Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kärnteorien ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är 13 cm. Den häckar allmänt i vassar på flere ställen
i södra och vestra Skåne samt vid Göteborg. Sången
är svag och föga behaglig. Boet fästes mellan
vass-strån. – Kärrsångaren, C. palustris, har
öfre kroppsdelarna gråbruna och öfvergumpen
något ljusare, undre kroppsdelarna hvita, med
smutsgulaktig anstrykning på bröstet och sidorna,
vingpennorna mörkbruna, de innersta med breda,
blågrå kanter. Stjerten och storleken äro som hos
föregående art. Kärrsångaren häckar sällsynt i södra
och sydvestra Skåne, vistas i säd, gräs, nässlor
o. s. v. i närheten af våta ställen, sjunger utmärkt
väl och bygger lågt öfver marken. C. R. S.
Kärråkra, socken i Elfsborgs län, Ås härad. Arealen
1,621 har. 402 innev. (1883). Annex till Börstig,
Skara stift, Vilska kontrakt.
Kästner [hårdt k], Abraham Gotthelf, tysk matematiker
och poet, f. i Leipzig 1719, blef 1731 student
derstädes och 1737 juris kandidat. Han började sedan
sysselsätta sig med mera vidtomfattande studier,
företrädesvis i matematik, fysik, filosofi och
historia, blef e. o. professor i matematik 1746 samt
utnämndes 1756 till professor i matematik och fysik
i Göttingen, för hvars astronomiska observatorium han
äfven sedermera blef direktör (1763). Död i Göttingen
1800. – Såsom matematiker har K. visserligen icke
genom upptäckter af större betydenhet fört vetenskapen
framåt, men han öfvade dock ett stort inflytande dels
genom sina många, i flere upplagor utkomna läroböcker,
dels genom sina ovanligt klart hållna och talrikt
besökta föreläsningar. Bland hans matematiska skrifter
må nämnas Astronomische abhandlungen (1772–74),
Anfangsgründe der arithmetik, geometrie, ebenen
und sphärischen trigonometrie und der perspektive
(1758; många nya uppl.) samt Geschichte der
mathematik (1796–1800), hvilket sist nämnda arbete
innehåller, ofta under en högst bisarr form, en
samling referat af ett stort antal matematiska
skrifter, och som, ehuru ofullbordadt, ännu är
af värde såsom en materialsamling, på grund af de
många der berörda svåråtkomliga skrifter. Svenska
vetenskapsakademien, hvars ledamot K. var (sedan
1751), förvarar i sina handlingar en uppsats af
honom: Om geometriska aberrationer (1753). En vida
större tjenst gjorde han akademien genom att på
tyska öfversatta dels dess "Handlingar" (1749–81),
dels ett antal band af dess "Nya handlingar"
(1784–92, delvis i förening med Brandis och Link)
och sålunda göra dessa tillgängliga för en större
allmänhet. – Såsom poet var K., särdeles under sina
yngre år, en af Gottscheds trognaste anhängare. Emot
"schweizarna" uppträdde han kraftigt till försvar
för rimmet och deltog flitigt i förhandlingarna inom
"Göttingische deutsche gesellschaft". Han producerade
företrädesvis oder, elegier, fabler, lärodikter och
i synnerhet epigram, alltsammans utmärkt genom en
högst enformig versbyggnad. Mest misslyckad visade
han sig i de allvarsamma oderna; något mera njutbara
äro de gladare, i Hagedorns anakreontiska ton hållna,
styckena af samma diktart samt elegierna. Äfven såsom
fabeldiktare sökte K. imitera Hagedorn.
Af hans lärodikter var Philosophisches gedicht
von den kometen (1744) det af hans samtida mest
berömda. Det kan sägas vara en rimmad vetenskaplig
afhandling, der alla matematiska formler
försigtigtvis blifvit utelemnade. K:s epigram,
hvilka uppgå till ett antal af flere hundra och
stundom äro ganska hvassa, voro vanligen riktade
mot då lefvande skriftställare eller berörde dagens
literära förhållanden. För kuriositetens skull
må nämnas, att han äfven skrifvit ett tämligen
eqvivokt epigram (på franska) öfver öppnandet af
Frimurarebarnhuset i Stockholm (1753). K:s epigram
och andra poetiska skrifter äro utgifna i Vermischte
schriften (I–II, 1755–72; nya uppl. 1773, 1783),
Neueste sinngedichte (1781, 1782) och Gesammelte
poetische und schönwissenschaftliche schriften (I–IV,
1841). Hans matematiska och poetiska betydelse har
af Gauss blifvit sammanfattad i ett ofta upprepadt
omdöme att "K. var bland matematikerna den bäste
poeten och bland poeterna den bäste matematikern",
ett omdöme, som visserligen, ordagrant fattadt,
innebär en orättvisa, men deremot, taget med någon
inskränkning, kan anses i viss mån träffande. Såsom
prosaist egde K. en klar och öfvad, men alltför bred
och derför i längden tröttande stil. Bland hans många
literära arbeten inom skilda områden må här blott
omnämnas den prisbelönta skriften: Sur les devoirs
qui résultent de la conviction que les événements
fortuits dépendent de la volonté de Dieu (1751).
G. E.
Kätteri (om ordets härledning se Katarer), hvarje
afvikelse från kyrkans lära. Under den apostoliska
tiden och de äldste kyrkofädernas tid betydde detta en
afvikelse från kristendomens hufvudläror, sådana de
äro framställda i de nytestamentliga skrifterna. De
första "kätterierna" voro 1) en judaiserande
rättfärdiggörelselära, af aposteln Paulus bekämpad
hufvudsakligen i Romare- och Galaterbrefven,
2) en ur hednisk spekulation uppkommen gnostisk
lära om Kristus och änglarna, af samme apostel
bekämpad hufvudsakligen i Kolosserbrefvet, samt 3)
ett öfverdrifvet framhållande af det gudomliga
och himmelska i Kristi person, hvarigenom hans
"mensklighet" fattades såsom endast ett sken utan
verklighet (doketism), hufvudsakligen bekämpadt
af aposteln Johannes i hans första bref samt
indirekt uti inledningen till hans evangelium. –
Under medeltiden menades med kätteri hvarje
afvikelse från katolska kyrkans lärosystem. Sedan
reformationen bildat nya kyrkor, är hvarje afvikelse
från ett kyrkosamfunds hufvudläror, sedd från det
ifrågavarande kyrkosamfundets synpunkt, kätteri. Den
äldre, ursprungligare benämningen på afvikelse
från kyrkans lära är heresi (Grek. hairesis),
hvarifrån man skilde schism (Grek. schisma), som
betecknade söndring, separation, från kyrkan icke
på grund af meningsskiljaktighet rörande lära och
bekännelse, utan rörande författning, kyrkotukt
o. d. De första schismerna orsakades af novatianerna
(i 3:dje årh.) och donatisterna (i 4:de årh.). Under
medeltiden gjordes ingen skilnad på heresi och
schism. Kyrkan behandlade såväl den ena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
