Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Labyrintodonter ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
denna typ ("Real Museo Borbonico", vol. XIV;
Napoli 1852); den är försedd med inskriften
LABYRINTHUS HIC HABITAT MINOTAURUS. För de ofvan
omtalade kyrkolabyrinterna har denna typ, så
vidt kändt är, ej varit använd, hvilket möjligen
kan bero derpå att den genom sin osymmetriska
form var mindre lämplig för dekorativa ändamål.
Deremot har den – hvilket dess ursprung för öfrigt
än må vara – blifvit vida mera spridd och längre
traditionsvis bevarad än den koncentriska, hvilket
måhända står i sammanhang dermed att den är mycket
lättare att upprita. I många land finner man
på marken utlagda stensättningar af labyrintform.
Om dessas ursprung vet man intet; de kunna vara
af tämligen ny uppkomst, men de kunna äfven
gå tillbaka till landens förhistoriska tid.
Sådana labyrinter förekomma till stort antal i
Sverige (stundom kallade "Trojeborgar"), Norge
(d:o), Finland (" Jungfrudansar"), Ryssland
("Babylon") och förmodligen äfven på många
andra ställen. Mönstren äro omvexlande, men bland
dem förekommer äfven vinkeltypen. En sådan, fullt
typisk, finnes eller fanns åtminstone för ett par
år sedan vid Enköpings kyrka (jfr H. Hildebrand:
"Bref i antiqvariska ämnen", i "Förr och Nu",
årg. 1872). - Konsten att rita labyrinter har
ända till våra dagar fortlefvat bland skolungdomen
i en mängd olika landsändar af Sverige, i Norge,
Finland, Östersjöprovinserna och Ryssland. Så
vidt kändt är, tillhöra dessa labyrinter alltid
vinkeltypen. Å medaljer har typen äfven varit
använd; den förekommer på några af drottning
Kristinas. Förvånande bevis på vinkeltypens spridning
har man i följande två fakta. Katolska missionärer
hafva i en stad i riket Nepal i Asien funnit en i
sten ristad labyrintritning, enligt infödingarnas
utsago föreställande planritningen af en
gammal stad, hvars ruiner missionärerna passerat på
vägen mellan Patna vid Ganges och Katmandu,
nära Nepals södra gräns. Den af dem meddelade
ritningen ("Alphabetum Tibetanum"...; Romae 1762)
tillhör strängt vinkeltypen. Enligt en uppgift,
som H. H. Bancroft ("The native races of the Pacific
states of North America", vol. IV; London 1875) anför
efter spanska källor, berättade Pimas-indianerna i
äldre tider för spaniorerna om tillvaron af en långt
upp vid Gila-floden belägen byggnad, hvars plan de
ritade i sanden. Den af Bancroft återgifna
figuren är gjord fullkomligt efter vinkeltypen. –
Slutligen må tilläggas, att på öar i grekiska
arkipelagen och på flere ställen i södra
Frankrike ännu förekomma ringdansar, som torde
hafva fortplantat sig från den klassiska forntiden,
och i hvilkas invecklade, labyrintartade former
man velat finna en erinran om Thesevs-sagan (jfr
"Les jeux des anciens"... par L. Becq de Fouquières;
Paris 1873). En öfver en sådan dans meddelad
teckning (jfr "La danse candiote" i "Magasin
pittoresque", årg. 1838) öfverensstämmer ytterst
nära med den koncentriska typen. – 2. Anat.,
sammanfattningen af de invecklade hålor och rör,
som bilda inre örat: förstugan (vestibulum),
båggångarna och snäckan. Det flytande ämne, som
fyller dessa hålor, kallas labyrintvätska. Se vidare
Hörselorgan. 1. S. N. 2. G. v. D.
Labyrintodonter (af Grek. labyrinthos, irrgång,
och odus, tand), paleont., äro en utdöd grupp af
groddjurens (amfibiernas) ordning. De hafva fått
sitt namn deraf att deras tänder i tvärgenomskärning
visa emaljen i labyrintlika veck; men då denna
karakter ej återfinnes hos alla hithörande former,
kallas gruppen numera vanligen stegocefaler.
Från de nu lefvande groddjuren skilja sig
labyrintodonterna, eller stegocefalerna,
derigenom att de hafva ett väl utveckladt
hudskelett. Hufvudet är nämligen täckt af hårda
glänsande benplåtar, och 3 större sådana finnas vid
bröstregionen, hvarjämte bukregionen är täckt med
smärre, i rader liggande bensköldar eller fjäll.
Hufvudet har äfven flere ben, som saknas hos de
nu lefvande groddjuren. Tänderna hafva oftast
labyrintlik struktur; kotorna äro bi-konkava.
Kroppsformen är oftast salamanderlik, med stjert
och extremiteter väl utvecklade. Några former,
som förts hit (såsom Ophisderpeton), hafva ormlik
kropp och synas hafva saknat extremiteter.
De flesta äro små, dock finnas former, som i
storlek öfverträffat krokodilerna. De förekomma
i synnerhet i stenkols- och permiska systemen,
men äfven i trias, hvaremot de former, som
anförts från jurasystemet, äro tvifvelaktiga.
Archegosaurus (se d. o.), för så vidt den
är en fullt utvecklad form, synes hafva stått
lägre än de öfriga; den hade persisterande gälar
och ofullständigt förbenadt skelett. I trias
är Labyrinthodon l. Mastodonsaurus det vigtigaste
slägtet, och till detta hänför man numera vanligtvis
de handlika spår, som träffas i vissa sandstenar
och som till en början gåfvo anledning till
uppställande af slägtet Chirotherium (se d. o.).
B. L-n.
Labyrintvätska. Se Labyrint 2.
Lac, indisk talbeteckning. Se Lack.
Lacaille [laka’j], Nicolas Louis de, fransk astronom, född 1713
i Rumigny nära Reims, visade såsom biträde
vid geodetiska arbeten stor duglighet och
erhöll till följd deraf af den utmärkte astronomen
Cassini i uppdrag att kontrollera den äldre franska
gradmätningen, hvarmed franska vetenskapsakademien då
var sysselsatt. Dessa arbeten utfördes under åren
1739–40. År 1739 utnämndes han till professor
i matematik vid Collége Mazarin, som 1746 ställde
till hans förfogande ett litet observatorium,
hvarest han gjorde omfattande observationer för
revision af stjernkataloger. 1741 valdes han till
medlem af vetenskapsakademien, på hvars uppdrag han
1751–54 vistades vid Goda Hoppsudden för utförande
af mätningar till månparallaxens bestämmande.
Der utförde han äfven en gradmätning och anskaffade
materialet för sin 10,000 objekt omfattande
stjernkatalog, Coelum australe stelliferum (1763).
Efter sin återkomst till Frankrike fortsatte han
med exempellös ifver sina observationer vid Collége
Mazarin. Så berättas det, att han, för att vid
hvarje stjernklar stund vara tillstädes vid
sitt instrument, brukade anordna åt sig ett nattläger
på det kalla stengolfvet i sitt observatorium.
L. hann dessutom med att författa en mängd
afhandlingar i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
