Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lepage ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
finnas endast små härdar på kusterna af Tessalien
och Macedonien (ett leproseri i Konstantinopel
står nästan tomt). I Grekland håller lepran sig
nästan endast till berget Parnassos; på Joniska
öarna är den sällsynt. Såväl i Syd-Ryssland som
i Östersjöprovinserna, der den förr var gängse,
är den nu i starkt aftagande. Dess förnämsta härd i
Europa är f. n. i Norge, utefter kusten från Stavanger
till Tromsö. Antalet sjukdomsfall är dock äfven der
i ett ständigt sjunkande, så att då det för 30 år
sedan utgjorde omkr. 3,000, har det nu nedgått till
ungefär hälften. De flesta fallen tillhöra Nordre
och Söndre Bergenhus, Romsdals och Söndre Trondhjems
amt. Stora anstalter ("plejestiftelser") för de
spetälskes isolering och vård finnas vid Bergen,
Molde och Trondhjem. På Färöarna och Shetlandsöarna
upphörde spetälskan redan i början af 1800-talet;
deremot finnes den ännu, ehuru aftagande, på
sydkusten af Island. I Sverige, der den på 1700-talet
för vissa trakter var en svår landsplåga, har den
alltmer aftagit, så att den nu är nästan uteslutande
inskränkt till Gefleborgs län samt till några spridda
fall inom Vesternorrlands och Kopparbergs län,
hvaremot den förut förekom äfven i Bohus län samt
vid Dalelfvens utlopp, der den gick under namnet
elfkarlebysjukan. I Norrland kallas den af folket
knölsjuka. År 1882 funnos i Sverige 105 officielt
kända fall af spetälska (62 män och 43 qvinnor). Af
dessa tillhörde 91 Gefleborgs län, och de flesta
angripna voro boende i socknarna Ljusdal, Jerfsö,
Delsbo, Färila, Alfta och Enånger. I Jerfsö finnes
ett särskildt sjukhem för spetälska. Å detta voro 1883
intagna 25 sjuka. Hela antalet spetälskefall utgjorde
s. å. 92, af hvilka 78 kommo på Helsingland. –
Till Amerika importerades spetälskan först på
1500-talet med negerrasen och sedan med kineserna
till Kalifornien. Dock är den ganska sällsynt på
fastlandet, utom i Brasilien, der man träffar mången
"morfetico" på landsvägen. Stora leproserier finnas
i Bahia, Rio de Janeiro och Pernambuco. Oftare
träffas spetälskan på de Vestindiska öarna. På
Grönland förekommer den ej. – Man har länge
famlat efter orsaken till denna egendomliga
sjukdom och trott sig finna den än i klimatiska,
än i telluriska, än i hygieniska förhållanden. I
synnerhet har man fäst sig vid fuktigt kustklimat
och salt skämd fisk som hufvudsakligt födoämne jämte
osnygghet och fattigdom. Väl torde dylika orsaker
kunna hafva en predisponerande inverkan, men utan
tvifvel måste man söka den egentliga orsaken till
spetälskan i ett specifikt ämne, ett spetälskegift,
och efter all sannolikhet är detta gift organiseradt,
bestående af bakterier. Redan 1874 träffade norrmannen
Hansen stafformiga baciller i de leprösa knölarna;
och dylika hafva sedan träffats äfven af Neisser,
Cornil, Köbner m. fl., så att Hansen o. a. numera anse
leprans parasitära ursprung vara en afgjord sak. Mera
omtvistade äro frågorna om spetälskans smittsamhet,
kontagiositet, och om dess ärftlighet. I äldre tider
ansågs visserligen spetälskan såsom en af de mest
smittsamma sjukdomar, hvarför man afskydde
och på ett barbariskt sätt afskilde en spetälsk
från umgänget med de friska, men troligen berodde
denna åsigt på förblandning med skabb, syfilis
o. d. I samma mån som sjukdomens begrepp blifvit
mera begränsadt, har åsigten om dess kontagiositet
gifvit med sig. Utan tvifvel finnas många fakta,
som tala mot sjukdomens smittsamhet, såsom dess
inskränkning till smärre lokala härdar, vissa
raser eller enskilda familjemedlemmar, utan att
öfriga medlemmar af familjen, oaktadt långvarig
intim beröring, blifva angripna, och slutligen den
omständigheten att aldrig läkare och väktare vid
leproserier bruka smittas. Den moderna parasit-teorien
skulle väl tala för sannolikheten af kontagiositet,
men erfarenheten synes mest strida deremot. Åtminstone
måste sjukdomens spridning genom direkt smitta räknas
till undantagen. Deremot har sjukdomens ärftlighet
vida mera skäl för sig, i synnerhet om man dermed
menar endast anlaget och predispositionen, eller
mottagligheten för smittämnet. – Spetälskan uppträder
under tvänue i det yttre olika, men till sitt väsende
enahanda former: den knöliga, (tuberkulösa) och den
glatta (anestetiska). Anatomiskt beror nämligen
spetälskan på bildning här och der i kroppen
af små cellrika härdar, i hvilka Hansen m. fl.,
såsom nämndt är, funnit specifika baciller. Om nu
dessa härdar uppträda företrädesvis i huden, uppstår
den knöliga formen. Slå de sig ned i nervstammarna,
uppträda först öfverkänsliga, sedan okänsliga fläckar
i huden, motsvarande de angripna nervstammarnas
förgreningsområden i huden, och man har då den
glatta formen. Knölarna uppträda mest i ansigtet
och vanställa det i hög grad, intaga ögonbrynens
plats, vanställa haka och näsa, förstöra ögon och
synförmåga samt förläna fysionomien ett djuriskt,
lejonlikt utseende, hvaraf namnen facies leonina,
leontiasis. Knölarna kunna mjukna och resorberas eller
förvandlas till öppna, variga sår. Ofta inträder
gangren i fingrar och tår, som bortfalla, så att
extremiteterna blifva stympade (lepra mutilans). De
känslolösa fläckarna äro dels ljusare (morphaea
alba), dels mörkare än omgifvande hud (morphaea
nigra). Intelligensen blir ofta förslöad, och
patienten råkar förr eller senare, vanställd i högsta
grad, i ett hjelplöst, mer eller mindre apatiskt
tillstånd. Med arsenik och stärkande medel lyckas man
sällan hejda den redan utbrutna sjukdomen. Utflyttning
i tid från den af sjukdomen hemsökta orten jämte ett
i allo sundt lefnadssätt torde vara bästa medlet att
förekomma utvecklingen af ett slumrande medfödt anlag.
F. B.
Leproseri (Fr. léproserie, Lat. domus leprosoria),
sjukhus för sådana, som lida af spetälska
(lepra). Redan i 7:de årh. inrättades leproserier
i frankernas rike (Verdun, Metz, Maastricht),
och i 8:de årh. stiftades sådana i Tyskland af den
hel. Othmarus. Genom korstågen steg behofvet af
dylika anstalter derhän, att man på 1220-talet räknade
icke mindre än 2,000 i Frankrike och 19,000 i hela
kristenheten. En särskild orden, den hel. Lazarus’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
