Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kulier ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
taflor, mestadels af mindre format, hvilka skildra
den skånske bondens hemlif i dess lugnare skiften,
med särskildt betonande af typernas, situationernas
och bisakernas fulla naturtrohet. Bland mera bekanta
af K:s målningar må nämnas Hos kloka gumman (1875),
Brudstass (1876, för utställningen i Filadelfia),
En samvetsfråga (s. å.), Dagen efter gillet (1877)
och Linskäktning (1883). K. var hösten 1881, jämte
amanuensen C. Eichhorn, förordnad att inventera
samtliga statens konstsamlingar och afgifva
berättelse öfver inventeringen samt blef 1882
kallad till agré af Akademien för de fria konsterna.
-rn.
2. Kulle, Axel, den föregåendes broder, genremålare,
född i Lund d. 22 Mars 1846, blef elev vid
konstakademien 1865 och deltog i dess pristäflingar
1870 och 1871, men lemnade 1873 Stockholm och
begaf sig till Lund. Han målade under denna tid,
utom prisämnen, ett par genrer, som inköptes af
Konstföreningen. Våren 1875 utbytte K. sin födelsestad
mot Düsseldorf, som sedan blef hans vistelseort
till hösten 1880. Han utförde der bl. a. Telegrammet
(1876), Kyrkoråd på landet (s. å., i Nationalmuseum),
Underskriften (1879) och Rivalerna (s. å.), i hvilka
en genomförd komposition och liflig karakteristik
af de handlande äro de mest framträdande dragen. I
Juli 1880 erhöll K. ett stipendium å Dahlgrenska
fonden och har sedan hösten s. å. hufvudsakligen
uppehållit sig i Paris. Der är hans senaste, mera
bekanta tafla, Den förlorade sonen (1881), målad.
-rn.
Kullen. Se Kullaberg.
Kullens fyr. Se Kullaberg.
Kullerstad, socken i Östergötlands län,
Memmings härad. Arealen 3,968 har. 1,239
innev. (1883). K. utgör ett konsistorielt pastorat
af 3:dje kl., Linköpings stift, Norrköpings kontrakt.
Kullersten, ett större eller mindre stenblock, hvars
yttre form är kullrig; en sten, hvars kanter och
hörn äro i viss mån afrundade. Jfr Erratiska block,
Flyttblock.
Kullervo, Finsk mytol., Kalervos son, de finska
folksägnernas olycksfödde, hvars dystra öden
skildras i runorna 31–36 af Kalevala. Af de två
bröderna Kalervo och Untamo bosätter sig den
förre i Karelen, hvaremot den andre qvarstannar i
hemlandet (Finland). Af allahanda obetydliga orsaker
uppstår en blodig fejd mellan dessa bröder med den
slutliga påföljd att Untamo förstör Kalervos gård
och slägt. Blott en hafvande qvinna blir öfrig,
och denna bortföres af Untamo i fångenskap. Der
blir hon snart moder åt Kullervo, som redan vid 3
dagars ålder sliter sina lindor och sönderslår sin
vagga samt, 3 månader gammal, tänker på att hämnas
sina föräldrar. Underrättad härom, söker Untamo
taga K. af daga, men misslyckas och nödgas använda
honom i sin tjenst. Åt K. gifvas nu allahanda låga
trälsysslor; men då han utför dem med ett sådant
öfvermått af kraft, att han förderfvar allt, hvarmed
han kommer i beröring, säljer Untamo honom till träl
åt Ilmarinen. Dennes hustru
sänder honom att valla korna. Af elakhet bakar hon
i den arme trälens kaka en sten, mot hvilken han
förderfvar den knif han ännu har qvar såsom det
enda arf efter sin fader. För att hämnas drifver
han korna i kärret och hemför en mängd vargar
och björnar, hvilka rifva Ilmarinens berömda
värdinna i stycken. Jublande flyr K. till skogens
frihet. Här får han veta, att hans egna ännu lefva
långt borta vid Lapplands gräns. Hemkommen och af
modern emottagen med den mest uppoffrande kärlek,
erfar han, att hans syster gått att plocka bär och
försvunnit. Äfven i hemmet förstör K. hvarje arbete,
som förelägges honom, då man ej kan rätt uppskatta
den hjeltekraft, som bor uti honom. Slutligen sändes
han att betala skatt, ehuru dikten ej förmäler till
hvem skatten erlägges. På återvägen möter han sin
för honom obekanta syster, lockar henne i sin släde
och förför henne. När de sedan igenkänna hvarandra,
störtar sig systern i en närbelägen fors. Förtviflad
lemnar K. släden efter sig, rider hem, men mottages
kallt af alla utom af modern, som råder honom fly
till ödemarken. Men K. tänker numera blott på att
hämnas alla sina lidanden på Untamo och sedan dö. På
färden får han höra, att alla hans egna omkommit
genom – såsom en senare funnen variant upplyser –
Untamo, som förstört Kalervos gård och slägt för
den blodskam K. utöfvat. Nu skyndar denne till
Untola och förstör det till grunden. Återkommen
till hemmet, finner han detta tomt. Med gårdens
öfverblifna hund begifver han sig då – uppmanad
af sin i grafven liggande moder – till skogen för
att lifnära sig genom jagt. Härunder kommer han
dock oförmodadt till det ställe, der han förledt
sin syster, och der allt nu synes dödt. Då störtar
han sig på sitt svärd, sålunda sökande försoning
i döden för det myckna han i lifvet brutit. –
Kullervo-episoden i Kalevala är en ibland de mest
storartade och gripande dikter, som någon folkande
skapat. I slutet af densamma angifves orsaken till
K:s lidanden vara den att han såsom barn behandlats
vrängt och uppfostrats utan insigt. Fr. Cygnaeus har
dock i sin afhandling "Om det tragiska elementet i
Kalevala" ådagalagt, att detta icke bör uppfattas så,
som om K. skulle saknat kärleksfull vård i hemmet,
då tvärtom hans moder alltid skildras som ett
mönster i moderskärlek; utan det "innersta motivet
till K:s olycka" förklarar Cygnaeus vara det att
"naturen danat honom till hjelte, men hans öde
degraderat honom till träl". – Namnet K. härledde
redan Castrén från kulta, guld, och således motsvarar
det såsom personnamn lokalnamnet Kultala, guldets
hem, hvilket är en af de många benämningarna på det
sköna guldlandet Päivila. Kullervo har enligt denna
härledning sin feminina motsvarighet i Kullatar. Han
skildras äfven såsom en skön, guldlockig yngling i
likhet med Lemminkäinen, med hvilken han har många
beröringspunkter i myterna. Båda benämnas äfven i
några varianter Päivän poika, solens son, och de
torde äfven kunna betraktas såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
