Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Leptit ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
15/27 Juli 1841. – Liksom sin skaldebroder Pusjkin
tog L. starka intryck af Byron, i hvars "verldssmärta"
han fann en stämning, befryndad med hans egen lifsleda
och allmänt skeptiska verldsåskådning. L. har fått
hedersnamnet "Kaukasus’ skald". Han har nämligen så
som ingen annan besjungit detta berglands stora,
vilda natur, dess krigiska innevånares seder och
arfsägner. Ypperst är han i poetiska berättelser,
sådana som "Tjerkessgossen", "Demonen", "Ismail
bej" och framförallt den äkta storryska sången om
tsar Ivan Vasiljevitj, på fornrysk episk vers. Han
skref äfven en berömd roman, "Vår tids hjelte",
som säges gifvit anledning till den dödsbringande
duellen. L:s skrifter hafva utkommit i flere uppl.,
fullständigast 1873, med biografi af A. Pypin. De
finnas i en god tysk öfversättning af Fr. Bodenstedt
("Michael L:s poetischer nachlass", 2 bd, 1852).
Lerneiska hydran. Se Herakles.
Leroux [lörou], Pierre, fransk filosof och publicist,
f. 1797, grundade 1824, i föraning med P. Dubois,
den liberala veckoskriften "Le globe". 1831
gjorde L. denna till organ för saint-simonismen, en
lära, som han dock s. å. öfvergaf af ovilja öfver
Enfantins idéer om "den fria kärleken". Efter att
en tid (sedan 1832) jämte H. Carnot hafva redigerat
"Revue encyclopédique" utgaf han 1838–41 i förening
med J. Reynaud den efter en stor plan anlagda
"Encyclopédie nouvelle" (8 bd; ofullbordad) samt
började 1841 utgifva "Revue indépendante" (jämte
George Sand och L. Viardot). 1843 inrättade
L. efter egna teorier ett associationstryckeri
i Boussac (depart. Creuse) och utsände derifrån
"Revue sociaie" (sedan 1845). Han invaldes 1848 i
konstituerande och 1849 i lagstiftande församlingen,
hvarest han hörde till yttersta venstern. Landsförvist
efter statskuppen d. 2 Dec. 1851, bodde han en längre
tid på Jersey såsom jordbrukare. 1869 återvände
han till Frankrike. Död 1871. – L. var snarare
en svärmande idealist än en revolutionär. Hans
tankebyggnad är en oredig sammangyttring af
filosofisk panteism och äldre religiösa traditioner
(från buddhaismen, kristendomen o. s. v.). Inom
nationalekonomien voro hans åsigter sväfvande. Han
ville visserligen ej familjens och eganderättens
upphäfvande, men ifrade för en ny, socialistisk
samhällsorganisation, som kunde tillstädja individens
ohämmade utveckling. L. ansågs såsom chef för den
"humanitära" skolan och räknade en tid många lärjungar
(bl. a. Lamennais och George Sand). Bland hans
arbeten må nämnas Réfutation de l’éclectisme (1839),
De l’humanité, de son principe et de son avenir (2
bd 1840; 2:dra uppl. 1845) och det socialfilosofiska
poemet La grève de Samarez (1864).
Leroux [lörou]. Bland franska konstnärer med detta
namn märkas följande: 1) Charles Marie Guillaume
L., landskapsmålare, f. 1814 i Nantes, studerade i
Paris juridik, men besökte samtidigt Corots atelier
och framträdde första gången sjelfständigt 1834. Han
slog sig sedan ned i sin fädernestad 1842, slöt sig
1851 vid Napoleons statskupp till det segrande partiet,
beklädde flere ämbeten och återgick först efter
September-revolutionen 1870 till det enskilda
lifvet och konsten. Han har mest målat hedar och öde
sträckor vid hafvet, ängar och träsk, framställda
med kraftig, men något rå natursanning. –- Hans son,
Célestin L., har äfven på flere utställningar
gjort sig känd som landskapsmålare. – 2) Hector
L., målare, f. 1829 i Verdun, lärjunge af Picot,
erhöll 1857 romerska priset och reste i Italien,
Grekland och Egypten för att utbilda sig. Under
dessa resor förskaffade han sig i synnerhet grundlig
insigt i de gamles lif och samfärdsel, och efter
sin återkomst hem egnade han sig åt den riktning
af det moderna franska måleriet, hvars anhängare,
med Gérôme i spetsen, af den franska kritiken blifvit
kallade "neogreker". Han har i en bild, framställande
Likbegängelse i ett columbarium, tillhörande Caesars
hus (1864; i Luxembourg), ådagalagt mycken förmåga i
skildringen af den högtidliga scenen. Men äfven scener
med komisk fläkt har han lyckats få fram ur antikens
lif, såsom i Horatius’ slaf (1865) och Improvisatör
hos Sallustius (1866). Af hans senare arbeten må
nämnas Vestalen Tuccia (1874; nu i Washington)
och Themistokles’ begrafning (1876). – 3) Eugène
L., genremålare, f. i Paris, lärjunge af Picot,
har skildrat bondfolkets lif i Bretagne, enkelt och
natursant uppfattadt samt med varm känsla återgifvet
från sin behagligare sida. Hans förnämsta arbete torde
vara Den nyfödde (1868;, i Luxembourg). Vidare må
nämnas Ambulans under fransk-tyska kriget (1875) och
Rekommendationsbrefvet (1876). – 4) Frédéric Etienne
L., bildhuggare, lärjunge af Jouffroy, utförde 1866 en
mycket prisad bronsfigur, Blomsterhandlerska (nu i
Luxembourg). Sedan har han modellerat en Demosthenes
vid hafvet, en Moder med sitt barn och en berömd
staty af Jeanne d’Arc (1880; rest i Compiègne).
Leroy-Beaulieu [löråa båljö], Pierre Paul,
fransk national-ekonomisk skriftställare, född
i Saumur d. 9 Dec. 1843, vann anseende såsom
nationalekonom genom uppsatser i tidningar och
tidskrifter (t. ex. "Revue des deux mondes")
samt genom åtskilliga afhandlingar, som 1867 och
1870 prisbelöntes af Académie des sciences morales
et politiques. Särskild uppmärksamhet ådrogo sig
hans artiklar i "Journal des débats", i hvilka han
bekämpade Thiers’ protektionistiska tullpolitik. 1872
anställdes L.-B. såsom professor vid "l’École libre des
sciences politiques" och grundlade samtidigt den högt
ansedda tidningen "l’Économiste français". 1878 blef
L.-B. medlem af Franska institutet och 1880 af svenska
Vetenskapsakademien. Sedan sistnämnda år innehar han
lärostolen i nationalekonomi, efter M. Chevalier, vid
Collége de France. Bland L.-B:s arbeten må särskildt
nämnas Traité de la science des finances (2 bd, 1877;
ny uppl. 1879).
Leroy de Saint Arnaud [löråä dö sängt arnå]. Se
Arnaud.
Le Royer [lo råaje], Philippe Elie, fransk statsman,
född i Genève d. 27 Juni 1816 af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
