermed sin adjunktstjenst, från hvilken han blifvit
suspenderad vid åtalets anställande. Först 1844
trädde han å nyo i statens tjenst, såsom kyrkoherde på
Falster, hvarest han dog 1857. L:s hufvudstudier voro
österländska språk, i synnerhet hebreiska, och till
detta område höra hans vigtigaste arbeten, Hebraisk
grammatik (1822, 2:dra uppl. 1828; "Hebreiska
grammatikens hufvudregler med åtföljande conjugations-
och deklinationstabeller", 1843, 5:te uppl. 1873),
Analytisk dansk-hebraisk haandlexikon (1835) och
i synnerhet en förträfflig bibelöfversättning,
"Bibeln eller den christne kirkes hellige skrift,
oversat af grundtexten" (1837; 2:dra uppl. 1866).
C. R.
Lindberg, William, industriidkare, föddes d. 28 Mars
1818 i Helsingör, der fadern var svensk konsul. Genom
grefve A. E. v. Rosen sattes den obemedlade gossen
i tillfälle att genomgå Teknologiska institutet och
fick genom O. E. Carlsunds förord anställning vid
Morsings mekaniska verkstad i Nyköping, hvarefter han
antogs till förste maskinist å det å nämnda verkstad
(1836–37) byggda ångf. "Norrland",
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
