Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Köp är en särskild afart af byteshandeln - Köpebref är en skriftlig handling, hvarigenom säljare af fast egendom, vanligen under erkännande af köpeskillingens mottagande, på köparen öfverlåter sin rätt till egendomen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stundom betaga dock dylika omständigheter icke
köpet dess giltighet, men lända deremot den ene
kontrahenten till befrielse från fullgörandet af
hans prestationsskyldighet. Som exempel härpå må
ur svensk rätt anföras stadgandet om köpares frihet
från erläggande af betalning för bränvin, som till
honom utlemnats på kredit vid utskänkning eller –
till mindre belopp än en kanna – vid minuthandel.
I ett tidigare utvecklingsskede förutsättas
kontrahenter alltid kläda sitt samtycke till
aftals ingående i en viss form. Detta framträder
i synnerhet i fråga om det principala aftalet,
köpet. Ifrågavarande bestämmelser synas dock,
framförallt i den germanska rätten, mindre
varit afsedda att förläna särskild helgd åt
rättsförhållandet mellan kontrahenterna än att
bereda dem säkerhet mot framtida rättsanspråk
från andra personers sida. För närvarande är viss
form i allt fall endast undantagsvis af nöden, för
att kontrahenterna mot hvarandra må kunna yrka på
köpets bestånd. Enligt svensk rätt är dock aftalets
skriftliga upprättande vilkor för giltigheten af köp
af fast egendom. – Men ehuru säljare och köpare till
skydd för sin rätt mot hvarandra numera enligt regeln
endast behöfva åberopa sig på det ömsesidigt afgifna
samtycket, är det dock en genomgående grundsats
för den moderna rätten att i förhållande till andra
personer än säljaren låta köparens rätt till saken
ytterligare bero af tillvaron af särskilda rättsliga
fakta. Dylika med köparen konkurrerande rättsegare
kunna enligt svensk rätt vara säljares eller dennes
fångesmäns borgenärer, sådan person, med hvilken
säljaren eller dennes fångesmän före eller efter köpet
kontraherat, innehafvare af lösningsrätt och rätter
egare, för den händelse säljaren icke skulle befinnas
hafva varit det. De rättsliga fakta, som enligt vår
rätt förskaffa köpare skydd mot dylika personers
rättsanspråk, äro alltefter anspråkens beskaffenhet
och sakens egenskap af att vara lös eller fast egendom
olika och utöfva sin nämnda verkan än hvar för sig,
än i förening. Dylika rättsliga fakta äro god tro hos
köparen, rätteligen vunnen besittning (tradition),
köpets offentliggörande (s. k. lagfart i fråga om
fast egendom) samt viss tids utlöpande (såsom vid
häfd och preskription). Köparens genom dem vunna
trygghet i rätt till saken utesluter stundom icke
fullständigt förenämnda rättsanspråk, utan framträder
såsom ett vid deras fullföljande fäst vilkor om
utgifvande af ersättning åt köparen för den erlagda
köpeskillingen. Så är nämligen enligt vår rätt fallet
i förhållande till rätter egares vindikationstalan
i fråga om lös egendom (Hand. b. 11: 4 och 12: 4).
Genom köpet uppstår således närmast ett
rättsförhållande mellan säljaren och köparen. På
den dag, som förut bestämts, eller, i saknad af
sådan bestämmelse, vid anfordran hafva de, derest
de aftalade prestationerna ej genast egt rum,
rätt till utfående, köparen af saken och säljaren
af köpeskillingen. Och vid bristande fullgörande
af aftalet kunna de göra gällande de anspråk, som
i allmänhet kunna väckas vid kontraktsbrott. Saken
skall af säljaren lemnas
i det skick den haft vid försäljningen samt i allt
fall fri från icke uppgifna fel och i besittning af
särskildt utlofvade egenskaper. Derest saken varit
individuelt bestämd, åtföljes den af den afkastning,
som under tiden fallit, hvaremot gällande svensk rätt
i likhet med den romerska i gengäld låter köparen
drabbas af den skada, som genom olyckshändelse
åkommer individuelt bestämd sak under den tid den
fortfarande är i säljarens besittning. Men å andra
sidan står säljaren i ansvar för skada, som genom hans
försummelse förorsakas köparen, och således jämväl för
sådan skada å individuelt bestämd sak, som följt af
säljarens bristande omvårdnad. Köparen häftar i sin
ordning för all skada han vållar säljaren; och denna
hans ansvarsskyldighet visar sig vid dröjsmål med
köpeskillingens betalande i förpligtelsen att gälda
ränta derå. Nödvändiga utgifter å saken är han jämväl
skyldig att ersätta säljaren. Denne är, utöfver hvad
ofvan sagts, under vanliga förhållanden pligtig att
svara för köparens bibehållande vid hans rätt till
saken. I detta afseende åligger säljaren dels att
bistå köparen vid företagandet af de rättshandlingar,
genom hvilka denne för framtiden skall bereda
sig skydd mot andra personers rättsanspråk,
såsom, exempelvis beträffande fast egendom, genom
tillhandahållande af sina fånges handlingar i och
för köparens lagfart, dels att understödja köparen
vid uppkommen rättstvist om saken, dels ock att,
om saken frånvinnes köparen, hålla honom skadeslös
för förlusten. Jfr Byte, Kontrakt, Köpekontrakt.
A. W.
Köpebref är en skriftlig handling, hvarigenom
säljare af fast egendom, vanligen under erkännande af
köpeskillingens mottagande, på köparen öfverlåter
sin rätt till egendomen. Historiskt leder
köpebrefvet närmast sitt ursprung från samma
handling som lagfartsbeviset, nämligen äldre
tiders fastebref. Visserligen torde det redan
tidigt inträffat, att den, som afhände sig fast
egendom, utfärdade särskildt öfverlåtelsebref
(skötebref). Men sedan med landslagarna stadgats,
att allt köp af fast egendom skulle ske å tinget,
blef det å landet Häradshöfdingen, som förmedlade
öfverlåtelsen. Och till följd deraf utfärdades det
af honom till bevis om förhandlingen vid tinget
upprättade fastebrefvet (i städerna "stadsbref")
i form af en öfverlåtelsehandling. Vid sidan deraf
behöfdes ej någon annan. Men då köpet i äldre tider
icke fick ega rum, innan säljarens fränder genom hem-
och uppbud satts i tillfälle att begagna den dem
tillkommande lösningsrätt, innehöll fastebrefvet
gemenligen äfven intyg om att säljaren låtit hem-
och uppbud ske och att hans ättemän dock ej anställt
bördsklander. Senare blef emellertid mot lag brukligt,
att köpet afslöts utom tinget samt före de derstädes
verkställda uppbuden. Dervid upprättades ofta ett
särskildt, af båda kontrahenterna undertecknadt
köpekontrakt, innefattande noggranna bestämmelser
om köpets innehåll och vilkor, hvarförutom äfven
bibehölls seden att i sammanhang med köpeskillingens
mottagande utfärda en särskild öfverlåtelsehandling
å egendomen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
