Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 9. Kristendomen - Lloyd / 213-214 (1885) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kuggstång ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

publikationer han sedermera offentliggjorde många värdefulla
monografier. Hans förnämsta historiska arbeten äro
Jura regni Croatiae, Dalmatiae et Slavoniae (1860)
och Monumenta historica slavorum meridionalium
(1863 o. f.). K. har äfven utgifvit äldre kroatiska
författares arbeten, en krestomati af kroatiska
skalder från 1400- och 1500-talen samt ett sydslaviskt
konstnärslexikon.

Kuku-nor ("blå sjö"), Kin. Tsing-hai, steppsjö med
salt vatten i Tibet, s. om kinesiska prov. Kan-su,
3,200 m. öfver hafvet, uppgifves vara omkr. 300
km. lång och 90 km. bred. Prsjevalsky, som besökte
sjön 1872, fann omgifningarna kring densamma ytterst
fruktbara samt bebodda af mongoler och tanguter,
en tibetisk folkstam.

Kul l. kuling (Isl. kul), sjöv., en mer eller mindre
häftig vind.

Kulab, muhammedanskt kanat i Central-Asien, på högra
sidan af Amu Darja, bildadt 1883 af de fyra små
kanaten K., Derway, Wassa och Sjudumani för att undvika
Afganistans öfverherskap. Innevånarna äro dels
kirgiser, dels andra turkiska stammar. Hufvudstad Sayad.

Kulanen. Se Dsjiggetai.

Kulbana, artill., den väg
en ur ett skjutvapen slungad projektil (kastkropp,
kula) beskrifver i luften, tills den träffar
målet. Kulbanan (se fig. i art. Inskjuta) är en
krokig linie, hvilken bestämmes till sin form såväl
af skjutvapnets elevationsvinkel, c o m, kärnliniens
(se d. o.) lutning mot horisonten och projektilens
hastighet vid mynningen (begynnelsehastigheten)
som af jordattraktionen (tyngdkraften) och den
atmosferiska luftens motståndskraft. Vid refflade
skjutvapen inverkar äfven projektilens rotation till
följd af refflorna. Projektilens begynnelsehastighet
till följd af krutgasens tryck på projektilen
minskas i hvarje ögonblick genom luftmotståndet
(som verkar i ban-tangentens riktning), dock mindre,
ju större massa projektilen har inom samma volym
och ju lämpligare form projektilen har för att
genomtränga luften. Derför hafva projektilerna äfven
gjorts cylindriska, med ogival spets; de vända,
till följd af den rotation refflorna meddela dem,
alltid spetsen framåt. Derigenom erbjuda de en mindre
yta för luftmotståndet än runda kulor af samma ämne
och vigt. Luftmotståndet växer i mer än qvadratiskt
förhållande af begynnelsehastigheterna, detta dock
i hög grad beroende på hastigheten. Tyngdkraften
verkar på projektilen så, att den på första sekunden
sänker sig 9,818 m., och att denna sänkning växer
i proportion som de udda talen, då tiderna ökas
som de enkla talen i talserien. Häraf följer,
att kulbanan måste vara en krokig linie, hvilken i
lufttomt rum vanligtvis antagits vara en parabel, men
i luften erhåller en form, som ännu ej är fullkomligt
bestämd. Ekvationen för kulbanan i lufttomt rum enligt
parabelteorien är

y = x tang[phi] -

gx2 ––––––––––––––––––– 2Vo2 cos2 [phi]

för kulbanan i luften kan den deremot enklast
uttryckas med

y = x tang[phi] -

gx2 ––––––––––––––––––– 2Vo2 cos2 [phi]

(1 + ax).

I dessa formler betyda x och y koordinaterna
för en punkt, hvilken som hälst, på kulbanan;
[phi] betyder projektilens utgångsvinkel,
V₀ dess begynnelsehastighet, g (=
9,818... m.) tyngdkraftens acceleration samt a
en konstant med olika benämningar (ballistisk
faktor, luftmotståndsfaktor). Utgångsvinkeln är
lutningen mellan projektilens utgångsriktning,
bantangenten vid mynningen, och horisonten, hvilken
vinkel skulle blifva lika med elevationsvinkeln,
så vida skjutvapnet vore fullkomligt orörligt vid
skottlossningen. Luftmotståndsfaktorn beror på
luftens täthet, projektilens vigt i förhållande
till tvärsnittet (projektilens belastning) samt
spetsens form. – Afståndet från vapnets mynning
till projektilens nedslag kallas skottvidd. Gör
projektilen efter första nedslaget flere studsningar,
räknas skottvidden till sista nedslaget (total
skottvidd). Utgår en projektil, utan att skjutvapnet
har någon elevation, d. v. s. att kärnlinien ligger
horisontalt öfver marken, framgår likväl projektilen
en viss längd, som kallas kärnskottvidd. Kulbanans
högsta punkt kallas dess topp. Den del, som ligger
mellan denna och mynningen, utgör banans uppstigande
gren och den andra dess nedgående gren. Vid den
paraboliska kulbanan i lufttomt rum äro dessa
båda grenar lika böjda, och toppen ligger midt på
banan. Vid luftkulbanan är deremot toppen närmare
nedslaget än mynningen, och den nedgående grenen
är mera krökt än den uppstigande. En föga krökt,
flack kulbana säges vara "bestrykande för en viss
målhöjd", då detta mål skulle träffas, hvar det
än ställes inom skottvidden. Är endast en del af
banan bestrykande, kallas denna del "bestruket
stycke". Höjes kärnlinien på en kanon öfver
horisonten, kallas pjesen eleverad, och skotten
benämnas bågskott; sänkes deremot kärnlinien
under horisonten, säges kanonen vara dumpad,
elevationsvinkeln får namn af depressionsvinkel, och
skotten kallas stupskott. Den lutning ban-tangenten
i nedslagspunkten har mot våglinien kallas
nedslagsvinkel. Är nedslagsvinkeln tillräckligt
liten och marken hård, gör projektilen efter första
nedslaget flere studsningar, med allt mindre och
mindre bågar. Vid skjutning med rundkulor begagnade
man sig af dessa studsningar (ricochetteringen). Icke
endast, som nu blifvit nämndt, kulbanans profil, utan
äfven hennes planbild är krökt: den senare konvext
mot skjutplanet, lodplanet genom kärnlinien. Hos de
refflade skjutvapnen orsakas detta genom projektilens
rotation (genom refflorna) i förening med luftens
inverkan. Under sin väg i luften beskrifver
projektilen en konisk pendelrörelse. Den härvid
inträffande afvikningen kallas afdrift l. derivation
och sker åt höger i ett högerreffladt vapen samt
åt motsatt håll i ett vensterreffladt. Som de
förhållanden, under hvilka en serie skott skjutes
ur samma vapen, aldrig kunna blifva fullt lika,
komma projektilerna ej att beskrifva samma

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>