Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lidner, Bengt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade förlorat allt hopp om hans moraliska förbättring
och hemsände honom derför. Utblottad och ynklig
kom han 1782 till Stockholm, och han fann der hos
Schröderheim, Rosenstein och Zibet mycken välvilja,
liksom flere borgerliga hem gåfvo honom god hjelp till
hans uppehälle. Under denna tid frambragte han också
de mognaste frukterna af sitt skaldskap, Året 1783,
Grefvinnan Spastaras död och operan Medea. Utan allt
tvifvel medverkade umgänget med hans gamle "landsman"
Thorild under denna tid till att dessa dikter fingo
den form, hvari vi nu känna dem. L:s sätt att författa
var högst oordnadt; han behöfde väl en kritisk vän,
och en sådan fann han i Thorild, som i honom såg
en man, kallad att i poesien utföra de rousseauska
teorierna. Sjelf påstod Thorild, att de tre nämnda
styckena "egde hela förståndsmeriten och mycket af den
poetiska" från honom. "Lemnad åt sig sjelf, skrifver
L. så vildt, så rusigt, som hans person är." Man
berättar också en anekdot om att L. en gång visat
Thorild ett poem, att denne strukit en tredjedel af
manuskriptet och att L., då han återtog det, endast
sade: "jaså, kandidaten strök inte ut mera", hvarpå
han tryckte stycket sådant Thorild ändrat det.
Hos de akademiske skalderna väckte nog L:s
skriftställeri beundran, men hans person stark
motvilja. Leopold skref till Rosenstein, att det
var en blygd för poesien och dem, som befatta sig
dermed, att en sådan personnage skulle existera midt
i hufvudstaden. Emellertid kunde de tre arbeten,
som utkommo 1784, icke undgå att ställa honom på en
framstående plats bland de svenske skalderna. "Året
1783" – "ett perlband, hvari hvarje perla är i
och för sig skön, men sammanhänger med de öfriga
genom ingen annan enhet än det gemensamma snörets",
såsom Franzén betecknat poemet – utgör en skildring
af minnesvärda händelser under det tilländalupna
året. Det är i sina uttryck storslaget, kraftigt
och välljudande samt bygdt af strofer, som blefvo
slagord hos dåtidens läsande allmänhet. Ett af
de ämnen, som upptagits i "Året 1783", nämligen
grefvinnan Spastaras uppoffring för sitt barn, slog
så mycket an på L., att han beslöt behandla det i ett
särskildt poem, "Grefvinnan Spastaras död". Ämnet:
en öm moder, som offrar sig för sitt barns räddning,
gaf skalden tillfälle att i smältande verser begråta
hennes olycka och tillika att måla jordbäfningens
skräckscener. De praktfulla stroferna i detta poem,
alltifrån "På Nova Semblas fjäll" och till "Det
är min mor!" äro välbekanta. Det är en serie af
mäktigt gripande situations- och känslomålningar,
i hvilka skalden dock nog mycket inväft sin egen
person. De mycket och med rätta tadlade utfallen mot
försynen berodde derpå att L. betraktade verlden så,
att hvarje menniska borde vara lycklig, äfven om hon
ej sjelf gjorde det bittersta för sin egen välfärd,
hvarför han också betraktade allt lidande såsom något
afvita, oafsedt om det var sjelfförvålladt eller
ej. Derför var han ond på försynen för mensklighetens
olyckor. Poemet är emellertid med sin dystert stämda
lyrik att räkna till det sublimaste i svensk poesi. –
I operan "Medea", som företer verkligt byronska drag,
upptog L. ett nytt ämne: modershjertat stäldt i strid
med svartsjukan (Medea uppoffrar sina barn för att
hämnas faderns svek). I denna opera förekommer den
bekanta krigssången "O yngling, om du hjerta har!"
L. mottog 1785 en kondition som informator hos
en baron Akerhielm på Margretelund. Men då han
der vantrifdes ("Margretelund är ett ängslans
hem, helfvetet placerat i paradiset"), och då
förmodligen familjen icke häller trifdes med honom,
återvände han till Stockholm, der han offrade åt
sina bedröfliga vanor och upptog prenumeration på
sina blifvande diktsamlingar. Förgäfves sökte han en
sekreterarebefattning hos konungen. Sjunken i elände,
skyllde han sina motgångar på yttre omständigheter
och önskade sig till annan ort. Han hade funderingar
på Amerika och Tyskland, men beslöt sig omsider
för Finland. Efter att hafva sålt sina skrifter
till två olika förläggare begaf han sig dit 1787
för att "hälsa på" bekanta. Der lefde han nu ett
trubaduriskt parasitlif, flyttande från gård till
gård och sysslande med den redan 1785 planlagda
"Yttersta domen". Under denna finska resa utbröt
kriget mellan Sverige och Ryssland samt väckte hos
honom en viss krigisk entusiasm, som tog sig uttryck
i stridssånger. Han tyckes äfven hafva funderat
på att deltaga i kriget, men denna föresats gick,
liksom hans andra, i qvaf. I bref till slägtingar i
Göteborg berättar han, att han fått pesten och nödgats
medfölja i kriget, men allt detta var endast alster
af hans fantasi. – År 1788 ingick L. äktenskap med en
35-årig finska, Eva Jacquette Hastfehr, som svärmat
för poeten L. och som överflyttade sitt svärmeri
på den mindre angenäma personen. Hon blef en trogen
och kärleksfull hustru åt den make, som hon, trots
slägtens motstånd, hade valt, och som visserligen
icke gjorde henne lifvet lätt. År 1789 utkom det i
Finland fullbordade poemet Yttersta domen, som på
en gång vittnar om genialiskt sublima ansatser och
en något afmattad skaparekraft. Det är egentligen en
serie fragment. L:s föreställning om verldsdomen "var
en tämligen vulgär uppfattning af en hämdkräfvande
öfvermakt, men han dröjer icke gerna vid denna sidan,
utan skildrar i främsta rummet de godes belönande,
i synnerhet de barmhertiges". – På hösten 1789 hade
för öfrigt L. med sin hustru flyttat öfver till
Stockholm, der deras enda barn, dottern Adelaide,
föddes 1790. I Stockholm tyckes L. hafva lefvat –
utom på hvad han med tillfällighetsdikter kunde
förvärfva – på almosor från sina gynnare. Sjelf var
han mycket barmhertig med det lilla han hade, och
han kunde lemna till fattiga de gåfvor han sjelf nyss
fått. Hans sträfvan att blifva kunglig handsekreterare
gick icke i uppfyllelse; förgäfves anhöll han derom
på vers och prosa. Af hertig Karl fick han emellertid
titeln k. sekreterare (1792). I största fattigdom
afled L. i Stockholm d. 4 Jan. 1793. Bellman – som
varit bland hans umgänge på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
