Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Latinska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rufus Festus Avienus. – Juridiken spelade nu
en mindre vigtig rol. Dock föranstaltades under
och efter Diocletianus samlingar af förordningar
(Codex Gregorianus och Cod. Hermogenianus). –
Det 5:te årh., hvrars första årtionden redan
äro vidrörda i sammanhang med slutet af det
fjerde, är folkvandringarnas och det inbrytande
barbariets tid. Literaturen har också ej mycket att
uppvisa. Kristna prosaförfattare, t. ex. påfven
Leo, och skalder, t. ex. Avitus samt den formelt
talangfulle och i det hela tilltalande Sedulius,
encyklopedister, såsom den lärde Martianus Capella,
grammatiker, såsom Cledonius, Pompejus m. fl., må
här nämnas. Vigtigare, i synnerhet för kännedomen
af tidens politiska och kyrkliga lif i Gallien
samt såsom exponent för den gallikanska lärdomen
och stilen, är biskopen C. Sollius Apollinaris
Sidonius, på en gång prosaist och skald, tankefattig
och svulstig. – Det 6:te årh., då Vestromerska riket
hade gått under, eger i literaturen egentligen två
vigtiga företeelser. Den ena är Justinianus’
samling af lagar, rättsurkunder och rättstolkningar
hufvudsakligen hoparbetad genom Tribonianus. Den
andra är filosofen Boetius vid östgota-konungen
Teoderiks hof. Förtrogen med antikens anda och
form, författade Boetius sjelfständiga arbeten och
öfversättningar, särskildt af Aristoteles. Hans
skrifter, som voro skrifna på ett jämförelsevis rent
språk och i en anda, som erinrar om de bättre tiderna,
egde sedermera stort inflytande på medeltidens
skolastik. Vid Teoderiks hof lefde äfven länge
M. Aurelius Cassiodorius, författare af historiska
och andra verk. Bland grammatiker intager Priscianus
från Caesarea främsta platsen. Hans grammatiska
lärobok studerades flitigt under medeltiden och
gäller ännu, särskildt genom sina många citat från
forntiden, såsom källskrift. Jämte honom bör nämnas
mytologen Fulgentius. Bland historieskrifvare märkas
företrädesvis Jordanes (om goterna) och Gregorius af
Tours. Romanen uppträder i och genom öfversättningen
af historien om "Apollonius af Tyrus". För öfrigt
förekomma kristna författare på vers och prosa,
dock utan högre betydelse.
V. Småningom hade den romerska literaturen
förlorat sig. Öfvergången till medeltidens latinska
skriftställeri skedde omärkligt. Efterbildningar
af antikens skrifter förekommo alltjämt. I 7:de
årh. var det mest inom det spansk-vestgotiska
riket, som skriftställareverksamhet idkades. Mest
betydande är biskopen i Sevilla Isidorus (d. 636)
och bland dennes skrifter vigtigast Etymologiae sive
Origines. Mera barbariskt var språket hos författarna
i Frankrike, t. ex. Fredegar (d2 omkr. 660), som
fortsatte Gregorius’ af Tours historia. I England
märkas metrikern Aldhelmus af Malmesbury samt den
lärde munken och polyhistorn Beda (d. 735). Redan
i 6:te årh. hade, till lycka för det literära lifvet,
benediktinorden börjat vinnlägga sig om att afskrifva
äldre arbeten. Sådan verksamhet idkades i klostret
Monte Casino uti Italien samt i det af Columbanus
(d. 615) stiftade klostret i Bobbio. Men äfven utom klostren
uppstodo plantskolor för undervisning och
vetande. Biskop Krodegang i Metz inrättade för
sådant ändamål en katedral- eller stiftsskola, der
de unge andlige utbildades i kunskaper och uppehöllo
hågen för studier. – Under Karl den stores (d. 814)
tidehvarf tycktes det literära lifvet åter vilja
uppblomstra i hägnet af kejsaren sjelf och hans
förtrogne, bland hvilka särskildt Alkuin var känd
för mångsidig lärdom. Karl stiftade vid sitt hof en
skola, och dylika uppstodo, till stor del genom hans
nitälskan för bildningens spridande, på åtskilliga
ställen i riket, såsom i Tours, Fulda, Corvey m. fl.,
der de gamle författarna flitigt afskrefvos. Men
studierna blefvo inskränkta inom en trängre krets, och
egentligen var det de andlige, som inom sig bibehöllo
kunskaperna och deras bruk i skrift. Den hedniska
bildningen egde för dem ej tillräcklig lockelse. Några
namn af en viss betydenhet, jämförelsevis taget, egde
tiden likväl, t. ex., utom Alkuin, historieskrifvarna
Eginhard, Karls vän, och Paulus Diaconus (Winfrid)
samt skalden Theodulphus, alla efterbildare af
antiken – Efter Karls död blef hans med konst
uppehållna skapelse naturligtvis allvarsamt hotad af
det alltmer inbrytande barbariet. Dock bibehöllo sig
studier och studieintresse, om ock tämligen ensidigt,
i åtskilliga stifts- och klosterskolor, der afskrifter
af antika författare samlades och i synnerhet kyrkliga
författare lästes. Den literära verksamheten var
obetydlig, skrifternas innehåll magert – de omfattade
dogmatik och moralteologi, krönikeskrifning och
andliga qväden – samt formen svag såväl i prosa
som i vers. Mest betydande bland tidens lärde är
Rabanus Maurus (d. 856) i Fulda, hvilken grundlade
den populära bibeltolkningen och gaf uppslag till
en ordnad skolundervisning i Tyskland. Hans lärjunge
Walafrid Strabo uppträdde som skald. Filosofen Scotus
Erigena (d. 880) och den kyrklige författaren
Hinkmar (d. 882) kunna jämväl nämnas. Vidare förtjena att
ihågkommas bildningen och studierna i England under
Alfred den store (871–901), hvilken, sjelf lärd, på
allt sätt gynnade lärdomen och frikostigt utrustade
den då grundlagda högskolan i Oxford. I England afbröt
dock den normandiska eröfringen (1066) den literära
verksamheten, och i allmänhet var feodaltiden föga
gynsam för skriftställeri. I Tyskland finna vi likväl
författare med smak och en viss renhet i formen,
såsom skaldinnan nunnan Roswitha (d. omkr. 1000)
samt historieskrifvarna Widikind och Dietmar
(d. 1019). Klosterskolorna förete jämväl en rätt
aktningsvärd verksamhet, befordrad genom lärda och
nitiska föreståndare och gynnare. Bekanta lärda äro
från den tiden Gerbert (sedan påfven Sylvester II)
och ärkebiskop Bruno, broder till Otto I. I det hela
var dock under de första seklen efter Karl den store
lärdomen ringa och inskränkt till de andlige samt
den literära produktionen obetydlig. Latiniteten var
starkt uppblandad med barbarismer. I kyrkans ritual
användes den latinska poesien, numera med versen
rimmad. Bland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
