Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lagkommissionen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ingångarna till sin håla hopsläpar hon en mängd olika
föremål, af hvilka hon icke kan hafva den ringaste
nytta. Sina bostäder hålla viskachorna omsorgsfullt
rena och föra ut ur dem allt, som ej hör dit. Då
dessa djur förekomma i större antal, söndergräfva de
så marken, att det är mycket farligt att rida fram
derstädes, enär hästen genom att oupphörligt trampa
ned i hålorna blir skrämd och kan bryta benen af
sig. På grund häraf söker man fördrifva viskachan
från nybyggenas granskap samt använder dervid både
eld och vatten. Indianerna äta hennes kött och använda
hennes skinn. C. R. S.
Lagothrix, ull-apor, zool., ett till
gripsvansapornas familj (Gymnurae) underordningen Nya
verldens l. brednosiga apor (Platyrrhini) och
ordningen fyrhändta (Quadrumana) bland däggdjuren
hörande slägte. Det har stort, rundt hufvud, små,
liksom afstympade öron, undersätsig kropp, starka
och proportionella lemmar, fem fingrar på alla
händerna och stark, vid spetsen undertill naken
svans af kroppens längd. Fällen är mjuk och ullig,
med förlängda hår på bröstet. Dit hör grå ull-apan
(L. Humboldtii), hvilken är hemma i nordvestra
Brasilien, Ecuador och Peru samt blir 70 cm. lång,
med 68 cm:s svans. Färgen är matt svart ofvanpå
hufvudet och på bukens midt, på kroppens öfre
delar mörkgrå (med hvita hårspetsar), i ansigtet,
på händerna och svansens nakna del brunsvart. Djuret
lefver i allmänhet flockvis i skogarna, klättrar och
rör sig mera tungt än andra till samma underordning
hörande arter samt förföljes ifrigt af indianerna,
som äta dess kött. I fångenskap lär denna apa
snart blifva tam och visa ett mildt sinnelag.
C. R. S.
Lagrade bergarter, geol. Se Lager.
Lagrange [-gra’ngsj], Guiseppe Luigi (Joseph Louis),
grefve, italiensk-fransk matematiker, tillhörde en
fransk på 1600-talet till Italien inflyttad familj
och föddes i Turin d. 25 Jan. 1736. Han idkade till en
början filosofiska och literära studier, men öfvergick
snart till matematiken, åt hvilken vetenskap han
sedermera egnade hela sin lifsgerning. Han blef redan
vid 19 års ålder professor vid artillerihögskolan
i Turin och grundlade der, i förening med några
jämnåriga, 1758, ett lärdt sällskap, hvilket sedermera
ombildades till en kunglig vetenskapsakademi. Sedan
han genom en resa till Paris fått tillfälle att
göra bekantskap med flere af århundradets förnämste
matematiker, blef han, dels med anledning deraf, dels
på grund af sina många värderika matematiska arbeten,
1766 kallad till Berlin af Fredrik den store för
att efterträda Euler såsom direktör för dervarande
vetenskapsakademis matematiska klass. Efter Fredriks
död flyttade han 1787 till Paris, der han träffades
af en själssjukdom, hvilken yttrade sig genom djupt
svårmod och under en längre tid hindrade honom från
hans vetenskapliga arbeten. Af nationalförsamlingen
erhöll han 1791 en pension af 6,000 fr., var under
1792 en kortare tid administrator för myntverket samt
blef sedan professor vid normalskolan och efter dennas
upphörande vid polytekniska skolan äfvensom medlem
af longitud-byrån. Under Bonapartes styrelse blef han medlem af
senaten och upphöjd i grefligt stånd. Han afled i
Paris d. 10 April 1813. – I matematikens historia
intager L. en af de allra främsta hedersplatserna;
bland hans samtida kan knappast någon annan än Euler
ställas vid hans sida såsom med honom jämnbördig. Men
då Euler älskade att vid sina undersökningar
åskådliggöra metoden genom att tillämpa den på en
mängd speciella problem, föredrog L. deremot att
genast framställa metoden sjelf under så generel
form som möjligt. Och under det Euler ofta gaf
åt rent analytiska frågor en geometrisk form,
satte L. såsom sitt ögonmärke att helt och hållet
frigöra analysen från all för densamma främmande
omklädnad. Redan hans första epokgörande upptäckt
inom matematiken, hvilken förskrifver sig från
hans första ungdomsår (1755), ehuru den i tryck
framställdes först flere år senare (1762), lemnar
ett åskådligt prof härpå. Euler hade nämligen under
formen af lösning af åtskilliga isoperimetriska
problem behandlat en del af matematiken, hvilken
undandrog sig den egentliga infinitesimalkalkylens
herravälde. L. lyckades då, genom att helt och hållet
frigöra sig från hvarje geometriskt betraktelsesätt,
väsentligen generalisera den af Euler använda
metoden och derigenom grundlägga en alldeles ny
gren af matematiken, den s. k. variationskalkylen,
hvars stora betydelse äfven för den tillämpade
matematiken han sedan fick tillfälle att i sin
Mécanique analytique ådagalägga. På ett ännu mera
genomgripande sätt sökte han sedermera gifva ett
uttryck åt sin grundåskådning genom att från hela
infinitesimalkalkylen borttaga den geometriska form,
som hans föregångare gifvit åt densamma, och förvandla
den till en teori för analytiska funktioner. I detta
afseende misslyckades han visserligen, derigenom att
han förbisåg konvergensens grundväsentliga betydelse
vid hvarje serieutveckling, men hans försök har
dock, särskildt i rent metodiskt hänseende, varit
till stort gagn för vetenskapen. I allmänhet gäller
det om L., att han på nästan alla områden inom den
matematiska analysen framträdt såsom banbrytande
eller omgestaltande, och man har med skäl räknat den
moderna matematikens början från hans uppträdande. Så
har han grundlagt den allmänna teorien för partiella
differentialeqvationer, icke blott af första, utan
äfven af andra ordningen, väsentligen utvecklat
teorien för differentialekvationers singulära
solutioner, talteorien, eqvationsteorien och särskildt
teorien för numeriska eqvationers lösning, vidare
sannolikhetskalkylen, interpolationsmetoderna,
integrerat åtskilliga differenseqvationer
och angifvit den första metoden att addera två
elliptiska integraler, en fråga, som af Euler genom
blott divination hade blifvit löst. – Den storartade
verksamhet L. utvecklat inom den matematiska analysens
område utsträckte han äfven till den tillämpade
matematiken. Hans intresse var likväl der mindre
att utreda naturvetenskapens dunkla frågor än att
ådagalägga den matematiska analysens herravälde öfver
naturföreteelserna. Bland de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
