Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lappar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samt om året i öfrigt är "godt" och renarna hålla
sig samman, emedan de lätt kunna skrapa sig ned
till mossan, äro lapparna mera stilla och hafva
närmare grannar. Då eger ock lifligare umgänge rum,
då firas fester: förlofningar, bröllop o. d. Äfven
om äktenskapen ännu bland de förmögnare uppgöras
af föräldrarna och i viss mån hafva karakteren af
brudköp, har dock numera lemnats större inflytande åt
det personliga tycket mellan de unga. Till följd deraf
hafva friarefärderna med deras superi till största
delen upphört. Förlofningarna ske mera enkelt och
anspråkslöst, och äfven bröllopskalasen hafva fått
mindre dimensioner, framförallt bättre ordning. Detta
beror väl i främsta rummet på en renare moralisk och
religiös hållning, men i ganska väsentlig grad äfven
på minskad, stundom rent af bristande tillgång på
bränvin. Införsel af sådant är nämligen förbjuden
i lappmarkerna, och detta förbud öfvervakas nu
vida strängare än förr. Nykterheten har gjort stora
framsteg. – Vid de större kyrkofesterna vintertiden
bruka äfven nomadlapparna inställa sig och hafva,
liksom de andra, efter råd och lägenhet bostäder
och visthus på kyrkoplatserna, hvilka derigenom få
utseende af byar ("kyrkostäder") och äro så starkt
bebyggda, att de kunna hysa en stor massa menniskor,
då tillströmning eger rum vid marknaderna. Sommartiden
äro nomaderna så långt borta, vid fjällen, att
kyrkofärderna, äfven med ansträngda marscher, skulle
taga flere dagar, hvilket i allmänhet icke låter sig
förena med hjordarnas behöriga vård. Lapparna infinna
sig derför icke i större antal vid dem. Men derigenom
att böndagarna i lappmarkerna icke utsättas på samma
tider som i det öfriga Sverige, utan på tider mera
lämpliga för lapparna, inställa sig alltid några vid
dem, och nästan ständigt bo några gamla, utlefvade
lappar på kyrkoplatsen. Inträffar det att barn födas
hos dem under sommaren, få dop och kyrkotagning
i regel anstå till hösten eller vintern. Inträffa
dödsfall, nedföres den döde till begrafning vanligen
först när snön fallit, någon gång till följd af
naturhinder först nästa år. I kyrkogården skall den
döde dock nödvändigt, ty lapparna äro numera stränga
i att vidhålla de kyrkliga ceremonierna. Till denna
lapparnas ifver att få den döde begrafd i vigd jord
bidrager möjligen ock ett dunkelt minne af den gamla
religionens lära om odödligheten såsom en direkt
fortsättning af jordelifvet. Af denna gamla religion
(se Lappsk mytologi) qvarstår ännu en hel del, mer
eller mindre uppenbart, i åtskilligt skrock, såsom
äfven i Sverige är förhållandet med den fornnordiska
gudaläran. Af denna ingick något äfven i lapparnas
gudadyrkan till följd af deras ringa kultur, jämförd
med grannarnas.
Under den närmare och vidsträcktare beröringen med de
folk af högre kultur, bland hvilka lapparna bo, hafva
med deras gamla religion förlorats äfven deras gamla
sagoberättelser, som fordom så gerna reciterades eller
sjöngos, och de för lapparna egendomliga sagospelen,
som voro ett slags korta, delvis improviserade
dramer. Sagorna förtaldes i form af "runor", som hade
de finska "runornas" meter och
samma alliterationer, samma upprepningar af tankarna,
hvilket är så utmärkande för de finska. Nu
förekomma blott prosa-sagor, af samma innehåll som
våra, endast lokaliserade och något lämpade efter
lappska förhållanden. I poetisk väg får man nu höra
blott korta stämningssånger, sjungna med jodling,
och epigram, båda framkallade af ögonblickets
företeelser ock ofta döda med dem. Icke häller
finnes någon af lapparna samlad literatur, ehuru
rätt många i ungdomen ega en viss kunskap i både
läsning och skrifning. Endast få tryckta skrifter –
mest öfversatta religiösa böcker och almanacken –
finnas. Den enda skrift lapparna flitigt bruka är
bomärken.
Lapparnas första beröring med andra folk måste,
såsom en granskning af låneorden i deras språk (se
för öfrigt Lappska språket och literaturen) gifver
vid handen, ligga ganska långt tillbaka i tiden. De
svenske lapparnas språk innehåller ord icke blott
ur den moderna och medeltidssvenskan, utan äfven
ur fornsvenskan och gotiskan, de ur det sistnämnda
språket förmodligen sådana, som varit gängse äfven
i fornsvenskan. Då nu ingen anledning finnes att
antaga, att lapparna någonsin i Europa, måhända
med undantag för östra Ryssland, gått sydligare än
till 60° n. br., torde alla dessa språktillskott
hafva vunnits vid beröring med skandinaver. Denna
beröring har således varit mycket långvarig; den
har ock för lapparnas utveckling varit af synnerlig
betydelse. Före denna saknade lapparna ordnadt
samhälle och lefde i skilda familjer. De hade intet
annat mått än naturmåtten: finger, spann, famn, och
räknade antagligen icke öfver 10 (fingertalet). De
hade ingen tidräkning, ingen skrift, ingen konst,
med undantag af snidning. De saknade då, som nu,
boskapsskötsel och åkerbruk samt kände icke ens andra
folks produkter af dessa yrken, hvilket bevisar,
att de på vägen till norden icke varit i beröring
med folk af så pass hög utveckling. De kände dock de
flesta nordiska naturbildningar, växter och vilda
djur, bland, dem renen. Måhända var denne redan då
tam, men de förstodo icke att bruka ren-kons mjölk
och gjorde icke ost af den. De kände icke bruket af
något enda vegetabiliskt ämne till kläder eller sömnad
och ingen enda metall. Det är icke klart om de till
bostad viste begagna något annat än trädens grenar och
naturbildningar. De voro således ganska lågt stående
vildar, men fiskare och jägare, ty hunden egde de
redan tam. Det är ock af språkgranskningen klart, att
de skandinaviske lapparna icke på sin väg till norden
varit i beröring med finsk stam af högre kultur än den
nämnda; ty det är att märka, att de, fastän söndrade
i dialekter, "tala samma språk från Kola till Röros"
(Friis), således äfven i Finland, fastän der mera
moderna finska ord ingått i deras språk.
De äldsta antydningarna om lapparna komma utrikes
ifrån; den allra äldsta har man måhända hos Tacitus,
som i sin "Germania" skildrar tiden omkr. början af
1:sta årh. e. Kr. Under åren 500–850 omtalas de några
gånger för sin skidlöpning, såsom skrito-fini, -vini l.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
