Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lilliehöök ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
literaturen, likaså mysterierna. Öfver hufvud har
Moskva fått sin bildning från Kiev. Satanovskij och
Slavinetskij biträdde vid "böckernas rättande",
och Peter den stores biträden, den nyssnämnde
Dmitrij, Javorskij och Feofan Prokopovitj, voro alla
lill-(eller hvit-)ryssar. Under 1700-talet sjunker
emellertid den lillryska literaturen alltmera, delvis
till följd af fientliga åtgärder från (den stor-ryska)
styrelsen, och lillryssar träda i den stor-ryska
literaturens tjenst (Bogdanovitj och Kapnist, liksom
senare Gneditj och N. Gogol). – III. Den nyare, rent
lillryska literaturens uppkomst står i sammanhang med
den allmänna slaviska renaissancen, som från föga
märkbara ansatser i slutet af 1700-talet under de
första årtiondena af vårt århundrade utvecklade sig
till en stormakt. Början göres af I. Kotlarevskij
med hans "Eneid" (1798) och hans båda komedier,
i hvilka han parodiskt tecknar lillryssarna. Hans
samtida är Vasilij Gogol (fader till Nikolai G.),
äfvenledes förf. till komedier. Något yngre, men
med samma allmänna skaplynne, är Peter Artemovskij
Gulak (1791–1865), professor i Charkov, också
humorist och satiriker, berömd som stor kännare
af folklif och folkspråk (mest känd bland hans
dikter är fabeln "Herre och hund"). En annan
riktning åter representeras af Grigorij Kvitka
(pseud. Osnovjanenko; 1778–1843), som ställer
sig mera positivt på folkets sida. Han har på
lillryska skrifvit 12 noveller (samlade 1858) och fem
komedier. Kring honom gruppera sig Borovikovskij,
Grebenka, Bodanskij (pseud. Isko Materinka)
och Metlinskij (pseud. Ambr. Mogila). Först
på 1840-talet vaknar emellertid den lillryska
literaturen till fullt sjelfmedvetande,
med Sjevtjenko, Kulisj och Kostomarov. Taras
Grigorievitj Sjevtjenko är den lillryska literaturens
mest betydande författare, en verklig skaldesjäl,
derjämte glödande patriot. Hans första diktsamling
("Kobzar") utkom 1840. Kulisj och Kostomarov äro
mera kända som etnografer och historici. Alla tre
representera en fredlig-federativ panslavism. Som
en yngre form af samma riktning framträder efter
1856 ukrajnofilien med mindre omfattande, men dess
mera på djupet gående sträfvanden. Dess organ var
för en kort tid tidskriften "Osnova" (1861–62). Till
de mera framstående författarna under den lillryska
literaturens sista (realistiska) skede höra i första
rummet fru M. A. Markevitj (pseud. Marko Vovtjok;
fr. o. m. 1857), hvars berättelser äfven blifvit
öfversatta på stor-ryska (delvis af Turgenjev), vidare
P. Storozjenko (1814–74), den produktive I. Levitskij
(f. 1838; pseud. Netjuj), pseud. P. Mirnyj
(fr. o. m. 1872), hvilka alla skrifvit noveller
och romaner, merendels med ämnen ur folklifvet,
M. Kropivnitskij, känd både som berättare och som
författare af tragedier och vådeviller, lyrikerna
J. Stjogolev (f. 1824), L. Glibov (f. 1832) och
S. Rudanskij (d. 1873), slutligen M. Staritskij, som
bl. a. till lillryska öfversatt Andersens sagor. Af
stor-ryssarna och regeringen ses den
lillryska literaturen i Ryssland öfver hufvud ej med
blida ögon. De sistnämnde författarnas skrifter
äro till någon del tryckta utanför Ryssland,
mest i Galizien. De galiziske lillryssarna, eller
rutenerna, hade under polskt och katolskt förtryck
lidit ännu mera än stamfränderna under litaviskt
och ryskt välde samt visade under hela den polska
tiden knappt några lifstecken. Äfven pånyttfödelsen
kom hos dem senare. Först föredömena från Ukrajna
väckte de domnade krafterna. Den lillryska
literaturen i Galizien började 1837 med kalendern
"Rusalka Dnestrovaja" (tr. i Pest), och som dess
förste målsmän nämnas M. Sjaskevitj (1811–43)
och I. Vagylevitj (1811–66). Med revolutionsåret
1848 börjar en ny tid. I Lemberg bildar sig ett
ruteniskt literatursällskap ("Matitsa"); en lärostol
för ruteniska upprättas vid Lembergs universitet,
och lillryska blir undervisningsspråk i östra
Galiziens gymnasier. Emellertid delar sig literaturen
i två grenar med olika språk: å ena sidan hos det
konservativa (stor-ryska, mest af andliga bestående)
partiet en något underlig blandning af kyrkoslaviska,
stor-ryska, ruteniska och polska, å andra sidan hos
de liberale (folkpartiet) rent folkspråk. Till den
förra riktningen höra historikerna J. Golovatskij
(f. 1814, numera i Vilna), D. Zubritskij,
I. Sjaranevitj och A. Petrusjevitj, poeterna
N. Ustianovitj (f. 1811), A. Mogylnitskij (f. 1811),
I. Gusjalevitj (f. 1823) och B. Deditskij (f. 1827);
dess organ är tidningen "Slovo" (fr. o. m. 1861) och
medelpunkt Stavropigiska institutet. Folkpartiets
mest framstående författare är Josef Fedkovitj
(f. 1834 i Bukovina). Till detsamma höra bl. a. O.
Konisskij och D. Mlaka, hvilka båda skrifvit dels
noveller, dels poesi, samt K. Ustianovitj (historisk
diktning), slutligen filologerna O. Ogonovski
och I. Verchratskij, tidskriften "Pravda" och
sällskapet "Prosvita", som genom utgifna skrifter
med framgång verkar för folkbildningen. Vid
universiteten i Lemberg och Czernowitz är
lillryska föreläsningsspråk i vissa ämnen. Bland
de ungerske rutenerna äro de mest betydande
författarna Dobranskis medhjelpare kanonikern
A. Duchnovitj (1803–05), skalden A. Pavlovitj
och historikern I. Dulisjkovitj. – Jfr Pypin:
"Geschichte d. slav. literaturen" I (1880);
Barvinskijs läsebok ("Ruska tjitanka"; Lemb. 1871);
särskildt för den ukrajnska literaturen: Petrov:
"Otjerki iz istorii ukrainskoj literatury XVIII
veka" (Kiev 1880) och "Otjerki istorii ukrainskoj
literatury XIX stoletija" (Kiev 1884) samt Komarovs
bibliografi i kalendern "Rada" I (Kiev 1883).
Lll.
Lillryska språket, äfven kalladt ruteniska, hör
till den slaviska grenen af den indoeuropeiska
språkätten. Splittradt i flere dialekter, talas
språket nu af mer än 16 mill. i Ryssland och
Österrike-Ungern (se Lillryssarna). Jämte stor-ryska
("ryska") bildar lillryskan den östra gruppen af
slaviska språk (östslaviska), som företrädesvis
karakteriseras genom formlerna -oro-, -olo-,
-ere- för kyrkoslav. -ra-, -la-, -re- (äldre -ar-,
-al-, -er-), t. ex. gorod</i> <i>för grad (jfr Sv. gård),
zoloto för zlato (jfr Sv. gull),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
