Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Liberius ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mindre stränga former. Den frigifne blef i
allmänhet medborgare; stundom åtnjöt han endast
latinsk rätt, ja någon gång likställdes han med
underkufvade främlingar. Såsom medborgare antog han
i senare tider sin husbondes slägtnamn och förnamn,
vanligen i förening med sitt slafnamn såsom tillnamn,
t. ex. M. Tullius Tiro (M. Tullius Ciceros bekante
frigifne). Rösträtt fingo de frigifne utöfva i
de fyra stadstribus; 312 f. Kr. lät dock Appius
Claudius dem rösta i hvilken tribus som hälst,
men denna bestämmelse upphäfdes redan 304.
Libertinerna kunde icke blifva ämbetsmän, senatorer
eller riddare, och ej ens för deras söner (i äldre
tider äfven sonsöner) stod senaten öppen. De voro
utestängda jämväl från krigstjensten; endast i tider
af nöd och fara utskrefvos de. Vanligen uppgifves,
att de efter bundsförvandtkriget (91–88 f. Kr.) fingo
göra tjenst i legionerna, men under Augustus synas
de endast undantagsvis hafva utskrifvits.
De frigifnes privaträttsliga ställning skilde sig
från de fribornes (ingenui). Icke ens deras barn
(i äldre tider barnbarn) fingo bära den gyllene
kapseln, som var tecknet till friborenhet. Äktenskap
mellan en friboren och en frigifven eller en
sådans barn var i början förbjudet, men senare
ändrades förhållandet; dock fingo hvarken senatorer
eller deras söner äkta frigifna. I förhållande
till sin förre husbonde hade den frigifne vissa
skyldigheter, närmast jämförliga med en klients
till hans patronus. Husbonden hade bland andra
rättigheter den att taga arf efter en frigifven,
som afled utan bröstarfvingar och utan testamente;
en frigifven slafvinna (libertina) fick ej göra
testamente utan husbonden-förmyndarens tillåtelse. I
praxis viste emellertid de frigifne att vinna stort
inflytande hos sina f. d. husbönder. Exempel härpå
förekomma ofta. Så hade Sullas frigifne Ghrysogonus
mycket att säga hos sin patronus. Ännu vanligare och
mera i ögonen fallande var ett sådant förhållande
under kejsaretiden. De s. k. liberti caesaris
besörjde inom det kejserliga huset förrättningar,
hvilka från början ansågos icke tillhöra friborna,
och i sammanhang dermed fingo de äfven förvalta
kejsarens enskilda kassa samt sköta kabinetts-
och kansligöromål. På detta sätt tillvällade sig
djerfva och förslagna frigifna under svaga kejsare ett
öfvermäktigt inflytande på alla ärenden, och ehuru de
voro utestängda från statsämbetena, ledde de i sjelfva
verket ofta det hela, förföljde sina ovänner, gynnade
smickrare och skaffade sig framförallt sjelfva
ofantliga rikedomar. Mest bekanta bland sådana äro
Pallas, Narcissus och Polybius (under kejsar Claudius)
samt kejsar Domitianus’ kabinettssekreterare Claudius
Etruscus och Abascantius. R. Tdh.
Liberum arbitrium, Lat., fri vilja; fritt val;
godtycke.
Liberum veto (af Lat. liber, fri, och veto, jag
förbjuder), "förbjudandefrihet", kallades i det forna
riket Polen den åt en hvar af riksdagens medlemmar
förbehållna rätten att i egenskap af ett genom
instruktioner bundet landskapsombud ånlägga sin
gensaga (nie pozwalam, "jag tillåter
det icke") mot ett misshagligt riksdagsbeslut och
derigenom upprifva icke blott detta, utan ock sjelfva
riksdagen och allt, som å densamma uträttats. Detta
stadgande, hvilket icke saknar förutsättningar i det
gamla slaviska samhällsskicket, var i sjelfva verket
endast en till ytterlighet framträdande uppenbarelse
af det medeltida korporationsväsendets karakter. Från
midten af 1600-talet visade det allt tydligare
en för Polens sjelfbestånd olycksdiger innebörd,
och dess för statslifvet hämmande verkningar
fingo ett endast alltför farligt korrektiv i de
s. k. konfederationerna. Först då Polens fullständiga
undergång redan var för handen, aflägsnades detta
den polska författningens kräftsår genom 1791 års
konstitution.
Libhaber. Se Liebhaber.
Libidibi-baljor, farmak. Se Dividivi-bönor.
Libitina var hos de gamle romarna
begrafningsgudinnan. Hon uppgifves i allmänhet hafva
varit identisk med Lubentina, nöjets gudinna, eller
Venus. Uppfattningen af Venus såsom begrafnings-
eller dödsgudinna antages hafva berott på den i
naturreligioner förekommande sammanställningen
af lifvet i yppig blomstring och dess motsats,
döden. I L:s helgedom förvarades begrafningsredskap,
och för hvarje död skulle en penning hembäras
gudinnan. R. Tdh.
Libonotus (Lat.; Grek. -tos), meteor., de gamle
romarnas och grekernas benämning på sydsydvest-vinden.
Libourne [-bourn], stad i franska depart. Gironde,
vid jernvägen till Bordeaux och floden Isles
förening med Dordogne. 15,981 innev. (1881). Liflig
kusthandel. Nederlagsplats för alla i Dordognes
flodområde liggande departement. Förnämsta
exportartiklarna äro bränvin och vin.
Libra, Lat., hos romarna egentligen våg, vågskål,
sedermera vigten af en fylld vågskål (jfr
Sv. "skålpund"), slutligen enheten i det romerska
vigtsystemet (= 1 as = 12 unciae), motsvarande 327,5
gr. – Ordet har ingått i flere europeiska folks vigt-
och myntsystem. I de forna italienska staterna var
libbra, en mycket vexlande vigt, vanligen 300–400
gr. F. n. är uti Italien libbra metrica à 10 once = 1
kg. I Spanien var före metersystemets införande libra
mycket olika i de särskilda landsdelarna: i Kastilien
= 460 gr. I Portugal var libra = 459 gr. Före 1863
var libra enheten i den svenska medicinalvigten och
indelades i 12 uns, 96 drachmer, 288 skrupel, 5,760
gran (à 1,2875 ass) samt motsvarade 356,3 gr. Jfr
Lira och Livre.
Libra, Vågen, astron., en af djurkretsens
stjernbilder, belägen emellan Jungfrun och
Skorpionen. I Vågens "tecken" inträder solen vid
höstdagjämningen d. 22 Sept., då dagen och natten
"väga lika" öfver hela jorden, äro 12 timmar hvardera.
E. J.
Librarius, Lat., i det gamla Rom person, som
ombesörjde böckers afskrifvande; under medeltiden
bokhandlare.
Libration (Lat. libratio, vägning), astron., de
oscillationer i månens rotationsrörelse, som göra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
