Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Legokontrakt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Legokontrakt. 1. Detsamma som legoaftal (se
d. o.). 2. Den öfver aftal om tjenstelega
af kontrahenterna uppsatta skriftliga
handlingen. Upprättande af dylik skriftlig handling
är i Sverige stadgadt dels för det fall att fattiga
föräldrar lemna barn att uppfostras, födas och klädas
mot vissa års legohjonstjenst (Legost. § 20), dels då
näringsidkare antager handelsbetjent eller arbetare
(k. förordn. d. 18 Juni 1864) och dels då kommissionär
förmedlar aftal om legohjons anställning i annat
främmande land än Norge (k. kung. d. 28 Nov. 1884).
A. W.
Legostämma, gammal benämning på legotid,
eller den tidslängd, hvarpå legoaftal blifvit
ingånget. I denna betydelse förekommer ordet,
omvexlande med giftostämma och stämmotid, ännu
i gällande lag för att beteckna de tider, på
hvilka aftal om lega af fast egendom på landet
blifvit ingångna. Jfr Giftostämma och Legoaftal.
A. W.
Legotrupp, krigsv., kallas hvarje trupp, som mot
vissa öfverenskomna förmåner tager tjenst hos
en främmande makt. Grekiska legotrupper tjenade
redan i den aflägsna forntiden hos asiatiska och
egyptiska herskare. Kartagos krigsmakt utgjordes
till största delen af legotrupper, och då romerska
riket skred mot sin undergång, tog det af germaner
och andra folk bildade legotrupper i sin tjenst. De
italienske condottieri voro de mest utpräglade
legotrupper, och vid nyare tidens ingång tjenade
schweiziska och tyska landsknektar såsom legotrupper
hos främmande herskare. Sedermera hafva de endast
sällan förekommit. Emedan legotrupperna tjenat endast
för betalningens skull eller för hoppet om rof,
har deras pålitlighet icke alltid varit den största.
C. O. N.
Legouvé [lögouve]. 1. Gabriel Marie Jean Baptiste L.,
fransk författare, f. 1764, d. 1812, gjorde lycka med
åtskilliga tragedier, bl. a. <I>La mort d’Abel</i> (1792),
Épicharis et Néron (1793, innehållande anspelningar
på Robespierres tyranni) och La mort de Henri IV
(1806). Större rykte vann han emellertid genom
lärodikten Le mérite des femmes (1800), som utgått i
öfver 40 uppl. L:s poesi var mera en frukt af studier
och smak än af ingifvelse. Hans "Oeuvres complètes"
utgåfvos i 3 bd 1826–27, hans "Oeuvres choisies"
1854. – 2. Gabriel Jean Baptiste Ernest Wilfrid
L., fransk författare, den föregåendes son, född
i Paris d. 15 Febr. 1807, vann 1827 pris i Franska
akademien för poemet Découverte de l’imprimerie. På
dramats område har han haft icke ringa framgång med
Louise de Lignerolles (1838; uppförd i svensk
öfvers. 1839), hvars titelrol uppbars af m:lle Mars,
Adrienne Lecouvreur (1849; i svensk öfvers. 1851),
ett bravurstycke för m:lle Rachel, Bataille des
dames (1851; "När damerna föra krig", s. å.) och
Les contes de la reine de Navarre (1851; "En
saga af drottningen af Navarra", s. å.), de tre
senare i samarbete med E. Scribe. L. författade
dessutom tragedien Médée (1854) för m:lle Rachel,
men hon vägrade, trots kontrakt, att spela deri. I
öfversättning till italienskan har emellertid
denna pjes med största verkan uppförts (sedan 1856)
af fru Ristori uti Europas större städer och äfven
flerestädes i Sverige. Vidare må nämnas komedierna
Par droit de conquéte (1855; "Börd och förtjenst",
1856), <i>Le pamphlet</I> (1857; "En smädeskrift", 1858), Les
doigts de fée (1858, jämte Scribe; "Trollfingrarne",
s. å.) och Miss Suzanne (1867) samt dramen Les
deux reines de France (1865; förbjuden af censuren
ända till 1872, då den uppfördes med musik af
Gounod). Framstående romaner af L. äro Édith de
Falsen (1840; 7:de uppl. 1869) och Béatrix, ou la
madone de l’art (1860). Föreläsningar, som han 1847
vid Collége de France höll öfver qvinnans borgerliga
utveckling, offentliggjorde han i Histoire morale des
femmes (1848; 6:te uppl. 1874; "Qvinnans historia",
1867). Han fick ytterligare insteg i damverldens gunst
genom arbetena Les pères et les enfants au XIX:e
siècle (2 bd, 1867–69; "Det nittonde århundradets
fäder och söner", bd I, 1869), Messieurs les enfants
(1868), ett humoristiskt hyllande af barnet såsom
allenaherskare i hemmet, och Nos fils et nos filles
(1879). L. har vunnit berömmelse för sin utmärkta
framsägningskonst, och i den mycket spridda skriften
Petit traité de lecture à haute voix (1878) inskärper
han vigten af rationella välläsningsöfningar i
skolorna. L. är icke utrustad med någon rik fantasi,
men fängslar i sina arbeten genom själfulla tankar och
formens renhet. Såsom dramatiker röjer han intryck
af Ponsards klassicism. 1855 fick han en plats i
Franska akademien.
Legrand [lögra’ng], Marc Antoine, fransk skådespelare
och lustspelsförfattare, f. 1673, d. 1728, var en
omtyckt komisk skådespelare vid Théâtre français. Han
skref 24 lustspel, som i synnerhet under förra
årh. vunno vidsträckt spridning. De utmärka sig
också för stor komisk kraft midt uti mycken platthet
och anstötlighet. Några af de bästa äro La famille
extravagante (1709; "Den löjliga slägten", 1793),
L’aveugle clairvoyant (1716; "Den klarsynte blinde",
1788), den ypperliga sagofarsen Le roi de Cocagne
(1719) och Cartouche, ou les voleurs (1721). "Théâtre
de L." utgafs i 4 bd 1731 (flere uppl.).
Legros [lögrå], Pierre, fransk bildhuggare, f. i Paris
1656, fick den första undervisningen af sin fader,
som var bildhuggare. L. vann 1676 stora priset i
skulptur och reste dermed till Rom, der han alldeles
hängaf sig åt ytterligheten af den stillösa och
onaturliga riktning inom skulpturen, som infördes
af Bernini. Efter att först i Rom hafva stadgat sitt
rykte begaf han sig hem och sysselsattes med arbete
för Tuileries- och Versailles-trädgårdarna. Men då han
i Paris ej skördade det bifall han väntat, återvände
han till Rom och fortsatte der sin verksamhet. Han
dog derstädes 1719. Af L:s arbeten må nämnas
S. Dominicus, kolossal staty i Peterskyrkans absis,
samt i Laterankyrkans hufvudskepp kolossalbilder
af apostlarna Tomas och Bartolomeus, den senare
framställd såsom lefvande flådd, med sin egen hud i
handen. Men mest betecknande för denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
