Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kristologi, läran om Kristus, särskildt om hans person
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lidande hemsökte honom för att söka vända honom
bort från pligtens väg. Han segrade i sådana prof,
emedan han hade det af Gud honom föresätta målet
orubbligt för sina ögon och i hvarje stund gjorde sin
menskliga vilja öfverensstämmande med Guds. Jesus
förenade på ett fullkomligt sätt i sin karakter
sedliga element, som menniskor endast med svårighet,
och alltid ofullkomligt, kunna förena. Hans renhet och
oskuld voro icke, såsom ofta är fallet hos menniskor,
förenade med svaghet; han uppträder tvärtom med en
höghet och en kraft, för hvilka allt gifver vika (se
t. ex. Luk. 4: 30; Joh. 2: 15, 18: 6). Ett heligt
allvar röjer sig i hela hans väsende, och han är
skonlös i att bestraffa synden. Men tillika visar han
alltid en stilla glädje, en frid, "sådan som verlden
icke kan gifva", och vänlighet i all sin umgängelse
med de ödmjuka och arma. Han är i sin ande upphöjd
öfver denna jordens ting och i hög grad oberoende
af dem (Luk. 9: 58), men utan ett spår af asketisk
stränghet (Matt. 11: 19). Han iakttager sitt lands
både borgerliga och kyrkliga ordning (Matt. 22: 15–22;
17: 24–27), men på ett sätt, som visar, att det är
anden, icke formen, som ligger honom om hjertat. Han
är lika mycket skild från allt kryperi för de mäktiga
(Joh. 19: 11) som från allt slags vidskeplighet och
fariseiskt formväsende. Han ådagalägger ett heligt,
aldrig rubbadt tålamod i de många vedervärdigheter,
som möta honom (Matt. 26: 67, 68; Joh. 18: 21, 22);
men han är ingenting mindre än likgiltig eller
känslolös, utan röjer tvärtom den djupaste känslighet
vid både egna och andras lidanden (Joh. 11: 33, 35, 38;
12: 27). Han framträder med de allra högsta anspråk för
sig och sitt verk; men på samma gång utmärker han sig
i allt sitt förhållande för blygsamhet, ödmjukhet och
undfallenhet. Oerhördt storartad och omfattande var
ock den uppgift Jesus föresatte sig: att på ett sätt,
som stod i fullständig strid med tidens religiösa
föreställningar, upprätta ett Guds rike på jorden,
att moraliskt omskapa hela menniskoslägtet och
återföra det till Gud. Ingenting syntes gynsamt
för en sådan plan, och Jesus kunde icke vänta sig
dess förverkligande förr än efter årtusenden. Och
likväl skrider han till dess utförande med det
fullkomligaste lugn och en orubblig tillförsigt till
framgång. Utgången har också visat, att de anspråk,
med hvilka han uppträdde, och den tillförsigt
han hyste icke voro öfverdrifna. – Jesu moraliska
storhet är vidare sådan, att ju närmare man betraktar
densamma, dess fullkomligare befinnes den vara. Det
underbara och fulländade i en sådan karakter utgör
ett kraftigt bevis på skildringens sanning; att dikta
en sådan vore lika eller mera underbart än sjelfva
dess tillvaro. Redan i denna skildring framträda
många drag, hvilka omisskänligen tyda på något
öfvernaturligt; de låta icke förklara sig endast på
en mensklig ståndpunkt, åtminstone skulle det varit
en helt och hållet exceptionel sådan. Ännu tydligare
framstår Jesu Kristi gudomliga höghet genom de direkta
vittnesbörd derom, som finnas i Nya testamentets
heliga skrifter. Hans af evangelisterna
uttryckligt betygade öfvernaturliga aflelse är ett
bevis derpå; likaså benämningar, sådana som "Guds
enfödde son" (Joh. 1: 18), "Herre" (Filipp. 2: 11),
"allas Herre" (Ap. G. 10: 36), "Ordet, som i
begynnelsen var hos Gud och vardt kött" (Joh. 1:
1, 14) m. fl. Af de ställen, der man funnit
benämningen "Gud" tillagd Jesus, torde Rom. 9:
5 och 1 Joh. 5: 20 kunna grammatiskt och enligt
sammanhanget förklaras på annat sätt, men svårligen
Joh. 1: 1; 20: 28; Tit. 2: 13. (I Ap. G. 20: 28 och 1
Tim. 3: 16 finnas olika läsarter.) Evighet eller
åtminstone existens före verlden och menniskorna
tillägges honom (Joh. 8: 58; 17: 5, 24), allvetenhet
(Joh. 2: 25), allmakt (Matt. 28: 18; Luk. 10: 22),
ja inbegreppet af alla Guds fullkomligheter (Kol.
2: 9). Han säges utföra gudomliga handlingar, såsom
att verlden är skapad och uppehålles genom honom
(Joh. 1: 3; 1 Kor. 8: 6; Kol. 1: 16, 17; Hebr. 1: 2,
3), att han uppväcker döda och håller dom öfver hela
verlden (Joh. 5: 21. 22, 25, 27; Matt. 25: 31–46;
2 Kor. 5: 10), att han har makt att förlåta
synder (Matt. 9: 6). Derför tillkommer honom ock
gudomlig dyrkan (Joh. 5: 23; Fil. 2: 10, 11). Ofta
likställer Jesus sig sjelf med den himmelske Fadern
(t. ex. Joh. 14: 23). Och framförallt tillägges
ofta Jesus såsom Frälsare och medlare mellan Gud
och menniskor en sådan betydelse, som omöjligt kan
tillkomma en blott menniska: han är "lifvets bröd, som
nederkommit af himmelen och gifver verlden lif, han
är "vägen, sanningen och lifvet", "uppståndelsen och
lifvet", "det sanna vinträdet", i hvilket hans trogna
äro grenar, som icke kunna bära frukt, med mindre de
blifva i honom. Derför uppmanas ock menniskorna att
tro på honom, bedja i hans namn och till honom, älska
honom mer än fader och moder o. s. v. En mängd sådana
utsagor dels af Jesus sjelf, dels af hans apostlar
finnas, hvilka, om han icke var en gudomlig person,
måste anses innebära de orimligaste och förmätnaste
anspråk, ja hädelse mot Gud. Jesus måste i sådant
fall varit antingen en öfverspänd svärmare eller
ock en skamlös bedragare, beskyllningar, som icke ens
förnekarna af hans gudom kunnat eller velat göra. –
Derjämte framställer den Heliga skrift Jesus såsom
sann och fullständig menniska. Dock är han äfven såsom
menniska ensam i sitt slag, dels genom sin syndfrihet,
dels emedan han är mensklighetens hufvud, den, som i
sig innefattar fullheten af alla de högsta egenskaper,
af hvilka den menskliga naturen är mäktig. Detta
ligger i den benämning, som Jesus vanligen nyttjade om
sig sjelf: "menniskosonen", d. v. s. den fullkomliga
urbilden till sann mensklighet, idealmenniskan. Sådan
måste ock försonaren vara för att kunna utföra sin
uppgift. För att kunna medla mellan Gud och menniskor
och återförena dem med hvarandra måste han sjelf
fullständigt tillhöra bägge dessa områden, gudomen
och menskligheten; han skulle eljest i någon mån
varit främmande för någotdera. Sann Gud måste han
vara för att kunna åstadkomma en för hela verlden
gällande försoning och skapa ett nytt heligt lif i
menskligheten. Sann menniska måste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
