Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Latinska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
höllo torra notiser om yttre tilldragelser,
såsom järtecken m. m., under året, upptecknade
och offentliggjorda på en tafla. Utom kalendrar
(fasti, se d. o.) förekommo äfven ritualböcker och
kommentarer öfver den religiösa kulten i fråga om
såväl öfverstepresternas som augurernas förrättningar
och verksamhet. Vidare funnos ämbetsmannalängder
och registratur (libri et commentarii). Utom "de
12 taflornas lagar" (leges duodecim tabularum),
hvilka skulle läras utantill, märkes Flavius’ samling
af legis actiones, ett slags rättegångsordning
m. m. (samlingen af "konungalagarna" kan icke göra
anspråk på historisk äkthet). Att vältalighetsprof
förekommo vid de praktiska öfverläggningarna är
gifvet. Uppteckning af hållna tal företogs först
af Appius Claudius Caecus, den frejdade senatorn,
som genom sitt kraftiga tal omintetgjorde Pyrrhus’
fredsanbud. De enskilda familjerna hade sina
stemmata, d. v. s. med kransar omvirade stam-
eller antaflor, som hängdes på "imagines"
(förfädernas bilder). Äfven grafvårdarna försågos
med inskrifter, och en del af dessa hade rytmisk
form. Denna brukades äfven för sånger, hvilka sjöngos
till gudarnas ära, t. ex. de hymner, som salierna
(salii) och åkerbröderna (fratres arvales) egnade
Mars. Äfven formler, spådomar och böner affattades
på vers. Det var den s. k. "saturniska versen",
som användes. Oregelbunden och mångskiftande, synes
den hafva, öfver hufvud taget, bestått af en jambisk
och en trokeisk hälft (v – v – v – v | – v – v – v),
dock med rätt att låta en tonsvag taktdel bortfalla
på ett eller annat ställe och med stark betydelse
för accenten. – Öfver formelväsendet höjer sig
dock folkpoesien. Sitt ursprung synes denna hafva
haft i de landtliga upptågen vid skördefesterna,
då improviserade vexelsånger och farser under
starkt minspel och förklädnader ökade glädjen och
uppsluppenheten. Derifrån alstrades de "fescenninska
verserna" (se d. o.) och satura (se d. o.). Äfven
de atellanska farserna (se Atellaner) hafva måhända
framgått från folkförlustelser för stunden.
I. Under den arkaistiska perioden (från 240 till 81
f. Kr.) spred sig kännedomen om grekernas odling och
literatur bland det romerska folket, särskildt inom
de högre kretsarna. Den gammalromerske anden började
undanträngas af en mera verldsborgerlig uppfattning
och riktning, som främjades af tongifvande fältherrar
och statsmän. Det blef för de ledande männen alltmera
nödigt att känna och kunna röra sig med det grekiska
språket, och den helleniska bildningens skatter
öppnade sig för och tjusade de för sådant hittills
otillgänglige krigarna. Redan Scipio d. ä. och
hans broder togo starkt intryck af den grekiska
literaturen, som de bidrogo att göra känd och aktad
i Rom. Macedoniens båda besegrare, T. Quinctius
Flamininus och L. Aemilius Paullus, voro ännu ifrigare
beundrare och befordrare af grekisk odling. Men allra
mest gjorde sig den grekiska literaturens inverkan
gällande i och genom den krets af fint bildade män,
som slöt sig omkring den yngre Scipio och hans vän
Laelius. Det fornromerska föreställningssättet gaf
alltmera vika i trots af de starka, men längden
fruktlösa bemödanden, som M. Porcius Cato utvecklade
i afsigt att upprätthålla detsamma. Grekiska lärare
undervisade i Rom, och det senatsbeslut, som 161
f. Kr. utdref filosoferna, hade ingen varaktig verkan,
ty redan 6 år derefter emottogos i Rom såsom sändebud
från Athen tre berömda filosofer, hvilka i Rom spridde
sina läror.
Inom literaturen var det först och främst
dramatiken, som utvecklade sig efter grekiska
mönster. År 240 f. Kr. uppträdde Livius Andronicus,
en grekisk krigsfånge från Tarent, i ett af honom
författadt latinskt skådespel, som efterföljdes af
flere. Dessa voro egentligen öfversättningar utan
konstvärde samt skrifna på ett rått och otympligt
språk; men smakriktningen var en gång gifven, och
under sådant förhållande kunde lätt förutses, att
de första klumpiga försöken skulle efterträdas af
bättre. Kort efter Livius uppträdde kampanen Naevius
mera sjelfständigt och med större herravälde öfver
formen. Han behandlade ämnen ur Roms egen sagotid
och historia, t. ex. Romulus’ och Remus’ födelse,
och skapade på sådant sätt det inhemska sorgespelet
(tragoedia praetexta). Honom följde Ennius, jämväl
från Kampanien, hvilken bearbetade grekiska stycken –
mest af Euripides –, behandlande ämnen ur de äldre
sagokretsarna. Pacuvius, systerson till Ennius,
och Attius fullföljde saken, och den senare, som
på grund af kraft och värdighet i teckning och
framställning samt större konstnärlighet i vers och
språk kan anses beteckna höjdpunkten i skaldeslaget,
behandlade äfven dramatikens teori. – I komedien
försökte sig, utom Livius, Naevius och Ennius, de
långt mera betydande T. Maccius Plautus, Caecilius
Statius, P. Terentius Afer, Vectius Titinius och
Lucius Afranius. Förebilderna hemtades mest från
det yngre attiska lustspelets förnämsta författare,
Filemon, Menandros och Difilos. Styckena äro i
det hela typiska. De behandla, under vexlande
situationer och mångfaldiga roande förvecklingar,
någon intrig, vanligen en kärlekshandel. (Fadern
eller någon annan målsman skall luras med hjelp af
en slipad slaf; sonen eller älskaren och den sköna
samt en putslustig snyltgäst höra till pjesen.) I
Rom framställde lustspelet i allmänhet utländska
förhållanden. Titinius och Afranius införde deremot
ett inhemskt sådant (comoedia togata). Man ser för
öfrigt huruledes den råa begynnelsen hos Plautus
utvecklas till en skrattväckande framställning
med mustiga infall och uttryck samt en ofta qvick
dialog. Mera fin och sirlig, men mindre folkligt
ursprunglig var Terentius, hvilkens språk ansågs
så godt som mönstergillt. Den saturniska versen
hade småningom aflösts af de grekiska jamberna
och trokéerna. Titinius’ och Afranius’ stycken
ega särskildt intresse i och genom behandlingen af
lifvet i Latium och Rom. Den förres teckningar stå
på gränsen till de atellanska farserna. Äfven dessa
fingo nu sina bearbetare, särskildt L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
