Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krishna. 1. Ind. mytol., Vishnu i sin åttonde avatara - Krishna. 2. Flod uti Indien. Se Kistna - Krishna-Miçra, indisk dramatiker. Se Indiens språk och literatur - Krislära, läran om sjukdomars kriser - Krisma, krismale, krismarium. Se Chrisma - Krismus l. krismon, en i medeltidsurkunder förekommande bokstafssammanställning - Krissa. Se Krisa - Kristall, miner., kem., hvarje af plana ytor begränsad fast kropp - Kristallaxel. Se Kristallografi, sp. 1577 - Kristalldrus. Se Drus och Drushål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kufvande samt Indiens lyckliggörande, lät
han i sitt 125:te lefnadsår döda sig under
sömnen genom en jägares pil. Åtta dagar derefter
uppslukades Dvaraka med sina innevånare af hafvet;
trettiosex år derefter vidtog en ny verldsålder,
den nuvarande. – K:s förnämsta gemål, Radha,
en inkarnation af skönhetsgudinnan Lakshmi,
åtnjuter äfven mycken dyrkan. Ifrigast dyrkas K. af
Vaishnava-sekten Vallabhatjarjas, hvars urkund är
"Bhagavata-Purana". I "Mahabharata" skildras K:s
deltagande, på Pandu-fursten Ardjunas sida, i striden
mellan Kuru- och Pandu-ätterna. I "Gitagovinda"
(jfr Jayadeva) besjunges K:s herdelif. Delvis på
grund af K:s namnlikhet med Kristus hafva åtskilliga
kristna legender öfverförts på K. – 2. Flod uti
Indien. Se Kistna.
Krishna-Miçra, indisk dramatiker. Se Indiens språk och
literatur, sp. 556.
Krislära, läran om sjukdomars kriser (se Kris). –
Krisen var ett bland den gamla grekiska sjukdomslärans
förnämsta grundbegrepp och uppfattades inom den
hippokratiska medicinen såsom lifvets afgörande dom
öfver sjukdomen, till följd hvaraf denna upphörde
medelst ökade afsöndringar (sekretioner). Genom dessa,
som hufvudsakligen voro svett och urin samt merendels
föregingos af en lång, djup och vederqvickande sömn,
den kritiska sömnen, aflägsnades ur kroppen sjelfva
materies morbi ("sjukdomsämnet"), som genom den
föregående feberhettan småningom förberedts till
eliminering. Denna förberedelse tillkännagaf ock
genom märkbara remissioner hos febern annalkandet af
den afgörande krisen; och då denna ansågs inträffa
på bestämda sjukdomsdagar, gaf krisläran åt läkaren
praktiska vinkar om både sjukdomens sannolika
utgång och ändamålsenliga behandling. Bland de
kritiska dagarna ansågs öfver hufvud det sjunde
sjukdomsdygnet vara gynsammast och det sjette mest
ogynsamt. I allmänhet voro dagarnas udda nummer och
i synnerhet multipler af 7 gynsamma, men de jämna
numren och de udda, hvilka lågo nära multiplerna
af 7, ogynsamma (psevdokritiska). Denna lära,
som sannolikt till en del egde sammanhang med den
pythagoreiska tal-läran, hvilade dock ursprungligen
äfven på verkliga natur-iakttagelser, gjorda på en
tid, då man ännu icke kände något om de inre organens
sjukliga anatomiska förändringar, och i land, der de
infektiösa febrarna lemnade till de enskilda akuta
sjukdomsfallen en vida större kontingent än hos
oss. – Inom den nutida medicinen förstår man ännu
med "kris" den gynsamma vändning eller utgång på
en akut feberartad sjukdom, då denna öfvergår till
tillfriskning genom en hastig förminskning af den
stegrade kroppstemperaturen och pulsfreqvensen, så
att den förra faller 2–5° C. och båda under loppet af
12–36 timmar återgå till det normala. Under det dessa
för febern väsentliga symtom försvinna, varder huden
däfven, men sval, tungan fuktig och mjuk. Yrseln
eller oron och ångesten efterträdas af lugn och
besinning. Den sjukliga mattigheten plågar ej mer,
utan gifver vika för en egen, ljuf känsla
af den återvändande helsan. Skulle härvid icke
alltid kritiska uttömningar ega rum, så varda
dock sekretionerna till beskaffenhet och mängd
naturliga. Ju tydligare början af en febersjukdom
markeras, t. ex. genom en stark frossbrytning,
ju hastigare kroppstemperaturen stiger, ju högre
gradtal denna uppnår och ju mindre sjukdomen
kompliceras af lokala anatomiska förändringar,
som sjelfva kunna underhålla febern, dess större
är sannolikheten för att denna skall sluta genom
kris. Det tydligaste exemplet på en sådan erbjuder
återfallsfebern (typhus recurrens), under hvilken
kroppstemperaturen kan, vid ymnig svettning, på
10 timmar falla mer än 5 grader och den sjuke på
samma tid öfvergå från ett mycket svårt lidande till
nästan fullständigt välbefinnande. Den vanliga akuta
lung-inflammationen slutar också ofta genom tydlig
kris, merendels på sjukdomens 5:te–9:de dygn. Båda
dessa sjukdomar bero med mycken sannolikhet på
bakterier i blodet. Kris inträder jämväl ofta
i mässling, koppor, akut svalgkatarr (angina
tonsillaris) och rosfeber samt äfven i näckfeber,
ehuru krisen här icke är så skarpt utpräglad; likaså
är det kritiska utgångssättet vanligt i de tropiska
febrarna. Om åter den förhöjda kroppstemperaturen vid
en febersjukdom, såsom oftast är händelsen vid vår
vanliga nervfeber (typhus abdominalis), vid katarrer
samt vid lungsäcks- och bukhinne-inflammationer,
endast småningom under loppet af 2–7 dygn sjunker,
så kallar man, i motsats till kris, denna sjukdomens
återgång till helsa för lysis, eller lösning. P. H.
Krisma, krismale, krismarium. Se Ghrisma.
Krismus l. krismon, en i medeltidsurkunder
förekommande bokstafssammanställning, bildad af
det latinska CH eller det grekiska XP (= ChR),
begynnelsebokstäverna i Kristi namn (Christus) och
betecknande ett anropande af detta.
Krissa. Se Krisa.
Kristall (Grek. krystallos, is), miner., kem.,
hvarje af plana ytor begränsad fast kropp, som
bildats genom fortgående hopning af likartade
delar. Kristallens yttre form är derför en omedelbar
följd af dess inre regelbundna byggnad, och båda
stå i ett nödvändigt samband med hvarandra. Rörande
definitionen på kristall råder för öfrigt ingalunda
enighet. Några, t. ex. Groth, se det väsentliga hos
kristallen i dess molekylära struktur och betrakta
den yttre formen såsom ett sekundärt fenomen. Han
uppställer derför följande definition: en kristall
är en homogen, fast kropp, hvars elasticitet ändrar
sig med riktningen. Enligt denna definition skulle
hvarje brottstycke af en sönderslagen kristall
fortfarande vara en kristall. I motsatt riktning
går den gamla linnéanska definitionen, hvilken
uppställer den regelbundna polyedriska formen såsom
enda kännemärke. Denna definition är för vid, ty
enligt densamma skulle äfven psevdomorfoserna och de
regelbundna spjelkningsstyckena på grund af sin form
vara kristaller. Se vidare Kristallografi. Hj. Sj.
Kristallaxel. Se Kristallografi, sp. 1577.
Kristalldrus. Se Drus och Drushål.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
