Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krup ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mantel. Slutmekanismen sitter här i mantelns bakre
del, då den deremot vid det förra slaget kanoner
finnes i kärnröret. Använder man utom mantel äfven
förstärkningsringar, uppstår mantel-ringkanonen. Den
svenska 8 cm. fältkanonen är en mantelkanon liksom
den tyska. Den största af Krupps pjeser, eller
tusenpundingen, förekom på 1867 års verldsutställning
i Paris och ingår f. n. (1885), som present från Krupp
till tyske kejsaren, i Kiels hamns bestyckning. Den
väger 50,000 kg. och slungar projektiler om 500
kg. vigt. Hvart skott kostar minst 1,000 kr.
H. W. W.
Krupös (Fr. croupeux), med., behäftad med krup,
krup-artad (se Krup). – Krupös membran, en gulhvit,
seg, späckig hinna, som vanligen i halsen eller
på andra slemhinnor uppstår genom en inflammation
med förvandling af slemhinnans epitelceller till
ett fibrinliknande nätverk. Man kan ej med blotta
ögat skilja mellan en krupös och en difteritisk
membran. Den senare visar sig under mikroskop
innehålla små svampar eller bakterier och är
derför äfven farligare för organismen. I den rena,
akuta lunginflammationen kallas äfven det sega,
glasiga och blodfärgade exsudatet krupöst (krupös
pneumoni). Jämväl luftrören kunna få ett krupöst
exsudat (krupös bronchitis). I njurinflammationer
träffas krupösa cylindrar i urin-kanalerna
o. s. v. Se vidare Degeneration, sp. 1000.
F. B.
Krural (af Lat. crus, lår), med., tillhörande låret,
lår-, t. ex. kruralkärl, kruralmuskler, kruralbråck
o. s. v.
Krusbräken, Allosurus crispus Bernh., bot., kallas
en från Tornio lappmark ned till Herjedalen i
fjälltrakterna förekommande tämligen lågväxt
och späd ormbunke med mycket långskaftade
och sammansatta, äggrunda, tunna stamblad, som
äro spiralformigt sammanställda i små tufvor.
O. T. S.
Krusbär (stickelbär), Ribes grossularia L., bot.,
är en af våra vigtigaste fruktbuskar. Botanisterna
särskilja 3 hufvudformer: R. grossularia (Grossularia
hirsuta Miller), med gröna, gula eller röda,
håriga bär, R. uva crispa, med gröna eller gula,
glatta bär, och R. reclinatum, med röda, glatta
bär. Alla dessa tre former förekomma vilda i Sverige;
och det är tämligen antagligt, att krusbärsbusken
har sitt egentliga hemland i mellersta delarna af
den skandinaviska halfön, liksom både de svarta
och de röda vinbärsbuskarna hafva sitt hemland i
de nordliga delarna af Sverige och Norge. Hvarken
grekerna eller romarna kände krusbärsbusken, och man
skulle knappast tro, att det i historiskt hänseende
är så litet kändt om en så vigtig kulturväxt, som
förhållandet verkligen är i fråga om denna, i det
att den t. o. m. ända till mot slutet af medeltiden
icke varit känd på den europeiska kontinenten. Först
i början af 16:de årh. nämnas krusbär såsom odlade
i Tyskland. Sannolikt var krusbärsbusken redan då
allmänt bekant, men före den tiden omtalas den likväl
icke såsom fruktbuske. Krusbärsbusken omnämnes första
gången i en fransk psalmbok i 12:te årh., der den
nämnes för sina taggars
skull, och den kallas der groselier. Användandet af
bären deremot omtalas först af trubaduren Rutebeuf,
i 13:de årh. Namnet "groselier" synes återfinnas
i nästan alla europeiska språk. Man har af denna
anledning velat antaga, att redan mellersta Europas
äldste bebyggare, kelterna, åto krusbär, och att det
keltiska ordet groseid l. grozell måhända gick öfver
i de öfriga språken, då germanerna trängde kelterna
mot vester. Det svenska namnet krusbär, de tyska
benämningarna grossel-, kraus- och klosterbeere,
det engelska gooseberry, det franska groseille,
det ryska krusjovnik och det polska agrest tyda på
samma ursprung. – Numera förekommer krusbärsbusken
i flere af de tempererade landen på ett sätt, som
synes fresta till det antagandet att den i alla dessa
land skulle vara ursprungligen vild. Påfallande är
emellertid, att krusbärsbusken omtalas tidigare i
Tyskland än i Frankrike, och att i skrifter rörande
åkerbruk och trädgårdsskötsel från Karl den stores
tid denna buske aldrig omtalas. Benediktinerna,
hvilka vid den tiden i hög grad sysselsatte sig med
det stora frankiska rikets materiella intressen,
skulle nog icke förbisett en så vigtig frukt som
krusbäret, om det då varit kändt. – I förra delen af
16:de årh. voro, som sagdt, krusbär på den europeiska
kontinenten icke längre sällsynta. Fuchs kallar dem
Uva crispa, en öfversättning af det misstydda ordet
"krausbeere", Bock deremot Grossularia, af keltiska
ordet "groseid". I senare delen af samma årh. åtskilde
man en odlad och en vild form. Den förra fick namnet
Grossularia, den senare Uva crispa.
Redan i vildt tillstånd är krusbäret en ädel och
välsmakande frukt, men genom odlingen har det
blifvit i betydlig grad förbättradt, i synnerhet
med hänsyn till storleken. Framförallt i England,
hvarest krusbärsbusken sedan lång tid tillbaka
odlats med synnerlig förkärlek, har man uppdragit
en betydlig mängd värdefulla varieteter, men äfven
i Sverige och andra land hafva icke så få sådana
uppstått. En antagligen svensk krusbärssort med röda,
håriga frukter, hvilken allmänt plägar användas till
syltning och derigenom erhållit benämningen "syltbär",
öfverträffas icke, med hänsyn till fruktens ädelhet
och goda smak, af någon annan sort, om ock många af
dessa hafva vida större frukter. För öfrigt variera
de talrika sorterna sinsemellan rätt betydligt med
afseende på tidighet, godhet, färg, form, ytans
beskaffenhet (glatt eller mer och mindre hårig). –
Krusbärens användning i hushållet är allom bekant,
men de borde mera, än hittills varit fallet,
användas till vinberedning. Genom att man låter
krusbärssaft, tillsatt med socker och vatten i
lämpliga proportioner, jäsa, erhålles ett godt
vin. Krusbärsbusken kunde alltså för nordliga
trakter, der vinstocken icke kan odlas i det
fria, i någon mån utgöra en ersättning för denna.
E. L.
Kruse, Ulrik Kristian, norsk krigare, f. i Jylland
1666, blef 1699 ryttmästare vid Första söndenfjeldska
dragonregementet (i Norge) och 1710 dess chef. 1717
utnämndes han till generalmajor och 1721 till
kommendant i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
