Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kräftan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eller mindre sammanvuxna med ryggskölden och
böra tydas som refben. Skallen ledar alltid
medelst en enda ledknapp mot första halskotan
och är fullständigt förbenad i nästan alla sina
delar. Käkgomapparaten och qvadratbenet äro hos
sköldpaddor och krokodildjur fast, hos ödlor lösare
och hos ormar helt löst förenade med skallen. Hos de
sistnämnda äro de hos alla kräldjur af flere stycken
bildade underkäksgrenarna förenade blott medelst ett
senband med tinningbenet. De flesta ormar sakna lemmar
och dessas gördlar fullständigt; hos några finnas
dock spår af bakben, hvilka äro dolda under huden
ända till den klobärande ändleden. Äfven ödlorna
antingen sakna ben alldeles eller hafva endast ett
par rudimentära sådana; hos de flesta ödlor äro dock
båda paren fullständigt utbildade. Sällan äro tårna
förenade medelst simhud eller fötterna ombildade
till simfenor (hos hafssköldpaddorna). Hos de
utdöda pterodaktylerna egde de främre lemmarna
en mycket förlängd finger och voro förvandlade
till flygorgan. I hjernan äro båda halfvorna af
ansenlig storlek och börja täcka mellanhjernan;
lilla hjernan visar en fortgående utveckling från
ormarna till sköldpaddorna. Sinnesorganen stå
högre än hos amfibierna. Ormarna, geckoödlorna
och slägtet Amphisbaena sakna ögonlock; sådana och
enligt regeln en blinkhinna finnas deremot hos öfriga
kräldjur. Hörselorganet utgöres af inner-öra äfvensom
(utom hos ormar och fotlösa ödlor) af mellan-öra,
hvaremot ytter-öra saknas och blott hos krokodildjuren
finnes antydt genom en hudflik. Luktorganet är
mera utbildadt hos sköldpaddor och krokodildjur,
hos hvilka senare de yttre näsöppningarna kunna
tillslutas medelst klaffar. Hos alla kräldjur finnas
inre näsöppningar. Smaken synes vara bäst utvecklad
hos sköldpaddor och leguaner; den är ofta icke
bunden vid tungan, enär denna hos ormar och en mängd
ödlor gör tjenst som känselorgan och i andra fall,
t. ex. hos kameleonterna, som gripverktyg. Käkarnas
beväpning är mycket vexlande. Sköldpaddorna hafva
dem öfverdragna med en skärande hornbeklädnad, så
att de bilda ett slags näbb. De andra afdelningarna
hafva i käkarna kägelformiga eller hakformiga
griptänder, hvilka tjena till att fasthålla, men
icke att sönderstycka rofvet. Endast undantagsvis
hafva tänderna taggiga kronor äfvensom veck i emaljen
eller tandsubstansen. Tänderna stå i en enkel rad
på käkbenet och äro fastvuxna antingen ofvanpå
detsamma eller vid en yttre kant af tandrännan; hos
krokodildjuren sitta de dock i tandhålor. Äfven gom-
och vingbenen kunna bära griptänder, hvilka då ofta,
t. ex. hos de giftlösa ormarna, sitta i bågformig
rad. De giftiga ormarna hafva framme i öfverkäken
långa, smala, spetsiga, af en kanal genomborrade
eller med en längdfåra försedda tänder, hvilkas rot
omfattas af utföringsgången från de, en på hvardera
sidan af hufvudet, bakom och under ögat belägna
giftkörtlarna. Den ur dessa afsöndrade vätskan
flyter vid ormens bett genom tandens kanal eller
fåra in i såret. Matstrupen är i hög grad uttänjbar,
magen hos
sköldpaddorna tvärställd, hos krokodilerna rund och till
sin bildning lik foglarnas, hos öfriga kräldjur
långsträckt. Ändtarmen mynnar ut i en kloak med
antingen rund eller tvärställd öppning. Kräldjuren
andas ständigt med lungor, hvilka såsom långsträckta,
rymliga säckar med nätlika utskott från väggarna,
hos sköldpaddor och krokodildjur med stora,
svamplika ihåligheter, mestadels sträcka sig ända in
i kroppshålans bakre del. Hos ormar och ormlika ödlor
äro langsäckarna olika utbildade, så att den ena är
mer eller mindre förkrympt, stundom nästan försvunnen,
hvaremot den andra är större och i sin bakre ände
saknar såväl de nätlika rummen som andedrägtskärl
och bildar en luftreservoar. Blodets omlopp och
syrsättning försiggår trögt, hvilket i förening med
den kroppsvärmen icke qvarhållande hudbetäckningen
gör, att kräldjuren till sin värmegrad rätta sig efter
det omgifvande mediet och kännas kalla. Verklig
stämma hafva blott geckoödlorna, krokodilen och
kameleonterna. Sköldpaddor och ormar kunna pipa
och hväsa; öfriga kräldjur äro stumma. Hjertat
har två, äfven utvändigt skilda förmak och (hos
ormar, ödlor och sköldpaddor) en kammare, delad
af en genombruten skiljevägg. Hos krokodilerna
är nämnda skiljevägg hel, så att två fullkomligt
skilda kamrar uppstå, hvarvid det arteriella och
det venösa blodet dock blandas straxt utom hjertat
genom en mellan de båda olika blodkärlssystemen
bestående förbindelse. En verklig parning eger
alltid rum mellan könen, hvilka äro utrustade med
särskilda organ derför. De allra flesta kräldjur
lägga ägg, hvilka (undantagandes hos alligatorn
och Phyton-ormarna) lika litet som ungarna åtnjuta
någon omvårdnad från föräldrarnas sida, utan enligt
regeln nedgräfvas i fuktig jord, gödsel o. d., der
de utkläckas genom den deri alstrade värmen äfvensom
genom solvärmen. Några få arter, t. ex. huggormen
och ormslån, föda lefvande ungar. Nästan alla
kräldjur, med undantag af några sköldpaddor och
ödlor, äro köttätande. De smärre formerna lefva till
hufvudsaklig del af insekter, de större deremot
af ryggradsdjur, äfven varmblodiga. Många arter,
t. ex. vattenormar, hafssköldpaddor och krokodildjur,
vistas uteslutande eller företrädesvis i vattnet,
men de allra flesta kräldjur uppehålla sig på land, än
på fuktiga ställen i närheten af vatten, än på torra
platser. – Hvad kräldjurens geografiska utbredning
vidkommer, tilltaga de i storlek och talrikhet mot
eqvatorn. Några ormar och ödlor utbreda sig långt upp
i norden, hvaremot krokodilerna äro inskränkta till
varma land; sköldpaddorna förekomma hufvudsakligen
i dessa. Kalla och tempererade trakters kräldjur
ligga om vintern i vintersömn eller dvala; så göra
kräldjur äfven i tropiska land under sommarhettan och
vakna upp vid regntidens inträdande. – Kräldjurens
själslif befinner sig på en låg ståndpunkt. De växa
långsamt, men hafva dess större lifslängd. De flesta
äro utomordentligt seglifvade, kunna härda ut länge
utan föda och med inskränkt respiration samt i viss
grad ersätta stympade eller förlorade kroppsdelar. För
menniskan är blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
