- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 9. Kristendomen - Lloyd /
239-240

(1885) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kulturhistoria l. kulturvetenskap

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Kulturhistoria l. kulturvetenskap, vetenskapen om
den menskliga odlingen, framställning af kulturens
orsaker och väsende, hennes utvecklings faktorer samt
de typer och former hon företett hos olika folk eller
under olika tidehvarf. Kulturhistorien intager sin
plats såsom jämbördig vetenskap emellan den episkt
förtäljande politiska historien och den enbart
reflekterande historiens filosofi. Kulturforskaren
skall gifva en bild af folkens inre lif och dettas
olika yttringar, från de små dagliga företeelserna
ända upp till de ädlaste frukterna af ideala
sträfvanden. Menniskans kamp med naturen, åtkomsten
af råvaror, skilda folks byggnadssätt, bostäder
och bohag, klädedrägter och smycken, mat- och
dryckesordning, njutningsmedel, nödtorft och lyx,
arbetsredskap, vapen, medel till samfärdsel och
inbördes meddelande, nationalkarakteren, de olika
samhällsklassernas sätt att lefva, färdigheter,
näringsgrenar, uppfinningar, slöjd, associationer,
äktenskapets och familjens former, seder, nöjen,
språk, fördomar och vidskepelser, religiös tro
och kult, rättsordning, uppfostringsväsende,
vetenskap, literatur och konst – allt detta är af
omedelbaraste intresse för kulturhistorikern. Han
öfverlåter emellertid detaljforskningarna åt
befryndade vetenskaper och lånar resultaten deraf. –
Spörsmålet om menniskans ursprungliga tillstånd
är utgångspunkten för hela kulturhistorien. Dennas
uppkomst står i samband med naturvetenskapernas
nyväckta lif sedan midten af 18:de årh.; det var
naturforskare, som först uppmärksammade de äldsta
uppenbarelserna af menniskors verksamhet. För öfrigt
kan kulturhistorien i sitt framträdande betraktas
såsom en reaktion mot det ensidiga sätt, hvarpå
den politiska historien skrefs, och hvilket var
föranledt af den absoluta furstemaktens starka
utveckling ända in i 18:de årh. De europeiska
folkens hela lif berodde då på regenter och
ministrar, hvarför föga annat än desses handlingar
skildrades. Men upplysningstidehvarfvet (från midten
af 18:de årh.) och 1789 års franska revolution vände
forskningen till det egentliga folkets utveckling,
dess förflutna i socialt, politiskt och literärt
hänseende. Den sålunda uppkomna kulturhistorien
har emellertid lidit af åtskilliga brister. Hvarje
hittills gjord totalframställning har företett svåra
luckor till följd deraf att monografiska förarbeten i
nödig mängd saknats. De olika områdena äro nämligen
högst ojämnt genomforskade. Här finnas färdiga,
väl gjorda sammanfattningar, der ligger materialet
fullkomligt kringspridt; enskilda epoker och
kulturfolk hafva omhuldats eller försummats alltefter
rådande vetenskapliga moder för dagen. Vidare ligger
för kulturhistorikern den frestelsen nära till hands
att af strödda, icke-typiska notiser draga allmänna
slutsatser och sålunda framkomma med otillräckligt
motiverade generaliseringar. Rörelsen har äfven ofta
skjutit öfver målet, i det den visat ringaktning
för den politiska historien och de representativa
personligheter, som från samhällets höjder i månget
fall ingripit mäktigt i odlingen. – Sedan Voltaire
gifvit uppslaget genom sin "Essay sur l’histoire
générale et sur
les moeurs et l’esprit des nations", hafva
många forskare, i synnerhet i Tyskland, England
och Frankrike, upparbetat dels den allmänna
kulturhistorien, dels dess specialområden. Att antalet
specialarbeten blifvit ofantligt öfvervägande är
naturligt. Här kunna vi endast fästa oss vid försöken
i den förra riktningen. Under förra århundradet
framträddie kulturhistorien ofta under namn af
"menniskoslägtets historia". I England röddes
väg af Ferguson, Home m. fl. I Tyskland gåfvos i
Herders "Ideen zur philosophie der geschichte
der menschheit" små skarpt tecknade bilder af
vissa folks och perioders väsende. Partier af de
mest glänsande kulturskildringar finnas i flere
af Hegels arbeten. Senare har Lotze utmärkt sig i
detta afseende. Större kulturhistoriska arbeten af
betydenhet framkommo först på 1830- och 1840-talen,
såsom arbeten af tyskarna Wachsmuth, Klemm,
Kolb. Nyromantiken verkade i Frankrike liksom
annorstädes lifvande inom detta område, genom att
tända intresset för medeltiden. Bl. a. kunna Guizot,
Roux-Ferrand och P. Lacroix här nämnas. Synnerligen
framstående är belgiern Fr. Laurent, som i sitt stora
verk öfver mensklighetens historia åstadkommit
en följd oöfverträffadt fina och sorgfälligt
utförda monografier öfver flere hufvudområden af
det historiska lifvet, sedda i deras vexelverkan
med andra. I England har naturvetenskapernas
snabba förkofran under 19:de årh. riktat
kulturforskningen med nya, delvis fruktbringande
åskådningssätt. Buckle bidrog till att grundfästa
begreppet om en "kulturvetenskap", men det enda af
egentligt beståndande värde i hans kända verk är den
kraftigt genomförda jämförelsen mellan åtskilliga
nationers utveckling. Såsom ledande synpunkt
framträder kulturhistoriens nära förhållande till
naturvetenskapen rent materialistiskt hos österrikaren
Hellwald. Herbert Spencer har börjat tillämpa
biologiens resultat på historien. Den af honom bildade
föreningen för "descriptive sociology" förehar ett
storartadt samarbete i och för materialsamling; en
frukt deraf föreligger tills vidare i "Principles of
sociology". Bland de senaste årtiondenas försök till
allmän kulturhistoria märkas de omfattande arbetena
af O. Henne-Am Rhyn och amerikanen Amos Dean, hvilka
dock hvar på sitt håll lida af materialets kritiklösa
sammanhopning och stor ytlighet i bearbetningen. Vida
högre står då Honegger. Det i nutiden med särskild
ifver drifna studiet af förhistoriska tider har funnit
framstående målsmän i Tylor, Lubbock, Corazzini,
Lenormant, O. Caspari, V. Hehn, Honegger och många
andra. Inom studiet af den svenska fornkulturen hafva
S. Nilsson, A. E. Holmberg, R. Dybeck, H. Hildebrand
och O. Montelius mest utmärkt sig. Värdefullt material
för nordisk kulturhistoria finnes i medeltidens
landskaps-, stads- och landslagar, hos Olaus Magni och
J. Peringskiöld m. fl. äldre forskare, i Sam. Ödmanns
"Hogkomster från hembygden och skolan" samt i sådana
etnografiska arbeten som "Folklifvet i Skytts härad"
af Nikolovius (Nils Lovén), "Värend och virdarne"
af G. O. Hyltén-Cavallius,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:28:07 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfai/0126.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free