Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lesche ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Egeiska hafvets många öar, är beläget ej långt från
den asiatiska kusten, från hvilken det skiljes
genom ett vid pass 12 km. bredt sund. Areal 1,700
qvkm. Omkr. 60,000 innev., till största delen
greker. S. v. och s. ö. inskära två djupa vikar,
Kalloni och Jera (den förra och betydligare
hette fordom Euripos Pyrrhaios), hvilka till
följd af inloppens smalhet nästan hafva utseende af
insjöar. Hela ön är genomdragen af bergsträckningar,
bland hvilka Lepetymnos (nu Gelia) i den norra
och Olympos (nu Hagios Ilias) i södra delen nå en
tämligen betydlig höjd. Mellan bergen utbreda sig
rymliga dalslätter, vattnade af många bäckar, och ön
utmärker sig genom synnerlig bördighet på spanmål,
olja, vin (af en i forntiden högt prisad godhet) och
sydfrukter af många slag. Klimatet är ett bland de
härligaste man känner. Såsom äldsta innebyggare nämnas
pelasger och efter dem joniska greker. Men under hela
den historiska forntiden var L. bebodt hufvudsakligen
af eoliska greker, hvilka enligt sagan invandrat 130
år efter trojanska kriget under ledning af Orestes’
son Penthilos, hvars ättlingar länge herskade såsom
konungar. Af ålder funnos fem eller sex mera betydande
städer, bland hvilka Mytilene på östra kusten var den
förnämsta och tidtals utsträckte sitt välde öfver hela
ön. I dessa städer rasade efter konungadömets fall
under lång tid partistrider, stundom kufvade af ett
usurperadt envälde (tyrannis), till dess att omkr. 590
f. Kr. Pittakos i Mytilene, en af Greklands "sju
vise", i egenskap af folkvald herskare (aisymnetes)
genom visa lagar och en mild styrelse återställde
lugnet. Under den nästföljande tiden lades L. likasom
de öfriga grekiska staterna vid Mindre Asiens vestra
kust under persiskt välde, men efter slaget vid
Mykale (479 f. Kr.) återvann det sin frihet och slöt
sig till Athens vapenförbund. År 428 f. Kr. afföllo
alla städerna på L., med undantag af Methymna,
från detta förbund, men kufvades snart å nyo och
straffades med mycken hårdhet. Under slutet af det
5:te och förra delen af det 4:de årh. f. Kr. vacklade
de mellan Athens och Spartas hegemoni, alltefter som
det demokratiska eller det aristokratiska partiet för
tillfället hade öfvervigten. Efter att en kort tid,
kring midten af 4:de årh. f. Kr., hafva regerats
af småtyranner, hvilka gjorde sig till herrar i de
särskilda städerna, var ön införlifvad först med det
macedonska, sedan med det romerska och det bysantinska
riket. Såsom sjelfständig stat uppträder den å nyo
vid midten af 14:de årh. under några hertigar af
det genuesiska huset Gateluzzi. År 1462 intogs den
af osmanerna, hvilkas rike den fortfarande tillhör
såsom en del af vilajetet Djesair Bahri Sefid.
Inom den forngrekiska kulturens historia intager
L. en betydelsefull plats såsom hufvudort för den
äldre eller eoliska lyriken (se Alcaeus, Erinna,
Grekiska literaturen, Sapfo). Men äfven inom
den vetenskapliga forskningen hafva många lesbier
vunnit ett berömdt namn, såsom filosoferna Fanias
och Theofrastos, historieskrifvarna Hellanikos och
Theofanes. Med den höga och förfinade andliga odlingen
följde dock äfven veklig yppighet, och de lesbiska
sederna stodo ej i godt rykte. A. M. A.
Lesche var i några forngrekiska stater namnet på
vissa offentliga lokaler, i hvilka medborgarena
brukade samlas antingen till umgänge och
samspråk (Sparta) eller till gemensamma måltider
(Beotien). I Delfoi omtalas en "lesche" såsom ett
slags målningsgalleri. Hos Homeros och Hesiodos
betecknas dermed ett rum, hvilket bl. a. brukade
anvisas såsom nattqvarter åt fattiga vandringsmän.
A. M. A.
Lesches, forngrekisk episk skald (se Cykliska
skalder), lefde sannolikt i förra hälften af 7:de
årh. f. Kr. och var författare till den numera
förlorade s. k. "lilla Iliaden", hvars innehåll var
afsedt att komplettera berättelserna i den homeriska
Iliaden. A. M. A.
Leschjanin, Milojko, serbisk militär, f. 1833, fick
sin militära utbildning i Berlin och Paris 1855–59,
innehade en tid plats såsom professor och direktor
vid militärakademien i Belgrad, var 1873–74 första
gången krigsminister och blef 1875 befälhafvare
öfver Serbiens stående här. Vid utbrottet af 1876
års krig med Turkiet fick han kommandot öfver
den kår, som skulle göra Osman pascha motstånd vid
Timok. Befalld att utrymma sin ställning, gjorde han
sedan fruktlösa försök att återtaga den, hvarvid
han blef sårad. Den 1 Mars 1877 nödgades Serbien
sluta fred med Turkiet. Sedan Serbien efter det
af ryssarna ansatta Plevnas fall (Dec. s. å.) åter
förklarat Turkiet krig, ledde L. eröfringen af Nisch
(Jan. 1878) och slog en turkisk kår ett par dagar
före vapenstilleståndets inträde. L. blef derefter
general och kommissarie vid förhandlingarna i San
Stefano (1878) samt afgick s. å. såsom utomordentligt
sändebud till Ryssland. Han har sedan dess två gånger,
1878–79 och 1880–82, varit krigsminister samt utnämnts
till chef för generalstaben.
Lescot [läskå], Pierre, fransk arkitekt, f. 1510 i
Paris, d. 1578, härstammade från en aktad slägt och
var sjelf abbot i klostret Clugny samt kanonicus vid
katedralen i Paris. Han blef hufvudman för den art af
den franska renaissancearkitekturen, som omkr. 1540
satte en gräns för den brokiga ungrenaissancens
blandning af medeltida och nya motiv och i dess ställe
konseqvent använde klassiska former, men ännu med en
fläkt af den första renaissancens friskhet. Efter att
hafva utfört predikstolen i S:t Germain l’Auxerrois
och den härliga Fontaine des Innocents i Paris ledde
han från 1546 byggandet af Louvre och fullbordade
södra delen af vestra flygeln jämte den tillstötande
södra flygeln ända till Pavillon du Pont des Arts. Här
utvecklade sig den franska renaissancen i en lika
älskvärd som rik och monumental form, och närmare de
stora italienarnas konst har den icke kommit, ehuru
det naiva i uppfattningen ännu delvis framträder
i hopandet af dekorativa detaljer. L. samarbetade
vänskapligt med bildhuggaren Jean Goujon, som
plastiskt prydde flere af hans verk, och denna
samverkan bidrager icke litet till deras harmoniska
intryck. C. R. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
