Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Liang ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ofördröjligen skulle anställas och en jordebok
upprättas öfver all odlad mark, har intetdera
skett. L. torde hafva 1 mill. innev, eller något mer.
Libanotis Hall., bot., ett örtslägte inom
nat. fam. Umbelliferae Juss., kl. Pentandria L.,
med mångstrålig, tät, dubbel blomflock samt allmänt
och enskildt svepe. Frukten är höghvälfd, äggformig
med nästan cylindrisk omkrets, öfverallt beklädd
med en kort, fin borsthårighet. Från den mångåriga
roten uppväxer hvarje sommar en tämligen hög,
småluden stjelk med nästan dubbelt parbladiga,
vackra blad och hvita, tättsittande blommor. Den
svenska arten, Säfferoten, L. montana Crantz
(Athamanta Libanotis L.), förekommer mindre allmänt
på ängsbackar i landets mellersta landskap. Roten
har stark, kryddartad lukt och smak samt begagnas i
Schweiz såsom ett folkmedel mot hvarjehanda krämpor.
O. T. S.
Libation (Lat. libatio, Grek. loibe eller sponde)
är benämningen på ett hos forntidens greker och
romare ofta förekommande dryckesoffer, vanligen
bestående af vin, men äfven af vatten, mjölk,
honing eller olja. Vid gudstjensten nyttjades
libationer dels såsom sjelfständiga offer, dels i
förening med bränneoffer, hvarvid offervätskan göts
öfver altaret eller öfver sjelfva offerdjuret. Vid
festliga måltider var det brukligt att, innan man
öfvergick till det egentliga dryckeslaget, anställa
en högtidlig libation till gudarna. Äfven före
vanligt drickande lät man stundom några droppar
ur bägaren falla på marken såsom ett åt gudarna
hemburet dryckesoffer. Till libationer nyttjades
i allmänhet oblandadt vin; men i libationer till
Eumeniderna, Mnemosyne och några andra gudomligheter
fick tvärtom igen tillsats af vin förekomma.
A. M. A.
Libau (Lett. Leepaja), hamnstad i Kurland, på norra
änden af en smal landtunga, som skiljer Libau-sjön
från Östersjön. Omkr. 30,000 innev. Stadens hamn
låg först 3 km. s. om staden, tills en kanal 1697
gräfdes genom landtungan. Denna kanal uppgrundas
dock lätt, och större skepp måste ligga på öppna
redden. Men emedan hamnen mycket sällan är isbelagd,
har stadens handel på de sista åren vuxit betydligt,
så att den nu öfverträffar Revals och närmar
sig Rigas i storlek. Dertill har äfven den 1871
öppnade jernvägsförbindelsen med det inre Ryssland
bidragit. 1870 utgjorde värdet af handelsomsättningen
med utlandet endast 1 mill. rubel, 1876 hade det
stigit till 9,5 mill. och 1883 till nära 65 mill.,
hvaraf 48 mill. kommo på exporten. Denna består
hufvudsakligen af spanmål, mjöl, lin och linfrö
samt hampa.
Libavius (Libau), Andreas, tysk kemist, född i Halle
vid midten af 1500-talet, var 1588–91 professor i
historia och literatur vid universitetet i Jena och
derefter gymnasiirektor och praktiserande läkare
i Rothenburg an der Tauber, senare (från 1607)
i Koburg. Död 1616. – Inom Paracelsus’ skola var
L. den förste, som visade sig nog kritisk att såsom
vidskepligheter utdöma åtskilliga af dennas mystiska
föreställningar och hjelpmedel. Ehuru
han ingalunda fullt frigjorde sig från alkemistiska
lockelser, hade han på det medicinska området
blick för en förnuftsenlig användning af kemiska
preparat. Sjelfva den kemiska vetenskapen befordrade
han genom flere anmärkningsvärda upptäckter. Han
uppdagade tennkloriden (spiritus fumans Libavii),
tillämpade metoden att framställa svafvelsyra
genom förbränning med salpeter, verkställde
analyser af mineralvatten, med iakttagelse af
den då ännu icke närmare kända kolsyrans närvaro
såsom sjelfständig beståndsdel, samt uppvisade
salpetersyrad vismuts fällning genom vatten
(magisterium bismuthi). En begynnande användning
af blåsröret var icke främmande för L., och dess
bruk vid tillsmältning af glasrör beskrifves i ett
af hans utgifna arbeten (1613). Såsom den märkligaste
bland hans skrifter må anföras den "äldsta läroboken
i kemi", Alchymia . . . collecta . . . accurate
explicata et in integrum corpus redacta (1595;
flere senare upplagor). L:s’ samlade skrifter, Opera
omnia medico-chymica, 3 bd, utkommo 1615.
Libelits (F. Liperi). 1. Härad af Kuopio län,
Finland, omfattar 8 kommuner. Areal 7,620 qvkm.,
52,086 innev. (1882). – 2. Domsaga under Viborgs
hofrätt, delad i 3 tingslag med sammanlagd areal af
5,177 qvkm. och 32,187 innev. (1882). – 3. Socken af
nämnda härad och domsaga, har med kapellen Kuusjärvi
och Polvijärvi ett omfång af 3,060 qvkm. Befolkningen,
som är finsk, utgjorde år 1882 i L. 12,083, i K. 2,316
och i P. 2,595 pers. I talet för L. inbegripas 4,367
grekisk-ortodoxa trosbekännare, hvilka bilda en
församling, Taipale. I öfrigt utgör L. med kapellen
ett imperielt pastorat af 1:sta kl, Kuopio stift,
Karelens öfre prosteri. – 4. Friherreskap, som d. 26
Mars 1651 förlänades åt riksrådet H. Fleming med
succession för hans bröder. Det omfattade socknen
L. 1–3. O. I. 4. G. F.
Libell (Lat. libellus, dimin. af liber, bok),
flygskrift, smädeskrift, paskill; jur., den
första skrift, som kärande i vädjad sak ingifver i
hofrätten. Jfr Duplik och Replik. I. Afz.
Libell (Lat. libella, dimin. af libra, våg,
vigtskål), vattenpass (se d. o.).
Libellatici, under kristendomsförföljelserna (se
d. o.) sådana kristna, som tillhandlade sig en af
myndigheterna utfärdad attest (libellus) om att de
iakttogo statsreligionens föreskrifter och sålunda
undgingo förföljelse.
Libellula L., zool., ett slägte hörande till
sländornas ordning (Neuroptera l. Odonata) bland
insekterna. Slägtet utgör typen för en särskild grupp,
Libellulidae, med underfamiljen Libellulinae, som
har hufvudet halft klotformigt, med stora, aflångt
ovala, å hjessan närstående eller nästan sammanvuxna
ögon. Under hvila hållas de vid basen med en vingflik
försedda vingarna utspärrade; de bakre äro bredare
än de främre. Slägtet Libellula har andra vingfältet
från medel-tvärnerven utan några tvärnerver å dess
främsta tredjedel. Ögonen sakna tinningutskott å
bak-kanten. Vingarna äro hos båda könen lika, utan
inbuktning vid bak-kanten. Bakkroppen är vid sidorna
skarpkantig och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
