Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Latinska literaturen - Latinska språket är en munart af det italiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
latinstilist var Caselius. Till samma tid, ehuru
ej till samma skola, hör den utmärkte latinske
skalden Pet. Lotichius (secundus). Småningom begynte
emellertid den filologiska verksamheten att aftaga i
styrka, i synnerhet sedan en stel dogmatik börjat taga
herraväldet. Den klassiska språkvetenskapen sköttes
mera mekaniskt och ensidigt, och den latinska stilen
förföll. Enskilda lärda män, såsom Casp. Barthius,
äfven skald, E. Spanheim, läroboksförfattaren
Christ. Cellarius och, i 18:de årh., J. M. Heusinger
samt den jämväl genom god form utmärkte C. G. Schwarz
bildade dock undantag. En lyrisk skald af framstående
rang var jesuiten Jac. Balde (d. 1668), med hvilken
kan sammanställas hans samtida polacken Sarbievius,
Horatius’ efterbildare. – I Nederländerna dröjde
det länge, innan de klassiska studierna började
med framgång idkas. Stiftandet af universitetet
i Leiden (1575) och upprättandet af förträffliga
boktryckerier bidrogo att framkalla bättre resultat
af studierna. Den lärde kritikern Justus Lipsius
(d. 1606) var såsom stilist mindre lycklig och väl
ensidig latinist, men hans efterträdare Scaliger
(se ofvan) gaf väckelse till en mer mångsidig, fri
och lefvande filologisk verksamhet. Den snillrike
Hugo Grotius (d. 1645), på en gång statsman
och vetenskapsidkare, den grundlige filologen
och skicklige skriftställaren Gerh. J. Vossius
(d. 1649), de båda Heinsius, i synnerhet Nicolaus
(d. 1681), textutgifvare (af Elzevir-upplagorna),
skald, handskriftsgranskare och kritiker, höjde de
klassiska studiernas anseende och lockade till dem
många idkare. Det var dock egentligen latinet,
som fann intresse och bearbetning, hvarjämte
sträfvan att åstadkomma efterbildningar af antiken
hufvudsakligen riktade sig på poesien. Den holländska
latinistskolan grundlades förnämligast genom Heinsius’
vän J. F. Gronovius (d. 1671), som dock mest
sysselsatte sig med de prosaiske författarna. Hans
lärjunge J. G. Graevius röjde mera smak och sinne
för formen, men främjade deremot den redan nu
uppspirande benägenheten att sammanföra likt och olikt
i noter, hvilken snart tog öfverhanden, t. ex. hos
P. Burmann d. ä. En motvigt deremot bildade de
historiske kritikerna Perizonius och P. Wesseling
samt senare de förträfflige uttolkarna C. A.
Duker och F. Oudendorp. Skalder framträdde till stort
antal. Såsom sådana må här nämnas framför alla
Joannes Secundus från Haag, i början af 16:de årh.,
vidare Janus Dousa, den redan nämnde Hugo Grotius,
de båda Heinsius (fader och son), den fine Janus
Broukhusius och senare Hier. de Bosch. – I England
hade de klassiska studierna länge föga framgång. I
poesien framstå skotten Buchanan (d. 1582), med
en parafrasering af psalmerna, och den lycklige
epigramförfattaren J. Owen (Audoenus). Längre fram
uppstod dock en mästare, den principstarke, men
djerfve Rich. Bentley (d. 1742), som genom sin kritik
af Horatius liksom visade en ny väg för filologien. Af
honom påverkades äfven holländarna, t. ex. hellenisten
Hemsterhuis samt efter denne Ruhnkenius och Wyttenbach.
Efter midten af det 18:de årh. utvecklade sig
de klassiska studierna i Tyskland alltmer och
mer. J. M. Gesner och J. A. Ernesti verkade såsom
uttolkare och korrekta skriftställare. Lessing och
Winckelmann, båda hänförda af kärlek till det antika
idealet, främjade genom sina sträfvanden en mera
allsidig uppfattning af den klassiska fornverlden
och dess kultur. Under inflytelsen deraf bildade
sig den "heyneska skolan", som gjorde filologien
till ett slags estetisk humanistik. Epokgörande
blef först F. A. Wolfs (d. 1824) uppträdande. Han
bestämde den klassiska filologien såsom vetenskapen
om antiken, d. v. s. om de grekiska och romerska
nationaliteterna i hela deras omfattning. Senare
filologer, såsom Böckh, Haase m. fl., följde Wolfs
lära, och den grundlige kännaren af forntiden Niebuhr
(d. 1831) gaf nytt lif åt den historisk-antiqvariska
forskningen. Under sådana förhållanden måste
det latinska skriftställeriet få en underordnad
rol. Det kunde nu ej blifva fråga om att, såsom
i den gamla humanismens dagar, framförallt lägga
an på att utarbeta skrifter, som i formens skönhet
skulle efterbilda antiken. Det latinska språket hade
numera en inskränkt betydelse i och för meddelelser
emellan vetenskapsmännen. Virtuositeten i latinskt
uttryckssätt var visserligen någonting vackert,
men egde ingen sjelfständig giltighet. Latinskt
skaldskap fortfor att öfvas och fortfar ännu –
bl. a. kunna namnen C. D. Fuss (i Liége), M. Seyffert
(i Berlin) och Stadelmann anföras –, men mera
såsom lek, och filologernas latinska diktning syftade
alltmera till riktig framställning af sak. Ensidigt
grammatiserande och detaljstudier spårar man alltjämt,
men i det hela har den klassiska filologien börjat att
klarare fatta sin ställning och sitt mål. Kritiken
bedrifves planmässigt; grammatiken sysselsätter
sig mest med etymologiska forskningar, understödda
af den jämförande språkvetenskapen, inskrifter
och fornfynd ransakas sorgfälligt, och för de
historisk-antiqvariska forskningsarbetena har metoden
stadgat sig. De stora personligheterna, en Madvig,
en Ritschl, en Mommsen, hafva verkat väckande och
ledande i flere riktningar. Men om en literatur på
latinska språket kan numera icke talas i annan mening än
såsom hjelpmedel egentligen för språkvetenskapens målsmän.
R. Tdh.
Latinska språket är en munart af det italiska
(se Italiska språk). Detta åter var ett af de
indo-europeiska språken. Man ansåg länge, att
det italiska språket stod i närmaste förvandtskap
med det grekiska. Men efter senare forskningar har
vetenskapen icke ansett sig kunna för säkert antaga
mer än att de indo-europeiska språken hänvisa på
en ursprunglig gemensamhet, hvaremot fördelning i
vissa grupper icke är bevislig, dock med undantag
för den indisk-iranska. Det latinska språket stod i
syskonförhållande till de umbrisk-sabelliska språken,
hvilka talades i östra delen af Italien. Småningom
blef genom Roms herravälde det latinska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
