Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lavreince ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
församling i Sibirien med hufvudstation i Barnaul,
en liten ort invid Ob-flodens öfre lopp. Hans håg
hade länge legat åt naturvetenskaplig forskning;
och det var med afseende derpå, som han vid afresan
till Barnaul utsågs till vetenskaps-akademiens i
Petersburg korrespondent, i hvilken egenskap han
åtnjöt ett anslag. I Sibirien egnade han sig, kanske
icke utan försummande af sina presterliga åligganden,
åt en naturvetenskaplig samlareverksamhet, som
han sedermera fortsatte hela sitt lif. Han anlade
en botanisk trädgård, anställde meteorologiska
observationer, undersökte Sibiriens fauna och
flora äfvensom dess entomologiska och mineralogiska
förhållanden samt meddelade notiser om sina rön i
bref till korrespondenter i Europa, hvilkas antal
oaflåtligt tillväxte. Bland hans resor från denna tid
är den märkligaste en färd om 300 mil till Irkutsk,
Bajkal, Kiachta och kinesiska gränsen (1766–67). Då
han 1768 återvände till Petersburg, var han redan
känd i den lärda verlden. 1770 utnämndes han till
professor i ekonomi och kemi vid vetenskapsakademien
i Petersburg. I ekonomiskt afseende betryggad, kunde
han nu odeladt egna sig åt naturvetenskaperna. Såsom
skriftställare var han dock föga produktiv. Några
spridda uppsatser af zoologiskt och botaniskt
innehåll jämte ekonomiska afhandlingar om skogssådd
m. m. voro icke af synnerlig betydelse. Med större
intresse egnade han sig åt sin brefvexling och åt
naturvetenskapliga resor, bland hvilka må nämnas
en 1779 på vetenskapsakademiens bekostnad företagen
färd till Volgas källtrakter, till Onega och Hvita
hafvet. 1780 finna vi honom anställd, med titel af
bergsråd, såsom biträde åt chefen för grufvorna
i Nertsjinsk i östra Sibirien, en ställning, som
han dock ej länge behöll. Han blef nämligen 1782
kallad till Petersburg för att ansvara för brister
och oriktigheter i de räkenskaper han hade att föra,
hvaraf följden blef hans afsättning. Troligtvis bestod
hans fel endast i bristande ämbetsmannainsigt och
ordningssinne. Han tillbragte efter detta missöde
två år i närheten af Nertsjinsk i den föga ansedda
ställningen af "ispravnik" (ungefär motsvarande
vårt "länsman"), tills han 1784 blef antagen till
mineralogisk resande för kejserliga kabinettet,
en post, som han innehade till sin död. Han bosatte
sig i Irkutsk i närheten af Bajkal-sjön. Men hans
vandringslust hade icke minskats med åren, och med
glädje emottog han 1792 uppdraget att anordna en
expedition, hvilken skulle återföra några skeppsbrutna
japanska undersåtar från Sibirien till hemlandet
och tilllika inleda handelsrelationer med japanska
riket. Dermed skulle vetenskapliga forskningar
förbindas. L. deltog sjelf i början af färden, men
öfverlemnade sedan ledningen åt sin son Adam L.,
som, instruerad af fadern, med framgång fullgjorde
uppdraget. 1795 utverkade L. sig understöd för en
ny japansk expedition. Han skulle besöka de af ingen
naturforskare beträdda trakterna kring Irtysj-flodens
källor samt derefter från någon hamn vid Kamtsjatka
segla öfver till Japan. Han anträdde färden
med gladt mod, men redan vid början deraf gjorde ett
plötsligt slaganfall slut på hans skiftesrika lif,
d. 5/16 Jan. 1796. Den anspråkslöse naturforskarens
namn är bevaradt i flere efter honom benämnda
naturföremål. Hans öden äro tecknade af V. Lagus i
"Erik Laxman, hans lefnad, resor, forskningar och
brefvexling" (i "Finska vetenskapssocietetens bidrag",
h. 34, 1880). M. G. S.
Laxmand [-man], dansk adlig ätt. – 1. Hans L.,
från 1436 ärkebiskop i Lund, krönte 1443 Kristofer
af Bajern i Ribe domkyrka. Död d. 30 Maj s. å. –
2. Povl L., dansk rikshofmästare under konung
Hans, var en af landets rikaste adelsmän. Han egde 5
hufvudgårdar, med 14 qvarnar och 900 arrendegårdar,
9 hus i städer och stora egendomar i pant samt
tyckes hafva varit hänsynslös i sin ifver att samla
gods. Våren 1502 följde L. konungen på tåget till
Stockholm och återvände i Juni. Kort derefter,
d. 22 Juni, blef han, då han gick från slottet i
Köpenhamn, på ljusa dagen öfverfallen och dödad af
tvänne adelsmän samt derefter kastad i den omkring
slottet löpande kanalen. Hans lik jordades med
stor prakt, men d. 29 Juli anklagade konungen honom
inför riksrådet för förrädiska förbindelser med
de svenske stormännen, och d. 8 Nov. dömdes han
skyldig, utan att någon vågade uppträda till hans
försvar. Hans gods indrogos, och mördarna blefvo
ostraffade. Efter freden 1512 förklarade de svenska
riksråden, att de icke haft någon förbindelse med
L., men först långt derefter återfick hans slägt en
mindre del af de indragna godsen. Ätten utdog 1579.
E. Ebg.
Laxpata, ett slags antagligen från Finland
härstammande fiskebyggnad, hufvudsakligast afsedd för
lax, men äfven bruklig för fångst af sik. Laxpatorna,
som kunna brukas endast i elfvar, äro grundade
på laxfiskarnas kända vana att vid uppstigandet
i elfvarna envist hålla sig mot strömmen. Dessa
fiskebyggnader hafva betydliga dimensioner, men måste
i detta fall lämpas efter lokala förhållanden, hvarför
några allmänt gällande mått ej finnas. Fig. visar
planen af Öns laxpata i Ume elf. Pilarna angifva
strömmens riktning. Denna pata består af en
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
