Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyrkohemman ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gällande 1593 års Upsala mötes beslut. Gustaf III
utfärdade på egen hand, i form af kungliga bref, lagar
af ganska vigtig kyrkorättslig betydelse. Genom 1809
års R. F., hvars ofvan åberopade § 87 uttryckligen
förklarade allmän kyrkolag skola stiftas i samma
ordning som allmän lag, och i hvilken, i sammanhang
med antagandet af den nya riksdagsordningen, gjordes
den ofvannämnda ändringen till kyrkomötets förmån,
blef kyrkolagen uttryckligen hänförd till de lagar,
för hvilkas giltighet erfordras riksdagens samtycke
jämte konungens. Dermed har dock konungen ej förlorat
rätten att inom detta lagstiftningsområde likasom
inom andra, utom hvad som i den egentliga lagen
innehålles, utfärda mera speciella och reglementariska
föreskrifter. Jfr Kyrko-ordning och Kyrkostadgar.
H. L. R.
Kyrkolagfarenhet (jurisprudentia ecdesiastica),
den vetenskapliga sammanfattningen af de lagar,
som bestämma kyrkans rättsförhållanden, lagbuden må
innehållas i allmän lag eller i särskild kyrkolag.
H. L. R.
Kyrkomusik, i vidsträckt mening all musik af religiöst
innehåll; i inskränkt mening musik, afsedd för den
kyrkliga ritualen. Seden att för den kyrkliga kulten
betjena sig af musikaliska instrument finnes hos
alla folk; i synnerhet hebréerna hade en praktfull
kyrkomusik. De förste kristne deremot sjöngo mest utan
ledsagning af instrument. Dock finnes hos kyrkofäderna
harpan omnämnd såsom bruklig vid kärleksmåltiderna,
och senare, under Karl den store, utträngdes alla
andra instrument af orgeln. Den kristna ritualsången
fotade sig väl delvis på judarnas. Antifonierna
utvecklade sig i den bysantinska kyrkan och
öfverfördes till Italien genom den helige Ambrosius
(d. 397), hvilken äfven gynnade hymnsången, troligen
grundad i den hedniska kulten. Påfven Gregorius den
store (d. 604) gestaltade ritualsången likformigt
för hela den vesterländska kyrkan under namn af den
gregorianska sången, som ännu i den katolska kyrkan,
åtminstone melodiskt, om icke rytmiskt, bibehålles
någorlunda oförändrad, näml. sådan den kunnat bevaras
med en så bristfällig notering som de s. k. neumerna,
hvilka först i 12:te årh. fingo vika för den rytmiskt
afvägda mensuralskriften, i sammanhang hvarmed
äfven den flerstämmiga sången aflöste den dittills
uteslutande enstämmiga. I början (9:de–10:de årh.) var
dock denna flerstämmighet (organum) föga principielt
olika enstämmigheten. Först det 12:te årh. bragte
medelst motrörelsen (discantus) en verklig polyfoni,
och nu utvecklade sig "kontrapunkten", ständigt
på grundvalen af den gregorianska koralen såsom
cantus firmus, till en allt högre fullkomlighet
(motetter, mässor). De förste mästarna, Hucbald,
Guido, Franco m. fl., efterträddes af Dufay, Okeghem,
Josquin, Lasso m. fl., och konstfärdigheten urartade
slutligen till en förkonstling, som nödvändiggjorde
ett förenklande af kyrkosången, hvilket ock beslöts på
Tridentinska kyrkomötet (1545–63) samt verkställdes
af Palestrina, hvarjämte i de protestantiska kyrkorna
samma förenkling åstadkoms genom
den folkliga koralsången (jfr Choral). Omkr. 1600
fick instrumentalmusiken åter en mer sjelfständig
plats i kyrkan, och ur de då uppkommande formerna
opera och oratorium utvecklade sig kyrkokonserten
och kantaten, som af Schütz öfverfördes från
Italien till Tyskland och orsakade en storartad
uppblomstring af den protestantiska kyrkomusiken,
hvilken nådde sin spets i Bach och Händel. Sedan
dess har kyrkomusiken väl blifvit mera glänsande i
det instrumentala, mera vek i det melodiska och mera
pikant i det harmoniska. Den når dock sällan upp
mot den föregående i totalanläggningeris storhet, i
uppfattningens sedliga allvar. De mest framstående
representanterna för den nyare kyrkomusiken äro
Mozart, Beethoven, Cherubini samt, bland nu lefvande,
Kiel och Liszt, hvilka båda stå skarpt mot hvarandra
såsom tolkar för den klassiska och den romantiska
riktningen. A. L.
Kyrkomöte. 1. Sammanträde af
representanter för kristna kyrkan i hennes helhet
(ekumeniskt möte), för en viss bekännelses kyrka,
för ett visst lands kyrka eller för ett visst
kyrkoterritorium, t. ex. inom den katolska kyrkan en
af flere biskopsstift bestående kyrkoprovins. (Om
de ekumeniska mötena se Koncilium.) I den
romersk-katolska kristenheten under medeltiden
blef hvarje land efter hand en särskild kyrkoprovins,
inom hvilken de kyrkliga intressena tillvaratogos och
vårdades under påfvens högsta inseende af landets
hierarki. För att få de kyrkliga förhållandena
i Sverige ordnade i denna riktning sände påfven
under 12:te och 13:de årh. särskilda legater till
vårt land, hvilka der höllo möten för handläggning
af kyrkliga ärenden. Det första af dessa möten var
Linköpings kyrkomöte, som hölls 1152 på kallelse
och under ledning af legaten Nikolaus af Albano
(sedermera påfven Hadrianus IV) och räknade
såsom ledamöter landets mest betydande män,
såväl lekmän som prester. På detta möte lyckades
den påflige legaten genomdrifva, att allmogens
rätt att bära vapen inskränktes och att Sveriges
innebyggare åtogo sig att till påfven erlägga den
s. k. Peterspenningen (se d. o.). Deremot kunde han
icke genomdrifva ett särskildt ärkebiskopsdömes
inrättande för Sverige. Ännu betydelsefullare
för den svenska kyrkan var Skeninge kyrkomöte,
som 1248 hölls af påfvens legat kardinal-biskopen
Vilhelm af Sabina i närvaro af Birger jarl, Sveriges
biskopar och förnämste klerker samt de anseddaste
verldslige stormännen. Der beslöts, att presterna ej
skulle tillåtas ingå giftermål och att det svenska
presterskapet skulle skaffa sig kännedom om den
kanoniska rätten, hvarjämte åtskilliga föreskrifter
gåfvos rörande biskoparnas rätt till gengärd och
gästning m. m. Bestämmelserna om biskopsvalens
verkställande genom domkapitel och om de andliges
frihet från afläggande af trohetsed till verldslig
öfverhet gåfvos af påfven kort efter Skeninge möte,
men synas icke der hafva beslutits. Utom dessa stora
kyrkomöten förekommo under medeltiden åtskilliga
möten för handläggning af kyrkliga angelägenheter
inom den svenska kyrkoprovinsen. I dessa möten –
provinsialsynoder –, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
