Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Leclanchés stapel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är i det hela osymmetriskt. Till sin grundform
är slottet en fyrkantig byggnad med fyra torn
och innehåller, med kyrka, salar, boningsrum
och källare, i allt 248 rum, genom målningar och
ornament ännu i sitt förfall vittnande om prakten
vid rikskansleren M. G. de la Gardies hof. – Laekkia
var under medeltiden en gård, som sannolikt bebyggdes
(omkr. 1298) af Skarabiskopen Brynolf Algotsson och
tillhörde sedan biskoparna i Skara, hvilka tidtals
uppehöllo sig der. Egentligen befäst blef gården dock
sannolikt först mot slutet af 1400-talet genom biskop
Brynolf Gerlaksson, hvars vapen och initialer, B. G.,
finnas på en sten i nordöstra hörnet af borggården. –
Genom Vesterås recess hemföll L. till kronan,
men gafs 1571 såsom friherreskap till Hogenskild
Bielke samt utgjorde 1600–09 en del af hertig Johans
hertigdöme. 1615 förlänades det såsom grefskap åt
Jakob de la Gardie (se nedan 2). Reduceradt 1683
till kronan, utarrenderades L. 1719 till riksrådet
grefve K. G. Dücker och förlänades 1752 på lifstid
till grefve K. G. Tessin. 1810 lemnades L. af rikets
ständer på 50 år till grefve K. J. Adlercreutz,
segraren vid Siikajoki, och skulle äfven kallas
Siikajoki. Det har sedermera innehafts af Adlercreutz’
broder, generallöjtnanten G. M. Adlercreutz (d. 1845),
och dennes måg, grefve K. Rudenschöld, samt arrenderas
f. n. af hans son grefve Axel Rudenschöld. –
2. Grefskap, som d. 10 Maj 1615 förlänades åt Jakob
De la Gardie, omfattade L. slott och ladugård samt
Kållands och Åse härad jämte Källby och Husaby
gäll i Kinne härad med alla der varande skatte- och
kronohemman, hvilka då utgjorde tillsammans 306 1/4
mtl. Sedermera skänkte drottning Kristina De la
Gardie d. 16 April 1651, till länets förbättring,
Lidköpings stad samt Kinne fjerding – hvarmed man
förstod Härene gälls tre socknar Härene, Hofby och
Skofteby – med alla de gods, som der voro kronan
behållna, och d. 20 Dec. 1652 förordnade hon, att
Säfvare gäll, som då räknades till Skånings härad,
skulle lyda under grefskapets jurisdiktion. Länets
hemmantal vann likväl ingen betydande tillväxt genom
dessa två donationer, ty inom Härene och Säfvare
gäll var vid donationstillfället endast 1/2 mtl
kronan behållet. Till lifstidsförläningarna och
Norrköpingsbeslutsdonationerna inom de två gällen
erhöllo emellertid grefvarna expektans; och då några
af dessa inom kort blefvo lediga samt grefve Magnus
Gabriel dessutom redan före 1651 erhållit under
Norrköpings besluts vilkor några gårdar i Härene gäll,
hvilka införlifvades med grefskapet, växte dettas
hemmantal så, att det 1654 beräknades till 312 1/4 mtl.
2. G. F.
Leclanchés stapel [löklangsjes]. Se Galvanisk stapel,
sp. 839.
Le Clerc [lö klär], Jean (Johannes Clericus),
schweizisk teolog, kritiker och tidskriftsutgifvare,
född i Genève 1657, anställdes 1684 vid
remonstrant-seminariet i Amsterdam, hvarest han
undervisade i filosofi, literatur, hebreiska och
(sedan 1712) kyrkohistoria. Död 1736. L. stridde
oförskräckt mot sin tids ortodoxi
och för tankens frihet. Han ville låta uppenbarelsen
gälla endast så till vida som den öfverensstämde med
förnuftet. I skarpsinne och skriftställareförmåga
gick han emellertid ej upp mot sin samtida och
medtäflare Bayle. L:s arbeten äro till antalet
73. Inflytelserikast bland dem blefvo de tre
tidskrifterna "Bibliothèque universelle et historique"
(25 bd, 1686–93), "Bibliothèque choisie" (28 bd,
1703–13) och "Bibliothèque ancienne et moderne"
(29 bd, 1714–27), innehållande afhandlingar,
biografiska meddelanden samt utdrag ur samtida
vetenskapliga verk jämte kritik deröfver. Äfven må
nämnas "Vetus testamentum translatum cum paraphrasi
et perpetuo commentario" etc. (1693–1731), som
bidrog att framkalla en frigjord bibelkritik, Traité
de l’incrédulité (1696), riktad mot Bayles skepticism,
samt Opera philosophica (4 bd, 1698).
Leclerc [löklär], Charles Victor Emmanuel, fransk
general, föddes 1772. Intagandet af ett fäste vid
Toulon under stadens belägring (1793) ådrog honom
Bonapartes uppmärksamhet och förskaffade honom
bataljonschefs grad. 1796 följde han Bonaparte
till Italien och gifte sig 1797 med dennes syster
Pauline (sedermera furstinna Borghese). Den
18 Brumaire år VIII (d. 9 Nov. 1799) gjorde han
Bonaparte stora tjenster och utnämndes derför till
divisionsgeneral. Efter att hafva deltagit i fälttåget
i Tyskland 1800 och fört en armé till Portugal 1801
ledde han 1802 den franska expeditionen till S:t
Domingo, underkufvade ön och skickade de svartes
anförare, Toussaint l’Ouverture, såsom fånge till
Frankrike. Gula febern började emellertid anställa
förfärliga härjningar inom expeditionskåren och
bortryckte d. 2 Nov. 1802 L. sjelf, hvarefter
fransmännen följande år måste öfvergifva ön.
C. O. N.
Leclercq [löklär], Michel Théodore, fransk dramatiker,
f. 1777, d. 1851, skref efter Carmoritelles föredöme
srnå dramatiska "ordspråksspel", eller proverb,
som han på olika orter uppförde med tillhjelp af
andra amatörer. En ärfd förmögenhet fritog honom
från att nödgas lefva på sitt skriftställeri. L:s små
salongslustspel äro förträffliga sedebilder, i hvilka
fint skisserade typer ur den högre sällskapsverlden
framföras. Spefull och qvick, men aldrig elak, kastar
han åtlöjets skimmer öfver alla former af hyckleri
och uppstyltning. Han utgaf sedan 1823 sina Proverbes
dramatiques i alltjämt tillökade uppl. Antalet pjeser
steg sålunda till omkr. 80.
Lecluse [löklys], Charles de, fransk botaniker, mest
känd under namnet Clusius, föddes i Arras 1525. Sedan
han gjort studier och resor i flere europeiska
land, kallades han på 1570-talet af Maximilian
II till direktör för de kejserliga trädgårdarna i
Wien, bosatte sig 1587 i Frankfurt a. M. och vardt
1593 professor i Leiden. Död derstädes 1609. Lärd,
skarpsinnig och en framstående växtkännare, bidrog
L. till att frigöra örtkunskapen från det ofruktbara
skolastiska behandlingssättet. I hans arbeten Rariorum
plantarum historia (1601) och Exoticorum libri X
(1605) m. fl. finnas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
