Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Leopold ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ingalunda af dessa utbrott från de unges sida. Han
erhöll statssekreterares värdighet 1818 och blef, när
han 1819 drabbades af blindhet, föremål för allmänt
deltagande. Småningom tystnade bullret af anloppen
mot honom; och när Tegnér i tillegnan af "Axel"
(1822) skipade storslagen rättvisa åt hvad den blinde
siaren uträttat i vettets och smakens tjenst, var det
säkerligen uttrycket för tänkesättet hos nationens
bildade flertal. Sina senare år tillbragte L. i lugn
tillbakadragenhet och dikterade derunder åtskilliga
populära filosofiska betraktelser samt en mängd af den
finaste artighet och den behagligaste stil präglade
bref. Om aftnarna såg han merendels hos sig en krets
af likatänkande vänner och förstod då med äkta
gustaviansk snillrikhet föra ordet. Hans beundrare
präglade öfver honom en medalj, som öfverlemnades
till honom d. 2 April 1827, på hans (förmodade)
72:dra födelsedag. En beklaglig anledning till ständig
saknad hade han deri att hans maka, den begåfvade
Petronella Fehman, alltifrån 1819 var hemfallen
åt en själsslöhet, som bjärt stack af mot hennes förra
liflighet och kunskapsrikedom. Efter tio års lidande
afled hon i Maj 1829, och L. följde henne snart i
grafven, d. 9 Nov. s. å. – Svenska akademien lät å Klara
kyrkogård i Stockholm 1832 resa en minnesvård öfver
sin frejdade ledamot och hugfäste äfven 1861 hans
minne genom en medalj, då B. von Beskow författade
hans biografi. Efter L:s död utgåfvos de tre sista
delarna af hans Samlade skrifter genom L. M. Enberg
(1831, 33); af en ny, fullständigt omordnad upplaga,
besörjd af C. R. Nyblom, utkommo 2 bd 1873.
Såsom skald tillhör L. helt och hållet det 18:de
årh., med dess eleganta lätthet, sträfvan efter att
undervisa i den allvarliga dikten, qvickhet och
artighet i skaldebrefvet, dess muntra, ibland något
fria stämning i "berättelsen" och "sagan". Fåfängt
vore att neka, att hans skaldskap hemtat sin formella
sida från den franska literaturen under förra seklet,
en literatur, om hvars alster han egde stor och
förtrolig kännedom. Å andra sidan röjer han i många
hänseenden en ursprunglig begåfning, ett svenskt
tycke, som ingenstädes förefaller älskvärdare än i
hans berättelser på vers, hvilka också säkerligen
längst skola skydda hans namn mot glömskan. "Leopold",
yttrar B. E. Malmström, "egde
ingen djup känsla, ej häller någon djerf fantasi;
deremot egde han ett skarpt förstånd, en gnistrande
qvickhet och en mjuk och liflig inbillning, just de
egenskaper, som erfordras för den lätta och muntra
genre, der täckheten och behaget få ersätta skönheten
och majestätet." Hans mästerstycke, och öfver
hufvud ett af de yppersta poem, som det gustavianska
tidehvarfvet lemnat oss i arf, är Eglé och Annette,
den friska och djupt känsliga skildringen af motsatsen
mellan flärdens qvalm och det enkla, landtliga lifvet,
en äkta tafla af svenska seder och svensk natur, af en
mjuk, försmältande färgton och af en idyllisk ljufhet,
som dock icke eger något af förkonstling. Den vackra
bedjerskan åter är hans yppersta satiriska stycke,
visserligen utan bestämdt syfte och således
egentligen en poetisk lek, men såsom sådan utmärkt
"genom det behag och den elegans, hvarmed det
är utfördt, och den fina ironi, som strör sitt
retande salt öfver det hela". På något afstånd
följa sedan i spåren Talismanen, Den nya kolonien,
Sethos, Byxorna m. fl., i hvilka olika fördomar
och förhållanden satiriskt framhållas. Särskildt
märkas "Den nya kolonien" (från omkr. 1810), der
L. skämtar med den nya skolan, samt "Byxorna", der
Kants lära om tid och rum förlöjligas. Till dessa
dikter sluta sig L:s många skaldebref, en för förra
århundradet egendomlig form, i hvilken han förstått
med oefterhärmlig qvickhet och fyndighet gjuta lif
och behag. Mindre tillfredsställer oss L. i sina
allvarligare skaldestycken, i odena Öfver begäret
till ett odödligt namn, Häfdernas röst, Det blinda,
nitet o. a., i hvilka stämningens flykt förefaller
något matt, och der den pompösa, något uppskrufvade
stilen höljer tankarna i ett tungt och yfvigt draperi,
ur hvilket deras former ej sällan tämligen otydligt
framskymta. Öfver hufvud nedtynges, enligt vår tids
uppfattning, hans allvarliga poesi för mycket af
reflexioner; "hans poesi är i allmänhet en poetiskt
uttryckt filosofi", yttrar Grubbe. Men detta hindrar
ej, att enstaka ställen af stor skönhet förekomma,
och att styckena i sin helhet vittna om författarens
ädla afsigter. Det samma kan sägas om L:s många rent
undervisande stycken, hvilka hos hans samtid njöto
ett mycket högt anseende. Att skaldekonsten hade
till en af sina förnämsta uppgifter att upplysa och
undervisa, denna åsigt ingick i L:s estetiska teori,
enligt hvilken han lade stor vigt på den filosofiska
och moraliska halten i all poesi. Till denna art
höra, utom de fyra s. k. "moraliska sångerna",
Förtjensten, Religionen, Predikaren m. fl. "Enligt
naturen af detta skaldeslag", säger Grubbe, "sänker
sig tonen här från den lyriska höjden till den
lugnare betraktelsens område: tankarna utveckla sig
med klarhet och ordning i en strängare sammanbindning;
men äfven här behålla dock inbillningen och känslan
sin rättighet att gjuta lif och behag öfver tänkarens
betraktelser." – Genom sina sorgspel Oden (1790)
och Virginia (1802) intog L. främsta rummet bland
det gustavianska skedets dramatiska skalder. Efter
måttet af detta diktslags högsta mönster kan nutiden
ej tillägga dessa arbeten stort värde; men de böra
dömas efter sin art, d. v. s. efter det franska
sorgspelet, sådant det utvecklats i synnerhet under
Racines och Voltaires händer. Och om man medgifver
denna relativa måttstock, kunna dessa sorgspel
anses såsom ganska lyckade efterbildningar af franska
skolans. Anläggningen är redig och delvis effektfull,
karaktererna visserligen mycket abstrakta, såsom
teorien kräfde, men här och hvar utrustade med drag
af sant menskligt patos, diktionen fulltonig och
ståtlig samt rikt smyckad med tänkespråk, också
enligt gällande sed. Lyckligare förefaller L. nutidens
smak i sina versifierade småstycken: Suppliken, ett
tillfällighetsskämt (1793), samt Den talande taflan,
till hvilka kan läggas öfversättningen af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
