Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - La ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som y, u, o, å, ö, vid hvilkas bildning
läppverksamheten starkt framträder. Jfr Labialisering.
Lll.
Labialisering (af Lat. labium, läpp) l. rundning,
fonet., kallas läpparnas medverkan (biartikulation)
för bildningen af ett språkljud, som har sitt
egentliga bildningsläge (hufvudartikulation)
annanstädes, eller också läpparnas verksamhet
för bildningen af ett språkljud, för hvars
frambringande läpp- och tungartikulationer äro i
lika mån väsentliga. Genom labialisering af förra
slaget fås labialiserade konsonanter, som kunna
anses såsom varieteter af de rena konsonanterna,
i det ljudets karakter blott föga förändras genom
läpp-artikulationen, t. ex. labialiserade j
och l i Sv. mjöl och (labialiseradt) skorrande
r. Svenskt sje-ljud är också vanligen mer eller
mindre labialiseradt, i synnerhet det sydsvenska
sje-ljudet. Om också i regeln mindre framträdande,
kan likväl sådan labialisering stundom leda öfver till
andra språkljud, såsom då frikativt g (Fornsv. gh,
Nygrek. [gamma]) i svenskt folkmål och i danska öfvergått
till w (och derefter till v): hawe för hage o. s. v.,
eller då r hos somliga personer ersattes af v (i
Eng. af w: wound för round i barnspråk); eller ock
kan den inverka på närstående ljud, såsom då Fårömålet
får -ul i ändelser i st. f. -el. I det andra fallet,
då tungans och läpparnas verksamhet för uttalet af
ett språkljud äro lika vigtiga, kan man lika gerna
tala om "labialitet" som om "labialisering". Man
har då egentligen "sammansatta" språkljud, eller
språkljud med mer än enkelt bildningsläge. Ett
sådant är t. ex. Eng. w, som är labialt-"gutturalt"
(labialt-postpalatalt). Som sammansatta betraktas i
systemet alla vokaler. Man tager således vid deras
bestämmande ständigt hänsyn till både tungans och
läpparnas ställning; och emedan vokalerna äro mycket
känsliga för äfven små förändringar i läpparnas
hållning, måste man vid dem skilja mellan olika
arter och grader af labialisering. Vid allmänt
europeiskt a och vid Sv. e i ändelser befinna
sig läpparna i indifferensläge. Vid i draga sig
mungiporna åt sidorna. Vid öppet u (i hund) bilda
läpparna en aflång öppning i midten och sluta
sig åt sidorna tillsammans; vid slutet u och o
är öppningen ännu mindre och läpparna skjutas
starkt framåt o. s. v. Man fäster sig alltså vid
läppöppningens form och storlek samt den olika
graden af framskjutning. Framskjutning af läpparna
brukas äfven för att göra språket mera smekande
("affekt-labialisering"), t. ex. vid samtal med barn
(min lilla vän uttalas nästan som myn lylla vön).
Lll.
Labialpipor (af Lat. labium, läpp), musikt., sådana
pipor, i hvilka tonen alstras genom en mot en skarp
kant sig brytande luftström, hvilken i pipkroppen
vexelvis åstadkommer förtätnings- och förtunningsvågor
och derigenom vexelvis insuges i pipan och utdrifves
derur. Bland orkesterinstrument äro endast flöjterna
labialpipor, alla öfriga blåsinstrument äro
tungpipor (rörpipor). Sin vidsträcktaste användning ega
labialpiporna i orgeln. Den i pipfoten inträdande
luftströmmen drifves der genom en smal
springa (kärnspalt) mot den skarpa kanten af
öfverlabium, som delar strömmen och låter en
del deraf ingå i pipkroppen; en annan del utgår
genom öppningen (uppskärningen) mellan öfver- och
underlabium. Alltefter pipans olikartade mensur (vidd)
eller uppskärning kallas hon principal, gamba m. m.,
alltefter pipkroppens gestalt gemshorn, bifara,
dubbelflöjt etc. En särskild afdelning bilda de täckta
piporna (gedackt) och de halftäckta (rörflöjt). Ej
till byggnaden, men till användningen skiljer man
mellan mixtur, kornett, sesquialter o. s. v. A. L.
Labiater, Labiatae, bot. Se Läppblomstriga.
Labiau, stad i preussiska regeringsområdet
Königsberg, vid Deime, nära Kurisches haff. 4,683
innev. (1880). Historiskt bekant är L. genom det
fördrag, som konung Karl X Gustaf der ingick
d. 10 (20) Nov. 1656 med kurfursten Fredrik
Vilhelm i Brandenburg, då det i Marienburg i Juni
s. å. ingångna vapenförbundet förnyades och Karl
Gustaf afsade sig länshögheten öfver Ostpreussen samt
medgaf kurfursten och hans efterträdare suveräniteten
öfver detta land, hvarigenom första grunden lades
till ett konungarike Preussen.
Labiche [-bi’sj], Eugene Marin, fransk
lustspelsförfattare, född i Paris 1815, började
1837 författa uppsluppna vådeviller och komedier,
af hvilka några blifvit mönstergilla för den nyare
franska riktningen. L. förfogar öfver en säker teknik,
slagfärdighet i dialogen och mycken godmodighet midt
i satiren. Alltför ofta förete dock hans stycken
en intrasslad härfva af orimliga förvexlingar och
galna situationer. Till medarbetare har L. haft
Delacour, E. Martin, Marc Michel, Dumanoir, Clairville
m. fl. Omkr. 100 teaterpjeser bära L:s namn; af dessa
hafva mer än 30 öfversatts på svenska. Några af de
mest omtyckta äro Otez votre fille s’il vous plaît
(1854; "Herre, var så god och tag bort er dotter!",
1859), Le voyage de monsieur Perrichon (1860; "Herr
Perrichons resa", 1861), Les vivacités du capitaine
Tic (1861; "Ett kruthus", s. å.), La poudre aux
yeux (1861; "Så pudrar man folk", s. å.) och Moi
(1864; "Jag", 1866). L. blef 1880 medlem af Franska
akademien. "Théâtre de L." utgafs i 10 bd 1878–79
(med förord af E. Augier).
Labiénus. 1. Titus Attius L., romersk folktribun
(år 63 f. Kr.). En trogen anhängare af Caesars
politik, sökte han på mer än ett sätt upprätthålla
demokratiens ställning. Han följde sedan Caesar
till Gallien såsom legat (adjutant) och förde der
flere gånger sjelfständigt befäl. Kort före det
borgerliga krigets utbrott öfvergick han dock
till Pompejus’ parti – man känner icke af hvilken
anledning – och blef en hätsk motståndare till
sin forne befälhafvare. Efter slaget vid Farsalos
(48 f. Kr.) kom han till Afrika, der han efter en
framgång vid Ruspina med de öfrige republikanerna
delade nederlaget vid Thapsos. Undkommen till Spanien,
förlorade han kort derefter slaget och lifvet vid
Munda (45 f.Kr.). L:s’ son Quintus L. skickades af
Brutus och Cassius till partherna. Efter slaget vid
Filippoi (42 f. Kr.) fann han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
