Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Liewen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
verkligheten den sanna och lifvet ingenting annat än
ett af de förhållanden, i hvilka kroppar kunna
stå till hvarandra. Svårigheterna vid ett sådant
förklaringssätt röja sig bl. a. äfven deruti att
materien sjelf visar sig tarfva förklaring likaväl
som lifvet och att, då hon obestridligen är till
för vårt medvetande, en hänvisning här ligger just på
detta medvetande såsom hennes förklaringsgrund. Äfven
om det lyckades forskaren att genom kombination af
vissa krafter inom det liflösa frambringa lifvet, så
vore dermed ingalunda en verklig förklaring gifven af
detta. Ty att den liflösa materien i sig eger krafter,
som under vissa förhållanden frambringa lifvet, är
just det, som framförallt behöfver förklaring. Jämväl
åsigter, som i öfrigt velat tillerkänna det
andliga en sjelfständig verklighet, hafva ofta
i fråga om naturlifvet bibehållit detta mekaniska
betraktelsesätt. Så t. ex. Cartesius, som, ehuru han
betraktade det menskliga medvetandet, eller hvad han
kallade själen, som ett sjelfständigt väsende, likväl
betraktade djuren helt enkelt såsom efter mekaniska
lagar sig rörande maskiner och menniskans djurlif
i enlighet dermed. Äfven här framträda betydande
svårigheter, särskildt i det afseendet att klyftan
mellan medvetandet, eller själen, å ena sidan och
den rent kroppsliga verkligheten å den andra visar
sig oöfverstiglig. Det genomgående sätt, hvarpå
båda enligt erfarenhetens vittnesbörd bestämma
hvarandra, icke minst medvetandets af materialismen
med eftertryck framhållna genomgående beroende af
kroppsliga vilkor, blifver under dessa förhållanden
rent oförklarligt.
Ett motsatt betraktelsesätt är att i lifvet se en
sjelfständig princip, som omöjligen kan förklaras
ur det döda, utan som sjelf utgör väsendet i allt,
äfven i detta senare. Förberedd af flere tänkare,
bl. a. Aristoteles och Leibniz, var Schelling den,
som på ett afgjordt sätt beträdde denna väg. Genom
reflexion på naturen fann Schelling, att hon till
väsendet är lefvande, och att ingenting finnes, som
är helt och hållet dödt. Men samma betraktelsesätt
fann Schelling sig böra tillämpa äfven på det
menskliga lifvet och de menskliga förhållandena,
hvilka derigenom betraktades ur den synpunkten,
att de äro former af lifvet, eller, med andra ord,
organiskt bestämda. Genomfördt på olika områden
(psykologi, historia, språk m. m.), visade sig detta
betraktelsesätt, trots all den ensidighet, hvartill
det stundom ledde, såsom epokgörande. Uppgiften måste
emellertid blifva att bestämma hvad lifvet är till
sitt innersta väsende, hvilket det röjer ej i sina
enklaste, utan i sina högsta och egentligaste former,
samt att derur förklara de lägre former af lif och den
brist på lif, som naturen faktiskt röjer. Sistnämnda
uppgift sökte Schelling lösa så, att han betraktade
såsom för lifvet väsentligt att utveckla sig och
framträda som en enhet af motsatta. Boström fann
emellertid, att man, för att komma till rätta med
frågan om hvad lifvet är, måste söka ett mått för
bestämmandet af högre och lägre former af lif. Vore
detta mått funnet, så hade man
dermed ock funnit lifvets väsende. I sina högsta och
egentligaste former är lifvet medvetande, och ju högre
lifvet är, dess egentligare och bestämdare röjer det
medvetande. I medvetandet eller sjelfmedvetandet ansåg
sig derför Boström hafva funnit lifvets egentliga
väsende. Huru ringa denna sida än framträder hos
de lägre arterna af lif, är det dock omöjligt att
angifva en bestämd gräns, nedom hvilken den skulle
helt och hållet saknas, eller ens uppgifva något
fall, der detta vore förhållandet. Hvad deremot angår
lifvets karakter af att utvecklas och vara en enhet
af motsatta, så äro dessa bestämningar visserligen
väsentliga för naturens och menniskans lif, men ej
för lifvet i det hela. Fastmera angifva de brist
och inskränkning i lifvet och tillhöra i så måtto
dess ändliga sida. – Lifvet, sådant det för oss
är gifvet, framträder i en mångfald af lägre och
högre former, hvilka ständigt gå öfver i hvarandra
utan fixa och bestämda gränser, och af hvilka de
lägre städse utgöra de högres förutsättningar. Det
är derför den i det hela dominerande principen, ej
förekomsten af mer eller mindre sporadiska yttringar,
hvarefter man har att afgöra, på hvilken ståndpunkt
man i ett visst fall befinner sig. Såsom hufvudformer
inom naturen har man angifvit vegetativt, animaliskt
och menskligt lif, men inom hvarje af dessa former
finnas otaliga arter och grader. Inom det menskliga
lifvet bör man skilja emellan dess förnuftiga och
sinliga sida. Utgående från den iakttagelsen att
det lägre alltjämt är det högres förutsättning,
hafva de moderna evolutionsteorierna deraf gjort
tillämpning på frågan om de olika lifformernas
första framträdande inom naturen och lärt, att
de högre organiskt utvecklas ur de lägre, hvilket
betraktelsesätt äfven tillämpats på det menskliga
lifvet och dess former. Huru berättigadt ett sådant
sätt att se saken än må vara, leder det dock ej
till någon egentlig förklaring af det högre lifvet,
blott till ett angifvande af vilkoren för dess första
framträdande. L. H. Å.
Lif, Nord. mytol. Se Hoddmimes hult.
Lifassurans, lifförsäkring (se d. o.).
Lifbeväringsregementet. Se Drabant 1.
Lifbåt och Lifbåtsstationer. Se
Lifräddningsstationer.
Lifdrabantkåren. Se Drabant 1.
Lifegenskap (T. leibeigenschaft, af leib, lif,
kropp, och eigenschaft, tillhörighetsförhållande;
Fr. servage; Eng. villainage), ett ofrihetstillstånd,
hvari en stor del af Europas befolkning lefde
under medeltiden och på sina ställen ända till
midten af 1800-talet, och som bestod deri att
jordegarna höllo jordbruksarbetarna (landbönder
och andra underhafvande) lagligen och för lifvet
fästa vid sina personer och å sin jord, dervid äfven
betydligt inskränkande deras allmänna medborgerliga
rättigheter. Lifegenskapen var icke slafvens
alldeles rättslösa tillstånd, icke rå träldom, men
utgjorde ett mellanting emellan denna och den fria
sjelfbestämningsrätt till person och egendom, som en
senare tid tillerkänner hvarje samhällsindivid. Uti
ett liknande ofrihetstillstånd befunno sig det
vestromerska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
