Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Laurentiska formationen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Laurentiska formationen l. laurentiska systemet,
geol. Under denna benämning sammanfattas den äldre
delen af Canadas urberg, i motsats till den yngre,
som kallas "huronisk". Den består hufvudsakligen
af gneiser af olika slag, med underordnade lager af
kristalliniska skiffrar och kalksten. Mäktigheten
angifves till något öfver 9,000 m. Såsom ledfossil
anföres Eozoon canadense, som dock numera ej anses
vara af organiskt ursprung, utan en blandning af
kalk och serpentin. Namnet laurentisk fingo dessa
bildningar, emedan de äro mycket utbredda vid S:t
Lawrence-floden, och detta namn har sedan ofta
tillämpats på urberget äfven inom andra land.
B. L-n.
Laurentius (Lat; Ital. och Sp. Lorenzo, Sv. Lars),
den helige, diakon i Rom af spansk härkomst, led
martyrdöden d. 10 Aug. 258 under den valerianska
förföljelsen. En legend berättar, att han, befalld
att utlemna kyrkans dyrbarheter, för den romerske
ståthållaren i stället uppvisat församlingens sjuke
och fattige samt till straff derför blifvit lagd på
ett halster och vid sakta eld stekt till döds. Enligt
en annan helgonsaga skall han lidit detta grymma
straff derför att han till församlingens fattige
hade utdelat kyrkans skatter, på det ej dessa skulle
falla i hedningarnas händer. L. afbildas ung, med
ett rektangulärt halster vid fötterna eller i ena
handen eller bärande kyrkokärl och guldmynt på ett
fat. Ett 2 m. långt jernhalster förvaras såsom relik
i kyrkan S. Lorenzo in Lucina i Rom, hvilken stad
eger tillsammans åtta åt L. vigda kyrkor. Klostret
och slottet Escorial (48 km. n. v. från Madrid)
byggdes till L:s ära med anledning af ett löfte,
som Filip II gifvit i slaget vid S. Quentin (på
Laurentius’ dag, d. 10 Aug., 1557). Äfven i norden
högtidlighölls L:s dag (Larsmässan, d. 10 Aug.), och
om den vördnad, som i Sverige egnades detta helgon,
vittna åtskilliga gillen, kyrkor och offerkällor,
som burit eller ännu bära Sankt Lars’ namn. Lunds
domkyrka invigdes (1145) åt Sankt Lars. (Rörande
sagan om L. och jätten Finn se Finn.) Upsala domkyrka
är helgad åt honom (jämte S. Erik och S. Olof),
likaså en af Visbys äldsta kyrkor (nu en af stadens
intressantaste ruiner). "Larsmässan" var derjämte
fordom namnet på en marknad i Göteborg, hvilken i
synnerhet på 1850-talet var särdeles liflig. – Bland
andra helgon med namnet L. må nämnas L. Giustiniani,
Venezias förste patriark, f. 1381, d. 1455. P. F.
Laurentius, ärkebiskop i Upsala. Han tillhörde
antagligen Folkungaslägten, var munk i Enköpings
franciskan-kloster och intog ärkebiskopsstolen, efter
Jarler, 1255. L. berättas hafva fört ett strängt
regemente och särskildt hållit efter de prester,
som ännu sammanlefde med qvinnor. Död 1266.
Laurentius Andreae (latinisering af Lars Andersson),
ärkedjekne i Strengnäs och Upsala, kansler hos
konung Gustaf I samt en af sin tids lärdaste män
och dertill en bland de verksammaste befordrarna
af kyrkoreformationen i Sverige, föddes omkr. 1480
(1482?), sannolikt i Strengnäs. Han vistades under sin
studietid utrikes och var antagligen samme Laurentius
Andreae, "baccalaureus upsaliensis", som 1498 intogs
i Leipzigs filos. fakultet. Efter återkomsten till
Sverige befordrades han till ärkedjekne i Strengnäs
och blef der snart bekant med och äfven vunnen
för Luthers läror, hvilka i den från Wittenberg
hemkomne Olaus Petri fått en varm anhängare och
nitisk försvarare. Vid valriksdagen i Strengnäs i
Maj 1523 var det "mäster Lars", såsom L. A. vanligen
af sitt parti benämndes, som först gjorde Gustaf
Vasa rätt uppmärksam på reformationens grundsatser
och äfven lyckades vinna den nyvalde konungen för
desamma. Efter riksdagens slut kallades han till
konungens kansler, hvilken förtroendepost han redan
samma sommar tillträdde. Sålunda ställd i konungens
omedelbara närhet, fick han godt tillfälle att göra
sina djupa insigter och sin stora praktiska duglighet
gällande samt utöfvade i alla kyrkliga frågor
genom sin klara blick och sin okufliga energi ett
stort inflytande på sin höge gynnare. Snart derefter,
eller redan år 1524, inträdde han bland rikets råd och
erhöll med bibehållande af arkidiakonatet i Strengnäs
äfven samma befattning vid Upsala domkapitel. I
samråd och samverkan med Olaus Petri och med
Luthers bibelöfversättning till grund utarbetade,
enligt hvad allmännast antages, äfven L. A. en svensk
öfversättning af Nya testamentet, med randanmärkningar
i protestantisk anda, och gaf derigenom ett fast och
säkert stöd åt reformationsverket i Sverige. Denna
öfversättning utkom 1526. Ända till omkr. 1531 åtnjöt
L. A. sin konungs fulla förtroende såsom dennes
rådgifvare och ledare vid reformationens fortsatta
genomförande. Men då han med samma fasthet och kraft,
hvarmed han allt dittills motsatt sig papisternas
och det katolskt sinnade presterskapets planer,
äfven sökte hålla konungen tillbaka, när denne
ville i allt taga den tyska protestantiska kyrkan
och det sätt, hvarpå reformationen der bedrefs,
till mönster, inträffade snart en brytning mellan
konungen och hans gamle trofaste rådgifvare. Konungens
missnöje underhölls, om icke väcktes, genom tvänne
utländingar, nederländaren Konrad Peutinger
(l. Pyhy) och den pommerske adelsmannen Georg
Norman, hvilka snart lyckades undantränga
den för deras omstörtningsplaner obehaglige
kansleren. Hufvudsakligen på den förres anstiftan
inleddes i slutet af år 1539 en formlig rättegång
mot L. A. och Olaus Petri. Anklagelsepunkterna voro
flere. Framförallt lades dem bägge till last otrohet
mot konungen, i det de icke hade angifvit ett dem
under hemlig bikt gjordt meddelande om ett mot
konungen tillämnadt förräderi. Särskildt anfördes
mot L. A., att han vid kyrkans befrielse från Roms
förtryck icke velat uppoffra hennes själfständighet
genom att ställa henne i fullständigt beroende
af landets verldsliga regering. Han anklagades
således för något, som med skäl kan sägas just
utmärka honom såsom en af de djupsinnigaste och
mest klarseende bland den protestantiska kyrkans
första författningsordnare. Såväl Olaus Petri som
L. A. dömdes till döden, men undsluppo med dryga
penningeböter. Efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
