Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Langer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mästaren i hans arbete. Så deltog han i utförandet af
Davids "Leonidas", och i hans tafla "Napoleons tåg
öfver alperna" inålade han generalens häst. Längre
fram utförde han en kopia af denna tafla, hvilken
nu befinner sig i Versailles. Efter flere mer
eller mindre lyckade försök vann L. 1809 det
romerska priset för en framställning af Priamos
vid Achillevs’ fötter. Under sin vistelse i Rom
hemsände han en tafla, Kassandra anropar Minerva
mot Ajax, hvilken då väckte stort uppseende och nu
befinner sig i Louvre. Hemkommen till Paris 1815,
utförde han flere kompositioner, som mottogos
med bifall, såsom Alexander afstår Campaspe
åt Apelles (1819), Diana och Endymion (1822)
samt Davids porträtt (måladt i Bruxelles 1824).
C. R. N.
Langningsrum, sjöv., en gång eller ett rum utanför
krutdurken. Vid nedsättning i eller uttagning
från durken "langas" krutet genom denna gång.
L. H.
Langobarder, longobarder (Lat. longobardi), ett
germanskt folk af svevisk stam, som, då det först
blef bekant i historien, d. v. s. på kejsar Augustus’
tid, bodde vid nedre Elbes venstra strand, i det
sedermera s. k. Bardengau (kring Bardewieck nära
staden Lüneburg). De skildras af Tacitus såsom ett
krigiskt folk, hvilket, oaktadt sin fåtalighet, genom
oförvägen tapperhet värjde sin frihet mot kringboende
mäktiga folk (chauker, cherusker, semnoner). De
uppsöktes och besegrades år 4–5 e. Kr. af kejsar
Augustus’ adoptivson Caesar Tiberius, men slöto
sig sedermera till det stora mot romarna riktade
förbund, för hvilket markomannerna under Marbod
stodo i spetsen. I det krig, som år 17 utbröt mellan
Marbod och Arminius, det cheruskiska förbundets
anförare, gingo langobarderna dock jämte semnonerna
öfver till den senare. Vid den stora folkrörelse,
som kring midten af 2:dra årh. egde rum i norra och
nordöstra Germanien, inföllo langobarderna (eller väl
rättare en del af dem) i förening med obierna genom
markomannernas land (Böhmen) på romerskt område,
antagligen i början af kejsar M. Aurelius’ regering
(161–180); men slagna af kejsarens befälhafvare
Vindex och Candidus, slöto de fred med romarna,
hvarefter deras namn för en längre tid försvinner ur
historien. Enligt sina egna, till en del fabelaktiga
sagor härstammade de från Skandinavien (förvexling med
"Scatenauge", vid Elbes strand?). De skola under
namnet "viniler" innehaft en tredjedel af detta
land, men på grund af öfverbefolkning utvandrat
derifrån under anförande af sierskan Gambaras
söner Ibor (Ivar?) och Ajo till landet "Skoringa",
vandalernas hem. Der skola de af guden Wodan
(Odin) hafva erhållit namnet langobarder (T. lange
bärte, långskägg) och genom hans hjelp vunnit seger
öfver vandalerna. Derifrån drogo de, enligt sagan,
vidare till landen Mauringa (ö. om mellersta Elbe?),
Golanda (goternas område vid Svarta hafvet?), Anthaib
(de slaviske anternas område), Banthaib (vendernas
område) och Wurgondhaib (burgundernas område ö. om
Karpaterna?).
Under sin bosättning i sistnämnda land skola de hafva råkat i krig
med bulgarerna (hunnerna?). Deras förste konung,
Agelmund (omkr. 389–423), stupade i en strid med
dessa. Men hans efterträdare Lamissio hämnades
detta nederlag genom en seger, hvari den bulgariske
(hunniske) konungen skall hafva stupat. Lamissios
efterträdare, Let (426–466), blef stamfader för
den konungaätt (litingerna), som sedermera länge
regerade öfver langobarderna. Under Lets sonson,
Godehok, invandrade langobarderna (488) i Rugiland
(vid mellersta Donau och Morava), och dennes sonson,
Tato, förde dem till en öppen slätt, som på deras
språk kallades "feld" (antagligen slätten mellan Donau
och Teis, ö. om Budapest). Der kommo de i beroende
af de krigiske herulerna, hvilka de dock slutligen
besegrade och tvungo att utvandra, omkr. år 500. (Se
Heruler.) Kort efter denna seger mördades Tato af
sin brorson Wacho. Denne skall hafva underkufvat
sveverna (utan tvifvel den sedan kejsar Augustus’
tid i Mähren och ärkehertigdömet Österrike bosatta
grenen af denna folkstam). Med hans son Waltari utgick
år 527 litingernas ätt. Langobarderna korade då till
sin konung Audoin af gausingernas ätt. Under denne
konungs regering (527–567?) inrymde kejsar Justinianus
I i Konstantinopel Pannonien åt langobarderna
och gaf dem årliga skänker, för att få dem till
bundsförvandter (foederati) mot gepiderna. Nu uppstod
mellan de båda grannfolken en lång följd af krig,
endast afbrutna af korta stillestånd. Audoins son
Alboin (se d. o.) gjorde i förbund med avarerna
(se d. o.) slut på gepidernas rike, som (567)
besattes af avarerna. Men redan året derpå uppbröt
Alboin med hela det langobardiska folket till Italien,
öfverlemnande äfven Pannonien åt avarerna. Inom kort
eröfrade han största delen af norra Italien, som efter
langobarderna erhållit namnet Lombardiet. Pavia föll
efter en treårig belägring (569–572) i langobardernas
händer och blef det nya rikets hufvudstad. Sedan
Alboin 573 blifvit mördad af sin gemål Rosamunda,
valde langobarderna till sin konung Klef af "faran"
(ätten) Beleos. Denne fortsatte eröfringarna, dels
dödande, dels förjagande en mängd förnäma och mäktiga
romare, men mördades jämte sin gemål Massana efter
blott 18 månaders regering. Då afskaffades för
en tid konungadömet, i det de 36 langobardiske
hertigarna skiftade makten, kronogodsen och
kronoinkomsterna sins emellan och uteslöto Klefs son
Autari från tronföljden. Icke dess mindre fortgingo
eröfringarna. De langobardiska hertigdömena Tuscien
(Toscana) och Spoleto grundades; Neapel och sjelfva
Rom hotades. Några af de rofgirige langobardiske
hertigarna företogo äfven flere plundringståg till
Dauphiné och Provence, hvilka land då beherskades
af frankerna. Af dessa blefvo de vederbörligen
tuktade, och frankerna gjorde gemensam sak mot dem
med bysantinerna. Det var utan tvifvel denna fara,
som förmådde langobarderna att åter öfvergifva
förbundsförfattningen och på tronen upphöja (585)
den förutnämnde Autari, Klefs son. Denne var en både
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
