Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Læsö ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Laffeld, by nära Maastricht, der marskalken af Sachsen
d. 2 Juli 1747 i spetsen för 98,000 fransmän slog
hertigen af Cumberland i spetsen för omkr. 82,000
man engelska och tyska trupper.
Laffitte [-fitt], Jacques, fransk statsman, f. 1767,
d. 1844 i Bayonne, son af en handtverkare, fick
1788 plats på bankiren Perrégaux’ kontor och blef
inom kort associé samt efter Perrégaux’ död chef för
firman, hvilken under namnet Laffitte et C:ie blef
ett af de förnämsta bankirhusen i Paris. Efter att
hafva på ett lika utmärkt som oegennyttigt sätt skött
flere förtroendeplatser utnämndes L. i April 1814
till "gouverneur" för Frankrikes bank. Såsom sådan
inlade han under dessa svåra och farliga tider de
största förtjenster om landets kredit. Under "hundra
dagarna" (1815) var han medlem af representanternas
kammare. Sedan Ludvig XVIII s. å. återkommit,
invaldes L. af staden Paris i deputeradekammaren,
der han slöt sig till den liberala oppositionen,
till hvars förnämste och mest populäre ledare han
hörde på 1820-talet. Sin plats som "gouverneur"
för Frankrikes bank måste han lemna 1819. L:s hem
utgjorde mötesplatsen för det liberala partiets
politiska och literära celebriteter. Med storartad
frikostighet understödde och beskyddade han
många gryende talanger, bland dem äfven Thiers
och Mignet. Under Juli-revolutionen 1830 spelade
L. en stor politisk rol och bidrog mer än någon
annan att skaffa hertigen af Orléans (Ludvig Filip)
konungakronan. Såsom statsminister utan portfölj var
L. medlem af den första ministèr, som följde efter
Juli-revolutionen, och d. 3 Nov. 1830 utnämndes han
till konseljpresident för det liberalaste af de många
kabinett, som aflöste hvarandra under Ludvig Filips
regering. Men snart började L:s liberalism blifva
besvärlig för konungen. Redan d. 10 Mars 1831 nedlade
L. sitt ämbete som konseljpresident, men ända till sin
död tillhörde han deputeradekammaren, der han under
sina senaste år röstade med yttersta venstern. Till
följd af olyckliga konjunkturer förlorade L. större
delen af sin ofantliga förmögenhet och måste äfven
sälja sitt hus i Paris, som han likväl återfick genom
en nationalsubskription. Han grundade emellertid
sedermera med framgång nya bankföretag. Förenande
ovanlig affärsskicklighet och företagsamhet med den
mest glödande kärlek till friheten och fosterlandet,
var L. tillika känd för den mest glänsande
frikostighet och ädlaste hjelpsamhet. E. W.
Lafitte, ett slags vin. Se Bordeaux-vin.
La Flèche, stad i Frankrike. Se Flèche.
Lafont [-få’ng], Charles Philippe, fransk
violinist, f. 1781, erhöll sin utbildning af
Kreutzer och Rode, gjorde tidigt konstresor i
Europa, blef 1809 kammarvirtuos i Petersburg samt
fick 1815 en liknande befattning i Paris. Död
genom olyckshändelse under en resa i Frankrike
1839. L. var en utmärkt violinvirtuos, särdeles
i den graciösa genren. Han skref åtskilliga
kompositioner för sitt instrument samt dessutom
inemot 200 på hans tid allmänt omtyckta sånger.
A. L.
La Fontaine [-fångtän], Jean de, fransk fabeldiktare,
föddes d. 8 Juli 1621 i Château-Thierry i
Champagne. Hans fader var jägmästare, och familjen
gjorde anspråk på att vara adlig. I sin första ungdom
och äfven sedan visade han ringa böjelse för studier
och allvarligt arbete, men var det oaktadt, dels
af håg, dels af beräkning, betänkt att beträda den
presterliga banan. Denna plan egde han dock ej nog
energi att fullfölja, hvarför hans fader på honom
öfverlät sin egen syssla, hvilken han nästan aldrig
skötte, men dock innehade 20 år. L. bortgiftes 1646
med den 15-åriga Marie Héricart; men deras äktenskap,
i hvilket en son föddes, blef ej lyckligt, och de båda
makarna började snart lefva hvar för sig, utan att
dock afbryta all inbördes förbindelse. Ehuru länge
improduktiv som författare, fick L. dock ganska
tidigt anseende som en angenäm och qvick literär
person, hvarför hans sällskap söktes af många. Han
hade sålunda lätt att få mäktiga beskyddare af båda
könen och behöfde äfven sådana, ty hans sorglöst
sjelfsvåldiga, något indolenta lynne gjorde det
svårt för honom att hålla ekonomien uppe. Bland
hans förste beskyddare märkes den en tid mäktige
generalprokuratorn Fouquet, som han äfven efter
dennes fall troget försvarade. Hertiginnan af
Bouillon medförde L. 1664 i sin svit till Paris,
som han redan förr besökt, och som nu blef hans
stadiga hemvist. Der gjorde han sig snart bekant
inom de literära kretsarna och blef en mycket
omtyckt umgängesvän i det kotteri, som bildats af
Boileau, Molière, Racine och Chapelle, och han
fick af dem det träffande epitetet "le bon
homme". Det är från denna tidpunkt hans egentliga
skriftställareverksamhet kan dateras. Redan samma år
blef han kammarherre hos enkehertiginnan af Orlèans,
Marguerite de Lorraine, hvilken sålunda tog honom
under sitt beskydd. Efter hennes död, 1672, fick
han en liknande fristad hos M:me de la Sablière,
som dog 1693, hvarefter han till sin död hade ett
hem hos en familj d’Hervart. År 1683 invaldes L. i
Franska akademien, men detta val sanktionerades af
konungen först det följande året, sedan äfven Boileau
blifvit invald. Efter en svår sjukdom 1692 återvaknade
hos honom en religiöst asketisk riktning, hvartill
anledning förefanns i hans stundom melankoliska
lynne, och som sedan ända till hans död beherskade
honom. Han afled i Paris d. 13 Apr. 1695. – Ehuru
L. tidigt började syssla med literär verksamhet,
framträdde han dock sent offentligt som författare,
och hans första större publikation utgjordes af en
öfversättning af Terentius’ "Eunuchus" (1654). Likt
andra samtida skref han vid olika tillfällen smärre
dikter af den art, som då var på modet. Men han hade
redan hunnit 40-talet, innan han funnit den diktart,
som bäst passade honom, hvilket kan förklaras deraf
att den fordrar en rik fond af personlig erfarenhet
och en mycket öfvad blick för menniskolifvet i alla
dess skiftningar. De diktsamlingar han efter sin
ankomst till Paris började utgifva äro af tvänne slag:
"contes" och fabler. De förra (Contes; 1665)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
