Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyrkonämnd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kyrkoparad kallas den gudstjenst, som, vanligen
under bar himmel, sön- och helgdagar förrättas vid
hvarje i läger (eller i qvarter) förlagd trupp,
äfvensom den kommendering, hvilken hvarje dylik dag
utgår från garnisonerad trupp till bevistande af
gudstjensten i garnisonens eller i en allmän kyrka.
C. O. N.
Kyrkoplikt, jur., kallades förr den kyrkliga
handling, hvarigenom en statskyrkans medlem, som
genom ett begånget brott förverkat sin delaktighet
i församlingen, åter upptogs i församlingens
gemenskap. Den bestod deri att brottslingen erkände
sin skuld, betygade sin ånger deröfver, bad Gud
och församlingen om tillgift samt utlofvade bot
och bättring, hvarefter presten tillsade honom
förlåtelse. Kyrkoplikten var antingen uppenbar
eller enskild. Den uppenbara kyrkoplikten egde
rum inför hela församlingen vid den allmänna
gudstjensten, hvarunder brottslingen hade sin
plats å den s. k. pliktpallen. Enskild kyrkoplikt
försiggick i sakristian eller i kyrkan före eller
efter gudstjensten i närvaro af några af presten bland
församlingens äldste utsedda personer. Ursprungligen
hade kyrkoplikten varit en försoningsakt, hvilken
stod öppen för en ångerfull brottsling, som ville
åter blifva delaktig af kyrkogemenskapen. Efter hand
hade emellertid verldslig lag stadgat densamma såsom
en påföljd för vissa förbrytelser, hvilken påföljd
förbrytaren genom yttre tvångsmedel tillhölls att
underkasta sig. Sålunda skulle uppenbar kyrkoplikt
undergås af den, som enligt lag gjort sig förfallen
till dödsstraff, men förskonats derifrån, af
den, som begått stöld, af den, som slagit eller
smädat föräldrar, o. s. v. Enskild kyrkoplikt åter
ålades för snatteri, för hor eller annat lägersmål
m. fl. förbrytelser. Derigenom hade kyrkoplikten
från att vara en religiös akt öfvergått till ett
verkligt straff, ett s. k. skamstraff. Såsom sådant
qvarstod den i lagstiftningen ända till midten af
1800-talet. Först d. 4 Maj 1855 utkom en förordning,
som stadgade, att kyrkoplikt, vare sig offentlig
eller enskild, icke vidare skulle ådömas. Genom en
annan förordning af samma dag föreskrefs, att sådana
förbrytare, som förut skolat undergå kyrkoplikt,
vore skyldiga att, innan de finge komma i åtnjutande
af Herrans nattvard, låta sig af sin själasörjare
i närvaro af några församlingsmedlemmar enskildt
skriftas och aflösas. I Finland afskaffades ådömandet
af kyrkoplikt och föreskrefs i stället enskildt
skriftermål genom kejs. förordn, d. 19 Dec. 1864.
J. H-r.
Kyrkoråd kallas i Sverige den myndighet, som
inom hvarje kyrkoförsamling har att ombesörja
verkställighet af kyrkostämmobeslut och förvaltning
af kyrkliga angelägenheter. Enligt Sveriges gamla
kyrkobalkar framträda presten och kyrkovärdarna såsom
en dylik socknens förvaltningsmyndighet (se
Kyrkovärd). Tidigt finner man vid desses sida förtroendemän,
som otvifvelaktigt utsagos af socknen. Så talar
biskop Brask om en sed i Linköpings stift att tolf
män i hvarje socken regerade kyrkans ärenden med
kyrkovärdarna; och "socknarnas tolf- eller sexmän"
omtalas under 1500-talet och förra hälften
af 1600-talet så mycket oftare, som de snart började
anlitas äfven såsom statsförvaltningsmyndigheternas
medhjelpare i vissa värf (se Sexmän). Jämväl börja
sexmännen få befattning med kyrkotukten (Instruction
för Johannes Matthiae 1644). Äfven "kyrkones äldste"
omtalas. I 1650 års prestprivilegier tillerkännes
församlingens "fullmechtige kyrckiowerder
och sexmän", jämte församlingen "i gemeen",
befattning med kyrko-ekonomien och kyrkotukten
samt "andra församblingens åliggiande tarfwer och
bestelningar". Benämningen "kyrkoråd" användes först
omkr. 1667 af biskopen i Vesterås stift Laurelius
och hans domkapitel, som med särskildt afseende
å kyrkotukten närmare organiserade ifrågavarande
myndighet, hvars kompetens dock lika litet som
den nya benämningen föll höga vederbörande i
smaken. Namnet återfinnes emellertid i biskopens
i Åbo stift Gezelius’ 1673 tryckta "Perbreves
commonitiones", men hvarken 1686 års kyrkolag eller
1675 års prestprivilegier hafva upptagit detsamma. De
sistnämnda upprepa de föregående privilegiernas
hithörande bestämmelser. 1723 års prestprivilegier
göra för landsbygden bestämdare motsättning mellan
sockenstämman, såsom beslutande myndighet å ena sidan,
samt prest och kyrkovärdar, såsom förvaltande å den
andra. De omtala för kyrkotuktens handhafvande,
utom sockenstämman, jämväl en mindre korporation,
bestående af "kyrkoherden med någre af de äldste
i församlingen och sexmännen". Och, heter det
vidare, "i städerne, der antingen kyrckio-råd
eller socknestämma hålles, förfares dermed efter
wanligheten, eller som förberördt är", dervid
"kyrkorådens och föreståndarnes" tillsättning skall
ske "med kyrkioherdens och magistratens wettskap och
öfwerenskommande". I en Stockholms stads konsistorii
ordning för klockarna vid stadens kyrkor af år 1751
talas om "kyrkones råd"; och en kort författning
af år 1756 "om kyrkoråds göromål" inskärper, att
kyrkoråden, hvilka endast egde att syssla med kyrkans
angelägenheter, men ej med mål angående församlingens
personliga rättigheter, icke finge sträcka sina
göromål vidare än kyrkolagen samt flere stadgar i
sådana mål medgåfve. I resolutionen på städernas
allmänna besvär d. 9 Dec. 1766 lofvar K. M:t – med
anledning af borgareståndets "af åtskilliga oredor,
som uti kyrkoråd i en del städer kunna hända, dels
emellan pastores och de öfrige ledamöterne, dels
ock dem samt landshöfdingarne emellan", orsakade
anhållan – att, efter vederbörandes hörande, låta
utfärda "något project til förordning om kyrkoråd
och kyrckornes hushållning så i städer som på
landet". Men detta löfte uppfylldes först genom
"Förordningen om sockne-stämmor och kyrko-råd" af
år 1817. Enligt denna skulle i hvarje församling,
såväl i städerna som på landet, inrättas ett kyrkoråd,
bestående af kyrkoherden eller hans ställföreträdare
såsom ordförande samt kyrkovärdarna och, efter
socknens folkrikhet, minst fyra och högst åtta af
socknens bofaste innevånare, på landet valda af
sockenstämma och i städer tillsatta på lika sätt som
kyrkovärdar. Enligt 1843 års förordning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
