Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lappfjärd - Lappförsamling - Lapphunden. Se Hunden - Lappi - Lappkorn. Se Korn, sp. 1378 - Lappkåta. Se Lappar, sp. 768-769 - Lappland (på lappska Same ädnam). 1. Ett vidsträckt, efter dess urinnevånare, lapparna (se d. o.), benämndt område i norra Europa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lappfjärd, kustsocken af Ilmola härad och
Närpes domsaga, Vasa län, Finland. Areal
321 qvkm. Befolkningen svensk, 5,518
pers. (1883). L. bildar med Kristinestads stads- och
landsförsamling ett konsistorielt pastorat af 2:dra
kl., Åbo ärkestift, Vasa nedre prosteri. – Socknen
är bekant genom striden d. 29 Aug. 1808. Under det
att finska hufvudarmén i Aug. stod söder om Lappo,
hade omkr. 2,500 man trängt fram till Lappfjärd
och en annan styrka till Nummijärvi, vid vägen
till Tammerfors. Efter v. Döbelns insjuknande hade
öfverstelöjtnant Furuhjelm tagit befälet öfver den
förra afdelningen. Den 28 Aug. landsteg generalmajor
v. Vegesack med 2,500 man af den genom storm skingrade
s. k. svenska fördelningen och framryckte genast till
L., der han öfvertog befälet äfven öfver Furuhjelms
trupper. Ryssarna anryckte söderifrån mot både
Nummijärvi och L. Mot sistnämnda ställe gick general
Bibikov, som icke viste af landstigningen, med 1,600
man d. 29 till anfall, men blef i grund slagen.
O. I. C. O. N.
Lappförsamling, till skilnad från lappmarksförsamling,
en icke territoriel församling, som omfattar endast
lappbefolkning. I sådan församling skrifven person
tillhör icke någon kommun.
Lapphunden. Se Hunden.
Lappi, finskt ord med betydelse af både lapp
(lappalainen) och Lappland (Lapinmaa). Ordet ingår
såsom sammansättningsled i en mängd ortnamn samt
är ensamt för sig tillika namnet på en socken
(i svenskan ännu ofta kallad Lappo) af Ulfsby
härad och Vehmo domsaga, Åbo och Björneborgs län,
Finland. Areal 224 qvkm.; befolkningen finsk, 2,756
pers. (1883). L. är ett konsistorielt pastorat
af 3:dje kl., Åbo ärkestift, Vehmo prosteri.
O. I.
Lappkorn. Se Korn, sp. 1378.
Lappkåta. Se Lappar, sp. 768–769.
Lappland (på lappska Same ädnam). 1. Ett vidsträckt,
efter dess urinnevånare, lapparna (se d. o.),
benämndt område i norra Europa, deladt mellan Sverige,
Norge, Finland och Ryssland. I denna mening omfattar
L. största delen af Skandinaviska halföns nordliga
hälft, nämligen nästan hela det inre fjäll- och
skogslandet i Sverige ända ned till och uti landskapen
Jämtland och Herjedalen, i Norge hela Finmarken
och fjälltrakterna ända ned emot Röros, de nordliga
delarna af Finland samt Lappska halfön eller Kola
i Ryssland, bildande sålunda en lång båge af
1,300–1,500 km. längd och högst 500 km. bredd. Strängt
begränsadt är L. endast i n. och ö., der det når
Ishafvet och Hvita hafvet; mot s. v. och v. är
gränsen obestämd. Det hela utgör ett område af icke
mindre än omkr. 400,000 qvkm. (alltså föga mindre
än Sverige), fördeladt sålunda, att på Sverige komma
omkr. 118,000, på Norge 50,000, på Finland 70,000 och
på Ryssland 160,000 qvkm. De delar af L., som falla
inom Skandinaviska halfön, utgöras af Kölens högländta
fjällvidder och långa sluttningar, med en karg och
allvarlig, men stundom äfven vacker och tilltalande
natur, med vidsträckta skogar, stora sjöar och
strömmar, kala och snöhöljda bergstoppar. Inom Finland
fortsattes höglandet genom Maanselkä och dess
förgreningar, en vattenrik skogstrakt, som mot
ö. sänker sig alltmera och småningom öfvergår
till de ödsliga slätter, som uppfylla Kolahalfön,
hvilken endast i v. och s. eger skogar, sjöar och
höjder af någon betydenhet, men för öfrigt till mer
än hälften består af s. k. tundra, en skoglös, af
mossar och kärr uppfylld öcken. – Detta stora land
har en befolkning af endast omkr. 100,000 individer,
tätast samlad vid de norska ishafskusterna, dit
ett lönande fiske och en friare lagstiftning lockat
och ännu locka många invandrare från de ryska och
finska lappmarkerna, hvaremot befolkningen bor
glesast på Kolahalfön, hvarest nästan hela det
inre landet är obebodt. På den svenska andelen
af L. kunna beräknas komma omkr. 37,000, på den
norska närmare 50,000, på den finska 6,000 och på
den ryska 9,000 innevånare. Befolkningen består af
mycket olika element. Lapparna uppgå kanske till
omkr. 30,000; dernäst komma i antal omkr. 28,000
svenskar, 20,000 norrmän och 15,000 finnar,
hvarjämte inom ryska området bo 5,000 ryssar och
2,000 kareler, hvilka siffror emellertid äro osäkra,
enär mycken blandning mellan de olika folken eger
rum. Lika skiljaktiga som folkelementen äro ock
innevånarnas lefnadssätt. Åkerbruket är lönande
endast i vissa af floddalarna i Sverige och Norge,
hvaremot skogsafverkning mångenstädes i Sverige och
Finland ger befolkningen sysselsättning. Fisket är i
de norska och ryska delarna af L. hufvudnäring, medan
i de stora skogarna och på fjällen kringvandrande
lappar lefva af sina renhjordar. Nomadernas antal
lär dock vara i ständigt nedgående, en följd dels
deraf att många lappar upphöra med renskötseln och
blifva bofasta, dels af den s. k. gränsspärrningen
1852, då ryska regeringen förbjöd lapparnas fria
vandringar mellan Sverige och Norge å ena samt
Finland och Ryssland å andra sidan. – Herraväldet
öfver L. var i forna tider mycket omtvistadt, och
först i detta århundrade har den sista gränsfrågan
blifvit löst. Skandinaver och ryssar framträngde
under medeltiden i lappska obygderna såsom köpmän
och missionärer samt gjorde hvar för sig anspråk
på öfverhögheten öfver större eller mindre delar af
dessa nästan okända trakter. Redan under 1300-talet
ansågos kusterna vid Ishafvet och hela Kolahalfön
lyda under Norge. Då det svenska väldet utvidgades åt
dessa nejder, gjorde Sverige i slutet af 1500-talet
anspråk på åtminstone den norska ishafskusten, men
afstod dock från dessa anspråk genom freden i Knäred
1613. Ryssarna å sin sida undanträngde det norska
inflytandet i Kola, hufvudsakligen genom uppbyggandet
af kyrkor och kloster. Slutligen återstodo endast
några s. k. gemensamma distrikt, från hvilka skatt
kräfdes af såväl den ena som den andra makten. Gränsen
mellan Sverige och Norge fastställdes 1752 genom
det mellan dessa land belägna gemensamma distriktet,
hvarvid Enare och Utsjoki (nu finska) blefvo svensk
samt Kautokeino och Avjovarre norsk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
