Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Legoaftal ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kontrahenten åtager sig tjensteprestationer till
den andre. Gemensamt för aftalen är allenast
att utfästelsen i såväl det ena som det andra
fallet endast sker mot betingad ersättning: lega,
hyra.
Hvad beträffar det förra slaget af aftal, för
hvilket stundom benämningen saklega plägar användas
såsom teknisk term, äro de allmänna rättsreglerna
hemtade från den romerska rätten och för öfrigt,
så vidt kontraktets natur det tillåter, bildade
efter mönstret af köpet. Särskildt gäller detta
senare om de medel, genom hvilka den, åt hvilken
nyttjanderätten upplåtits – den s. k. legotagaren
–, i förhållande till annan man än upplåtaren –
den s. k. legogifvaren – kan vinna trygghet i
besittningen af sin rätt. – För aftalets giltighet
behöfves ej viss form. Dock är i fråga om fast egendom
skriftlig affattning af nyttjanderättens upplåtelse
af nöden i och för erhållande af inteckning och de
dermed förenade förmåner. Såsom allmänna regler för
saklega gäller det, att legogifvåren är skyldig att
hålla legotagaren det utlegda till handa, att sörja
för dess bibehållande i brukbart skick samt att
ersätta legotagaren sådana derå nedlagda kostnader,
som varit nödvändiga för sakens bevarande eller i allt
fall uppenbart skett i legogifvarens intresse och till
dennes nytta. Legotagaren åter åligger det att betala
legan å utsatt tid, att vårda saken med sådan omsorg,
som en förståndig man i allmänhet egnar åt sina
egna angelägenheter, samt att efter legotidens slut
återställa saken eller, om den genom hans försummelse
förstörts, dess värde. Då lega ej betalas af den,
som åtnjuter nyttjanderätten, är aftalet ej lega,
utan lån. Förbinder sig legotagaren åter ovilkorligen
att till legogifvaren återställa saken eller dess
värde och såmedelst ikläder sig ansvar för all
skada, som kan åkomma saken, närmar sig aftalet
deremot försträckning. – Beträffande lega af fast
egendom hafva, på grund af en nationell utveckling,
delvis särskilda regler utbildat sig. Lega af fast
egendom i stad synes från början endast hafva skett
mot bestämd afgift. Der dylikt legoaftal, såsom ju
oftast är fallet, hufvudsakligen ingås för erhållande
af husrum och ej öfvertagande af jordbruk, kallas
det vanligen hyresaftal (se d. o.). Denna benämning
nyttjas i öfrigt, äfven då legoaftalet afser fast
egendom på landet, men endast bostadslägenhet
derstädes. Gemenligen har dock legokontrakt på
landet icke sådant innehåll, utan det går i främsta
rummet ut på att bereda legotagaren rätt att under
jordens häfdande taga deraf fallande afkastning. –
Nyttjanderättsaftal rörande jord förekommer redan
i våra äldsta rättsböcker under två särskilda
former. Den ena af dessa var jordbolagskontraktet,
som bestod deri att en jordegare mot viss andel
i afkastningen lät annan bruka jorden. Under
tiden närmast före 1734 års lag förekommer detta
aftal under namn af hallnebruk. – Vanligen uppläts
nyttjanderätt till fast egendom på landet dock mot
bestämd ersättning, som utgick dels i ett för hela
legotiden på en gång erlagdt värdebelopp, städjan,
dels ock i en viss årlig afgift, afraden. Detta
var det s. k. landbokontraktet. I allmänhet uppläts dock
hufvudgården icke på dessa senare vilkor. Ty denna
sköttes antingen af egaren i egen person eller
genom någon hans fogde. Hvad landbönderna hade
under bruk var således egentligen underlydande
gårdar, d. v. s. gårdar, hvilka, ehuru ofta långt
aflägsna från en hufvudgård, dock mer eller mindre
betraktades såsom hörande till denna. Deraf följde
äfven, att landbönderna i personligt afseende kommo
att till jordegaren träda i ett visst underordnadt
förhållande, snarlikt det, som bestod mellan legohjon
och husbönder. Och deraf följde äfven att, utöfver
hvad i aftalet blifvit från deras sida utfäst, deras
tjenster togos i anspråk dels för jordegarens person,
dels, och i synnerhet, för tillfredsställandet af
hufvudgårdens behof af tillskott i arbetskrafter. I
ej ringa mån torde härtill jämväl hafva bidragit att
jordegare och landbönder kommo att stå mot hvarandra
såsom två väsentligen skilda samhällsklasser. Det
blef nämligen de sjelfegande bönderna förvägradt
(förordn. af 1437 och 1551 till 1719) att utlega sin
jord till landbönder. Derigenom kommo jordegarna och
landbönderna i sitt förhållande till hvarandra att
utgöras, jordegarna af adeln och dermed likställda
ståndspersoner, landbönderna åter af den klass, som
stod under de besutne bönderna, utan att dock höra
till den lösa befolkningen. På lagstiftningens område
saknas visserligen icke spår af försök att stäfja
jordegarnas öfvergrepp gentemot landbönderna. Men i
allmänhet framträdde dessa lagstiftningsåtgärder i den
formen att de under erkännande af de rättigheter, som
jordegarna togo sig i förhållande till landbönderna,
sökte gifva dessa rättigheter begränsning i mått och
omfång. Deraf förklaras såväl lagstiftningens rika och
detaljerade innehåll på detta område som äfven arten
af lagbestämmelserna, för så vidt dessa exempelvis
gingo ut på dels att tillförsäkra jordegarna rätt
att aga sina landbönder, att taga del i dem ådömda
böter samt att sjelfva hos dem verkställa utmätning
för innestående afrad och att taga dem åter i
fall af rymning, dels ock stadgade förpligtelse
för landbönderna att utgöra tjensteprestationer
och särskildt dagsverken till hufvudgården, att
underkasta sig vissa inskränkningar i fråga om den
legotagna gårdens häfdande samt att med viss årlig
nybyggnad, dikning stängsel, takläggning och nyodling
sörja för dess förbättring. Ännu i 1734 års lag äro
bestämmelserna rörande jordlega affattade med hänsyn
till landbokontraktet och i det hela fortfarande af
här ofvan angifna innehåll. Emellertid hade dock redan
före 1734 års lag uppstått en ny art af jordlega,
nämligen arrendet. Detta kom ursprungligen till
användning för det fall att jordegaren utlegde
icke en underlydande gård allena, utan sjelfva
hufvudgården. Kronan gaf i detta afseende föredömet,
och adeln följde efter. I berörda fall kunde det ej
gerna blifva fråga om något personligt förhållande
mellan legogifvaren och legotagaren, än mindre om
några prestationer till hufvudgården. Arrendatorns
förpligtelse bestod hufvudsakligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
