Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lappsk mytologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bodde i mellersta luften, och hon omtalas
ständigt, utan förvexling och utan alla bibegrepp,
såsom den konstanta första alstrarinnan. När
nu detta par skapat en själ, tog Mader-atje
denna i sin för ändamålet alltid öppna buk
samt begaf sig kring och genom solens strålar
till Mader-akka. Hon upptog på samma sätt
själen i sig och alstrade kring denna det
första fosteranlaget. Skulle deraf varda en son,
införde hon det i sin ena jordiska dotter,
Juks-akka ("bågmodern"), mankönets och jagtens
vårdarinna; skulle en dotter deraf uppstå, inbragte
hon det i sin andra jorddotter, Sar-akka
("skapelsemodern"), qvinnors beskyddarinna. Dessa
gåfvo fostret den första könsformen samt
öfverlemnade det på samma sätt slutligen till den,
som skulle kroppsligt framföda det. Detta gällde
såväl menniska som djur. En tredje dotter,
Uks-akka ("dörrmodern"), som synes ensamt hafva
tillhört menniskan, hade sin plats vid kåtans
dörr. Hon skyddade barnet och gaf det dess
trefnad efter födelsen (se Akka). Dessa "akkor"
eller gummor dyrkades ifrigt med böner och
offer. Så slog man t. ex. ut en liten sqvätt
mjölk vid kåtans dörr hvar gång man åt. Med
afseende derpå att flickebarn voro företrädesvis
önskvärda till följd af det pris de betingade
vid giftermålet, äfvensom med afseende på en
lycklig utgång af hafvandeskap och barnsbörd
dyrkade qvinnorna i synnerhet Sar-akka - som
äfven kallades Stauko- eller Stilko-edne
("barnvärk-modern") -, och till henne offrades i kåtans
påssio, hvarför de äldste presterna voro mäkta
förgrymmade öfver henne. De kallade henne
"barnmorskan från helvetet" och
påssio-utgången "den förbannade bakdörren". Detta är en
i sina detaljer alldeles egendomlig uppfattning
af alstringssättet. Antagligen har Mader-akka
till en början varit solen, "som hålles för en
moder för allt lefvande; hon konserverar deras
renfoster och meddelar dem den naturliga
värmen, att de väl må trifvas" (Rehn). Uppfattad
såsom personlighet, fordrade hon, enligt lappsk
åsigt, familj, och derur hafva sedan utspunnits
akka-historierna, måhända under inflytande af
nordiska rykten om Frigga-Fröja. - Lapparnas
lära om tillståndet efter döden liknar mycket
åtskilliga andra folks och innehåller en mängd
detaljer, som göra det möjligt att förstå flere
eljest svårförklarliga drag ur deras forna
hvardags- och själslif. Menniskans tillvaro ansågs
icke upphöra med döden. Men efter döden
var menniskan icke endast en ande, utan
äfven en kroppslig varelse med kraftig gestalt
och med samma verksamhet och
sysselsättningar som under jordelifvet samt omgifven af
likartad natur och af samma varelser som förut.
Under denna förutsättning antingen begrofs
den döde direkt eller nedsattes i en släde,
åtföljd af vapen, redskap och prydnader.
Grafven höljdes till skydd mot rofdjuren med
stenar, och en sten restes derpå. De döde, sade
man, hade sina kåtor under jorden i jabmi- eller
saivo-aimo ("de dödes hem"), äfven saivok
("dödingar" l. "dödsriket"). De kallades jabmi- eller
saivo-olmak (män) och j.- eller s.-neitah (flickor);
dock funnos der äfven hustrur och barn. Jabmi
och saivo äro äfven predikat för allt, som der
finnes, såsom bostäder, redskap och djur, samt
för trollmän med deras följe. Dessa saivok ärfdes
af de i dem nedlagda förfädrens afkomlingar,
och en lappfamilj kunde sålunda ega flere, här
och der i marken. Deras innevånare voro icke
synliga för egarna, utom under dessas ekstas,
men de stodo i den närmaste vexelverkan med
de lefvande. Båda parterna delade lifvets
intressen och påverkade hvarandra; dock var
saivo-folket det hufvudsakligen bestämmande
och öfverlägsna. Saivo-folket bragte de lefvande
lycka eller olycka, alltefter nyck eller förtjenst,
de vållade sjukdom för att få en kär anhörig
till sig o. s. v. - Jabmi- eller saivo-aimo var
nu begrafningsplatsen; det var eller blef ett
heligt ställe och kallades derför basse l. passe,
hvilket ock var namnet på hvarje ställe, der
offermåltider höllos, der något ovanligt
naturföremål, måhända äfven någon vigtig tilldragelse
mötte lappen. Der uppsatte han "minnesstenar"
eller stoder af trä. Några fingo stå stilla,
andra flyttade han med sig; de kallades
saivo-kedge ("saivo-sten"). Det är sannolikt dessa
stoder, som sedermera fått det lappska namnet seite
och i svenska lappmarkerna kallats "storjunkare"
(junkare = norska ståthållare). Till en början
voro de blott grafmonument, men senare
ansågos de hafva en viss grad af lif, så att de
kunde sjelfva vandra kring, och under
inflytandet af katolsk helgonkult tillbådos de med
knäfall, smordes med blod och flott o. s. v.
De uppställdes sedermera efter godtycke, hvar
som hälst, t. o. m. på lafvar af trä i kåtornas
närhet, och mycket ofta vid forsar, i hvilka
funnos egendomligt svarfvade stenar, särdeles
lämpliga för ändamålet: att väcka beundran,
åtminstone förundran. - Äfven en annan sida
af saivo-kulten bör omtalas, nämligen den, att
när ett barn föddes, detta under fullständig
nedsänkning i vatten samt under ceremonier,
som ej voro kristna, döptes och uppkallades
efter någon saivo-innevånare. Ibland fingo
mödrarna före nedkomsten upplysning i
drömmen om hvilken döding skulle uppstå i barnet,
men oftast måste detta utrönas medelst
trolltrumman. Det var emellertid icke nog med
det första dopet, utan flere egde rum på skilda
tider; och dervid ändrades det först gifna
namnet efter någon annan jabmek, emedan man vid
sjukdom och ofall ansåg dessa kunna bero
derpå att man icke valt rätta namnet. Med
namngifvandet följde äfven öfvertagandet af den
uppkallades saivo-hem, hvilket blef en
naturlig följd af den döde anförvandtens
återupplifvande i den döpte. I dopformuläret heter
det nämligen, att N. N. jabmek (döding)
kallas att stå upp och i den döpte vara frisk samt
få nya lemmar. Det är i sin kärna en form
af själavandring.
På ofvan skildrade, ursprungliga uppfattning
af de dödes tillstånd, hvilken lapparna i
hufvudsak, men icke i detaljer, synas haft
gemensam med andra nord-asiatiska folk, byggde de
efter beröring med katolsk kristendom en lära
om ett de osaliges hem djupt under jorden,
ett helvete, t. o. m. om en skärseld. Detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
